These Things Take Time

Idag är det många lock som trötta tyngs ned över föga utsövda ögon. Som mekaniskt tvingar sig upp för att garantera säkerheten för dess värddjurs överlevnad och framfart. Tungt, trögt och motvilligt. För idag, denna måndag, är det för många arma existenser höstens första dag, första dagen efter avslutad semester och första dagen av ställd väckarklocka på tok för tidigt. Denna de djupa suckarnas måndag, de släpande stegens måndag, denna den dåliga nattsömnens måndag. Dagen då nästa semester är som allra mest avlägsen, dagen då du har som längst sträcka kvar att avlägga och dagen som är ett steg mot en än mörkare morgondag. Höst, vinter, vår och sedan långt, långt där borta, en ledig sommar. Regn, blåst, mörker och blöta sockor. Fukt som aldrig tycks vilja försvinna, ork som aldrig vill komma åter och en evig lukten av disktrasa som vägrar ge med sig. Den dagen, den måndagen.

Men det är även måndagen efter säsongen 2018/2019:s första ligaomgång. Måndagen efter Dagen D, denna gång med helt färdigställda spelartrupper, med samtliga kort lagda på bordet och med rådande förutsättningar spikade fram till första januari 2019. Första spelomgången efter en lika het som stökig sommar och för oss Arsenalister, den största förändringen på över tjugo år. Ny tränare in, helt ny klubbstruktur och stor omsättning bland personerna bakom huvudtränaren. Nya spelare, nya idéer och nya förutsättningar. Som vi hade längtat, som vi hade sett fram emot och som vi hade funderat övar alla möjliga variabler av nyheter. Som vi hade hoppats.

Jag var helt avskuren från fotbollsvärlden fram till gårdagens eftermiddag, jag hade mobiltäckning stark nog att just kunna läsa slutresultaten ackompanjerade av spridda twittersskurar och allt jag såg av denna första ligaomgång var Arsenals match mot fjolårsvinnarna minus dess femton första spelminuter. Jag slapp således se citys första anstormning som kulminerade i ett tidigt ledningsmål men kastades ändå in i en ganska förvirrad bild av ambitiösa försök uppblandat med individuella misstag, svajande strukturer och allt mer slokande öron på vissa spelare, följt av en andra halvlek där vi blev allt mer delaktiga, vann allt fler dueller och kom allt närmre en kvittering. Och ja, sedan gick det ju som det gick. En boll damp ned i en på tok för ledig yta framför en allt för lågt sjunken backlinje och sedan var matchens resultat spikat.

city var det klart bättre laget och det utan att egentligen verka förta sig nämnvärt och hade Lacazette kvitterat hade de med största sannolikhet lagt in en högre växel, pressat ned oss och sedan gjort ännu ett mål. Vi mötte ligans bästa lag och var inte ens nära att utmana dem. Men trots att jag önskat och låtit önskan nära ett hopp om att vi skulle vara redo redan igår, så inser jag hur saker och ting egentligen fungerar. Förändringar av denna sort tar tid. Uttrycket ”det sitter i väggarna” används av en orsak och dessa väggar skall nu tvättas rena, underlagsbehandlas och därefter målas om av helt andra penseldrag och i helt andra nyanser. Lättnaden över att förra regimens ofantliga tyngd i våras lyftes bort från våra axlar hade fått mig att studsa upp i hoppfullhet varför risken för en besvikelsens baksmälla var uppenbar. Men.

En bedagad skönhet väntar på en ljusare morgondag. Bild från Flickr.com: ”Christian Richter”

Visst såg exempelvis Guendouzi stundtals vilsen och lite avstängd ut i defensiven och visst tappade han några bollar för mycket, men han slutade aldrig försöka avancera, han slutade aldrig slå den där ljuvliga passningen och han slutade aldrig anta utmaningarna till förmån för det enkla. Det är så förändring grundläggs. När sedan Torreira avlöste Xhaka höjdes både tempo och träffsäkerhet. Och det är så, genom försök följt av justeringar, som kombinationer hittas och utveckling möjliggörs. När Lacazette byttes in och Aubameyang fick en bärande partner att luta sig mot, ja då uppkom plötsligt rörelse och då började även Özils allt hängande gamnacke att rätas, om än i något för ringa grad. Cech gjorde några fina räddningar och skall inte lastas för förlusten, men kan vi få in Lenos överlägsna spel med bollen så kommer vi få ännu en variabel tillgänglig. Backlinjen var stundtals både sprucken och smått övergiven, men vad hade vi egentligen förväntat oss i ett så här tidigt skede av en helt ny tid?

Jag håller därför besvikelse på avstånd, tvingar önskans konsekvenser i det känslomässiga livet att stå tillbaka för hjärnans insikt och förståelse. Gårdagen var, resultat och defensiv osäkerhet till trots och vad än floskelfabrikant Kåmark ville påvisa i studion, inte alls mer av samma. Det var inte ännu en matchdag i samma hjulspår, ännu ett steg mot degeneration eller ännu ett trappsteg i en ond spiral. Det var något annat. Det var ett embryo. Ett staplande försök. En första blick in mot något som kan bli något så annorlunda. Men det kommer att ta tid. Det kommer att krävas många långa timmars nötande på träningsplanen för att få ett fungerande försvarsspel att sitta. Det kommer behövas teoritimmar med medföljande praktik för att nå förståelse och konsensus kring offensiva löpvägar, uppspel och omställningar. Det kommer ta ett oändligt antal kostsamma bolltapp, åtskilligt med felpass och massvis med missförstådda löpningar. Misstag kommer att begås, konsekvenser kommer att drabba oss och mången tunga suckar kommer höras runt om i Arsenalvärlden. Men vi måste våga utföra det nya, måste våga försöka det svåra för att utvecklas och vi måste bryta satta mönster för att kunna bli någonting annat än det vi så många år varit.

För vad vi än önskade och hoppades på så var det inte igår vi skulle vara ett färdigt lag. Det är inte ens nästa lördag, hur mycket jag än önskar att vi kväser de onda oljeblodsbröderna i dess linda. Varje match är en uppmaning till lärdom, varje match är ett potentiellt steg till utveckling men varje match är även en diger tillitsövning för oss luttrade och hårt prövade Arsenalister. Vi måste inse och acceptera att vi står mitt i en enorm restaurering, en avsevärd ombyggnation och i centrum av en så fundamental omstrukturering som ett idrottslag kan genomgå. Det tog Pep Guardiola drygt ett år och biljarders biljarder att lägga på en trupp som redan innan han anlände var avsevärt bättre än den Wenger lämnade och oavsett på vilken sida du befann dig i skyttegravskriget om Wenger, kommer laget under Emerys nya ledning behöva tid, det kommer behöva träningstimmar att nöta och de kommer att behöva matchers misstag att lära sig av. Jag tror på något gott, jag tror på Emery och jag tror på en ljusnande framtid för klubben Arsenal. Men förändringar som dessa tar tid, förändringar som dessa genomförs inte utan smärta och förändringar som dessa genomförs inte utan att vi följare ställs inför svåra prövningar. Jag är villig att anta dessa. COYG.