Medlemmar: 8418 st.
Visa menyn

So Far, So Good... So What!

Davidsson och Mannen
tor 18 okt 2018 kl 10:35

Nu är det på tok för ofta det händer och till skillnad från mitt bloggskrivande inte alls för långt mellan varven. Landslagsuppehåll. Vi är nu tack och lov i början av slutet på ännu ett högst onödigt landslagsuppehåll, vilket inneburit total avsaknad av fotbollsmässig relevans och livsinnehåll. Och för min del var timingen extra usel eftersom den högst respekterade Fru D&M har varit i New York senaste veckan, varför jag hade planerat att använda så vansinnigt mycket av min högkvalitativa gräsänklingstid till att titta på Premier Leaguefotboll, men av det blev det så klart intet. Nada. Nichts. Nein, wirst du nicht. Men jag är inte bitter…

Förra gången vi var strandsatta på denna den moderna fotbollens Mururoaatoll, passade jag på att skriva blogginlägg och jag gjorde det inför matchen borta på St. James’ Park uppe i nordöstra England. Jag gjorde det med anslaget att Lucas Torreira skulle ges plats i startelvan, Petr Cech starta sin sista ligamatch för klubben, Aubameyang och Lacazette båda beredas plats i startelvan och Emery och hans vänner skulle lägga all möjlig prioritering på att få ordning på lagets försvarsspel. Och vad passar då inte bättre än att i dessa landslagsspelslåtsaslektiders avrundning, göra en lite utvärdering av dessa fyra förändringar som jag då föreslog? Ja, men precis, det blir väl bra. Vi kollar. Jag skriver. Sedan förra blogginlägget har vi spelat fyra ligamatcher, två Europa Leaguematcher och mött Brentford i ligacupen. Here we go.

1: Aubameyang och Lacazette med från start båda två: Sedan matchen uppe i Newcastle har de startat tillsammans i tre av fyra ligamatcher av vilka vi vunnit samtliga, de har producerat poäng samt fortsatt visa sin ömsesidiga respekt inför varandra. Med den gemensamma målgesten där de bugar och skakar varandras händer men även vid mer spontana firande såsom det mot Fulham senast, då Lacazette sprang ut till den vid sidlinjen väntande Aubameyang. Men framför allt har Emery spelat dem ihop, kanske inte i trupproterandet vid ligacup och Europa League, men i ligaspelet och detta både i 4-2-3-1 och i 4-4-2/4-2-2-2, vilket får mig att uppleva att vi absolut är på rätt väg med dessa två tillsammans och med dessa två i relation till nio andra i startelvan. För även om skälet till att de började få gemensam speltid var att vi saknade adekvata ytteralternativ, har det givit vid hand att Arsenal är som bäst när båda dessa spelare är på plan och i den frågan verkar jag och Emery vara helt överens.

2: En hel Lucas Torreira måste starta: Här har vi fyra starter, varav tre i ligan och inhopp i de tre övriga. Sju medverkanden, sju segrar. Så kan det gå. Vi kan också se det såhär: Arsenal utan Torreira på plan: 442 minuter spelade, 9 gjorda mål och 10 insläppta. Arsenal med Torreira på plan: 528 minuter spelade, 20 gjorda mål och 3 insläppta. Jag vet att jag är en snubbe som ibland lullar ihop dataanalys med diffus känsla, men här känns den risken så gott som försumbar, till och med för mig. Även om jag älskar både värvningen av Guendouzi och hans första tid i klubben, går det inte att blunda för den skillnad som Torreiras inträde har medfört. Vi vinner matcher, vi släpper in färre mål och vi gör fler. Inte raketforskning direkt och även här verkar jag och Emery vara överens. Och det är ju trevligt.

Är det en ljusnande framtid vi tycker oss skönja där bakom knuten? Bild: Flickr.com: ”Ken_Davies_Archive”

Torreiras positiva inverkan går också att se på andra sätt, genom andra filter. Vi kommer längre ned i texten avhandla försvarsspelet och oredan i det egna straffområdet, men till Torreiras påverkan av det/den går att lägga Xhakas metamorfos. Tidigare under sin Arsenaltid har den stiligt hårfagre schweizaren varit tämligen misstagsbenägen, stundtals sett smått vilsen ut och inte riktigt kommit till sin förmodade rätt. Med Torreira vid sin sida ser Xhaka plötsligt ut som stabiliteten själv. Ja, eller nästan i alla fall. Hans offensiva passningsförmågor har blivit allt mer framträdande, han uppträder lugnare och begår avsevärt färre misstag vilket jag på inget sätt tror är en slump eller är beroende på motståndets eventuella svagheter. Jag tror att Xhaka i Torreira har fått den defensiva uppbackning han har i landslaget, hade i tyska ligan men, i princip, aldrig fick av de spelare som Wenger satta honom att arbeta med.

3: Försvarsspelet och oredan i straffområdet: Här är vi fortfarande som det heter ömsom vin ömsom vatten. Vi fortsätter att slå indianare rakt in i banan, bland annat lyckades både Monreal och Bellerin med detta under en och samma halvlek, senast mot Fulham och vi har släppt in avsevärt fler mål än merparten av våra toppkonkurrenter. Men Holdings inträde i spelet tycker jag varit både lovande och komplementärt i relation till Mustafi och Sokratis, Lenos spel med såväl händer som fötter har haft en lugnande effekt och den ovan nämnde Torreiras aldrig sinande vilja att offra sig för att skydda backlinjen har med nästan smärtsam tydlighet visat vad vi, under merparten av tiden sedan The Invisible Wall, saknat. Sedan förra blogginlägget har vi på de sju spelade matcherna släppt in fem mål (0.71 mål/match) och gjort tjugotvå (3.14 mål/match). Vi är enligt min bedömning långt ifrån stabila men min känsla säger mig att vi i varje fall slagit in på rätt väg. Vågar vi tro på detta eller är jag för optimistiskt?

4: Newcastle borta skall måste bli Petr Cechs sista ligamatch från start i klubben: Som ni vet blev så inte fallet, men när hans olycka var framme i matchen mot Everton klev Leno in på plan och jag tror att den blonde tysken är i startelvan för att stanna. Självklart är jag emot allt vad skador på Arsenalspelare heter, men Cechs bristning i det vänstra lårets baksida kan ha varit något av en blessing in disguise för Emery, som -lite som jag var inne på i förra inlägget, nu slapp att peta den erfarne men i mitt tycke allt mer reflexsvage Cech till förmån för den nye Leno. När Cech kommer tillbaka kommer han, om inte Leno gör bort sig i veckan, vara den som sitter på bänken och Arsenal kommer inte bara ha en startande målvakt som matchar tränarens kravspecifikation gällande deltagande i spelet, utan även en målvakt som både gör fina räddningar, kan sin första stolpe och som har reflexer att kunna lita på. Jag tror att detta kommer att ha en synnerligen positiv effekt på det kollektiva försvarsspelet, därav den kanske något naiva optimismen under punkt tre.

5: We’ve got our Arsenal back: Här tar jag mig friheten att lägga till en ytterligare punkt till min utvärdering. En liten bonus track (någon som minns övergången från vinylskiva till CD? Nej, jag tänkte väl det.) eller ett litet extranummer om ni så vill. För just den gamla sången sjöng bortafansen på Craven Cottage senast och när de gjorde det så tror jag inte att orsaken var att de såg en ligaseger inom räckhåll, inte heller på grund av att vi genom storsegern greppade tag i Fjärdeplatstrofén och inte ens på grund av att vi därmed återställde ordningen i Norra Londons fotbollsnäringskedja. Jag tror att de sjöng att vi återfått vårt Arsenal för att vi fantaster, för första gången på riktigt länge, faktiskt står tämligen enade vid vår klubb.

Efter år av Wenger Out vs. AKB:s, efter år av smutskastande kontra glorifierande och efter år av skyttegravsgrävande har vi Arsenalister nu äntligen en klubb som inte delar upp och splittrar utan som förenar. Jag vet att det är för tidigt för utvärdering, jag är varse om att mycket ännu kan gå åt skogen och jag vet att somliga fortfarande undrar om Emery är rätt man att föra oss tillbaka till toppen. Men vi har fått tillbaka någonting att tro på, vi har fått något som ger oss hopp och vi kan, även om det så bara skulle vara för en kort stund, faktiskt njuta av känslan av att allesammans älska en och samma klubb. Inte en person, inte en kult, inte en dogm. En klubb, en känsla av glädje, en framtidstro. Detta tror jag var själva roten till Arsenals bortaföljes vokala glädjeyttring i Fulhammatchens slutskede och jag både delar och älskar känslan. We’ve (hopefully, or in the worst case, just for the moment) got our Arsenal back. Det fyller mig med sådan glädje, sådan tillfredsställelse och sådan tillförsikt. So Far, So Good… So What!

Kommentarer

Bild för Sven-Erik Eriksson

Bra skrivet. Kul att läsa. Kloka ord!

 

I med-och motgång!

 

 

Bild för Pelle

Intressant inlägg och som hårt arbetande DJ under just den tiden minns jag mycket väl begreppet bonus track... För övrigt har jag precis lärt mig den moderna tekniken, man har två vinylskivor som enbart innehåller brus, kopplar skivspelaren till ett mixerbord som i sin tur är kopplat till datorn. Voila, jag kan scratcha en MP3-fil, analog och digital teknik i perfekt samarbete...

För att återgå till bloggen så är det trots allt värt att notera att av dessa matcher vars statistik tas upp har vi främst mött bottenlagen, matcher vi normalt skall vinna 9 av 10 gånger. Jag är dock hoppfull och gillar mycket av det jag ser (bortsett från att jag ännu inte gillar Xhakas alla misstag) men vill avvakta några matcher mot exvis Liverpool, United eller Spurs innan jag yttrar mig för optimistiskt...

If it's too strong, then you're too weak!

Bild för Davidsson och Mannen

S-E E// Tack så mycket för berömmet, värmer rejält!

Pelle// Sheeit, tunga prylar. Till och med en reaktionär folklivsforskarfarbror som jag blir imponerad. Va de hittar på, ungdomen nu för tiden.

Och visst är det mot bottenlag, jag är medveten om detta. Men för mig blir även dessa i mångas ögon, lätta matcher viktiga. För vi minns ju om inte annat våren, då dessa enkla matcher borta mot "lätt motstånd" var långt ifrån lätta och på tok för ofta var rena plågostunder att bevittna. Då vi förlorade mot klart sämre motstånd, inte för att de var bättre, men för att vi helt enkelt föll isär.

Så jag förstår helt ditt avvaktande förhållningssätt, säkert klokt gjort. Men jag som tyngts så mycket av Wengers sista år och striderna dessa förde in i fanbasen, känner mig så lättad och så uppfylld av allt detta nya: En pragmatisk tränare, ändrade laguppställningar/spelsystem och framför allt en positiv stämning i supporterled. Som en skogspromenad efter ett ihärdigt åskväder. En stund helt befriad från laddningar.

Bild för Pelle

D&M, missförstå mig rätt. Även jag ser att vi gått framåt gentemot förra säsongen, som dock var Wengers djupaste bottennapp... Matcherna skall ju vinnas och emellanåt gör vi även det med samma gamla stil vi hade förr och som undertecknad saknat massor! Dagens match var faktiskt svår men återigen en ny seger, elva raka skämtar man inte bort... Den där skogspromenaden var en bra metafor och visst andas även jag optimism, även om jag inte tyngdes lika hårt som du av Wengers sista X år.

If it's too strong, then you're too weak!

Bild för Pelle

Sen så tycker självklart även jag att det är bra skrivit, men efter att ha berömt dig i över 5 års tid, bett dig skriva böcker osv, känns det inte som man behöver tjata varje blogginlägg om hur bra det är. Jag gillar dock ditt målande sätt att skriva!

If it's too strong, then you're too weak!

Bild för Sral

Emery kan säkert föra oss tillbaka till toppen-men nu hänger det ju inte bara på honom. Vi ska behålla rätt spelare, utveckla talanger och förstärka rätt också, t ex. Och det är bara att hoppas att man slipar mer på försvarsspelet. Visst är det kul att hålla på Arsenal nu, så länge vi kommer ihåg att tuffare matcher väntar runt hörnet. Det ska likväl bli kul att följa Arsenal i denna nya era. 

Bild för Davidsson och Mannen

Pelle// Im totaly with you! Och tack för berömmet.

Sral// Visst har du rätt i detta, lagets nu elva matcher långa vinstrad är långt ifrån en persons jobb. En stab, en trupp, en organisation. En fansskara. Det sistnämnda är extra underbart att känna.

Bild för Pelle

Jag är inte lika nöjd som du verkar vara, Emery misslyckas i princip varenda match att förbereda oss för match då våra första halvlekar är katastrofala och han är lika enögd som Wenger var genom att inte se alla misstag Xhaka gör match efter match. 

Däremot verkar Emery, till skillnad mot Wenger, lyckas ändra matchbilden med sina byten. 

If it's too strong, then you're too weak!

Bild för Davidsson och Mannen

Pelle// Just nu känns det, efter fyra raka kryss, lite mindre morsamt. Och visst ser jag det du ser, att lagets första halvlekar ofta är rent bedrövliga, så jag håller helt med dig. Jag undrar hur sjutton det kan komma sig? Varför gruppen inte tänder till förrän i andra halvlek? Och att de liksom verkar vara smått dubbelt så bra i den andra, jämfört med den första. Ett mysterium.

Bild för Pelle

Det som gör det till ett ännu större mysterium är just att vad som verkligen fick mig igång på att just Emery blev Wengers ersättare var att verkade så otroligt förberedd på anställningsintervjun. Han sägs vara taktiker som anpassar sig - Wengers motsats. 

Hur kan laget då vara så otroligt dåligt förberedda till match, dessutom match efter match? Emery bevisar dock sitt goda rykte genom att förändra med byten och halvtidssnack, men det förtar ändå inte misslyckandet inför match. 

If it's too strong, then you're too weak!