A Sort of Homecoming

Nu är denna svenska sommar så smått på väg in i sin sista tredjedel. Och om vi låter oss bortse från skogsbränder, från den globala uppvärmningen och från de stundtals patetiska politiska poänger som försökts plockas ur myllan av alla bränder, så har denna sommar varit smått fantastisk. Väder och vind har givit alla, såväl bemedlad som fattig, möjlighet till en sån där riktig sommar. Där solskenet och värmen fyllt på oss med såväl behövliga D-vitaminer, upptinande efter förra sommarens regnrusk och möjlighet till socialt samspelande i varmt vänliga skymningar. Även om jag och min familj spenderat tid på den spanska syd- och västkusten, känns den här svenska sommaren som liknande en av de där som är lätt att skönmåla, som sin barndoms somrar. Sol, värme och bad. Inga läxor, inga krav och inte allt för mycket ansvar. Så skönmålar jag och därför har sommaren känts lite som …som att komma hem.

Och det är även där jag står i relation till klubben i våra hjärtan, till den vackraste klubben i hela världen, till Arsenal. För jag vet mycket väl att tränare Emery troligtvis kommer att behöva en inkörningstid, precis som merparten av de spelare och tränare som kommer till den engelska ligafotbollen utifrån. Jag vet att merparten av våra nyförvärv kan bli floppar såväl som flippar och jag vet att flera av våra motståndare och ligakonkurrenter redan nu har rustat rejält och vissa fortfarande har pungar att ösa ur. Men min känsla är god, min känsla är en jag känner igen sedan tider som för länge sedan flytt. Som varit dolda under lager av negativa spiraler, av förfall och av degeneration.

År har gått, matcher har spelats och poäng har såväl vunnits som förlorats. För mig har alltid, ända sedan ungdomsåren, Arsenal varit ett ständigt närvarande sällskap, om än i olika utsträckning beroende på hur övrig tids- och livssituation sett ut. Arsenal finns och har funnits med mig som en självklarhet, som en nödvändighet och som en lika naturlig som given del av det sammanhang jag kallar mitt. Men ingen kan väl någonsin hävda att sällskapet alltid varit av den goda sorten, alltid behandlat mig väl och alltid förgyllt min tillvaro? Nej, att leva med Arsenal har under många år varit präglat av, om inte lidande så i varje fall, hanterande mer än sättandes guldkant. Du som läste mina krönikor i Kanonmagasinet och du som har följt denna blogg under alla dessa år som den har funnits vet var jag står i frågan och hur min relation till klubben faktiskt ser ut. I know good loving an' I'm a friend of pain, som David Coverdale hade uttryckt det, om han fått chanson.

Min nu 12-årige son Henry, har för länge sedan kroknat och, i Juventus, adderat ett mer vinstgenererande andralag och min högst ärade hustru har tusen och åter tusen gånger undrat varför jag fortsätter utsätta mig för allt detta varje helg och även många tisdagar, onsdagar och nu det senaste året även torsdagar, samt alla veckodagar däremellan. Men för mig har det aldrig handlat om att lämna, om att överge eller om att gå vidare. För mig har det mer handlat om en aldrig sinande strid ström av gnällande, ojande och krösa-majande. För att hantera, för att stå ut, för att överleva. Som en medberoende, som en medlevare eller som en masochist. ”Jag kan sluta precis när jag vill, det är bara det att jag inte har lust för det just nu”. Ja, men precis.

Det är ibland en konst att leva tillsammans med ett lag som Arsenal. Bild: D&M.

Så är jag van att leva med mitt Arsenal, så har det format mig de senaste 8–10 åren och så har vi kommit att leva ihop, jag och klubben. Tandagnissel, ständigt ojande och därpå än mer oroande. Eländes elände där allt var bättre förr och en ständig vandring jäms med jämmerdalens branta sluttningar. Typ. Därför har denna sommar, denne värmens, solens och torkans sommar varit någonting annat, någonting tämligen ovant och någonting jag inte riktigt hade förberett mig på. För när jag skrev min förra bloggtext, den om Arsenals två inledande ligaomgångar, tyckte jag inom mig skönja något så ovanligt som …optimism. Ja, jag vet. Det är helt knasigt. Och det mest anmärkningsvärda är att den känslan inte bara finns kvar idag, utan att den faktiskt känns än mer starkare idag än för en månad sedan.

För visst har såväl shitty som foolsen handlat på sig både stjärnspelare och fyllare av eventuella trupphål och visst har manu en pojken med guldbyxornas ekonomi att spendera innan fönstret slår igen. Visst kommer Sarri att göra chelsky både attraktiva att se på och troligtvis även åter sportsligt vinstdrivande och visst kommer sp*rsen säkert att fortsätta sin utveckling under guds gåva till fotbollen, aka Pochettinos, välsignande hand. Men ändå, trots detta. Trots allt. Visst kommer målvaktare Leno till klubben i sällskap av en tämligen oskön statistik, visst är både Sokratis och Lichtsteiner med största sannolikhet over the hills och visst är vi fortfarande i behov av den där snabbe och tekniske yttern att riva isär lågt sittande försvar med. Visst är Emery ny och smått oprövad, visst gungar det på VD-posten och visst kan vi skönja ett mörker från den skugga som uppstått när Usmanov vill sälja sina aktier och därmed sätta ägarfrontens terrorbalans på spel. Men ändå, trots detta. Trots allt.

För jag är ändå optimistisk. Eller snarare. Jag kanske inte är helt säker på att jag är rakt igenom optimistisk, Rom byggdes näppeligen på en dag. Men jag ser i varje fall fram emot en säsong med Arsenal. Jag ser ett lag att identifiera sig med, att vilja ha nära och ett lag jag gärna försvarar gentemot eventuella belackare. Och jag ser ett lag som jag för första gången på ett antal år verkligen längtar efter att umgås med. Det känns som att ha hittat tillbaka, som att bli räddad ur ett nödläge eller som att ha hittat hem efter mången år av orolig irrvandring längs med djupa snårigskogars vilsenhet. En glänta i skogen, en oas eller en törstsläckande bäck i stekande sommarhetta.

För jag tycker att det är roligt, jag känner mig smått upprymd och så otroligt längtande till ligastart. Det spritter i hela mig, jag upptäcker ett leende i mitt ansikte när jag ser Arsenalrelaterande bilder och jag kommer på mig själv med att laborera med olika potentiella startuppställningar när lampan är släkt och nattsömnen egentligen skall släppas in. Och det känns så gott, så uppfyllande, så …äntligen. Äntligen Arsenal, äntligen ett positivt Arsenal, äntligen ett Arsenal att längta efter. Äntligen ett attraktivt Arsenal, äntligen ett lustfyllt Arsenal, äntligen mitt Arsenal. Jag vet att ett supporterskap är som ett äktenskap, att det handlar om trohet genom såväl nöd som lust. Men det är inte så dumt med lust ibland…