Socialstyrelsen rekommenderar

Säkert var du inte ens född, kanske var du född men för liten för att komma ihåg och kanske var du under uppväxande men helt enkelt inte intresserad av frågan. Kanske har du hört talas om det, kanske har du anat en urblekt minnesbild långt bak i ditt undermedvetna och kanske har någon äldre berättat, skrockat lite gott och skakat på huvudet. Som en illustration över en tid som flytt, som ett historiskt vingslag som en röst från en svunnen era. Själv var jag bara en liten osnuten batting när det begav sig men i takt med att jag växte upp, lärde mig läsa och till slut förstå ett och annat, tog jag informationen till mig. Som en rekommendation, som en förmaning, som en sanning.

1976 prydde landets då ganska sällsynta reklampelare med kungörelsen att självaste Socialstyrelsen tog ställning i frågan om vilken föda du skulle stoppa i dig och den visade med hela handen en gastronomisk färdriktning vilken inkluderade ett dagligt intag av minst sex skivor bröd, gärna ytterligare två. Självklart gräddad i någon av landets alla bakugnar, självklart bakad på det svenskaste av alla svenska såväl mejeri- och spannmålsprodukter. Äta bör du, annars dör du. Och svenskt bröd smakar bäst. Ungefär. Och som de goda och trogna samhällsmedborgare vi, eller kanske främst våra föräldrar, var så traskades det till alla landets bagerier som lassade upp hyllmeter efter hyllmeter av denna uppenbart dokumenterade livsnödvändighet. För säger Socialstyrelsen något, ja då måste det ju inte bara vara sant, det måste ju även vara till godo för oss alla.

Kampanjen slog ned som en bomb i det lilla svartvita landet lagom som just bevittnat en nyutslagen knopp av frihets- och individualiseringslängtan tränga sig upp ur den brunsvarta myllan. Såväl folkpartister som högermän, såväl kommunister som komminister, alla förfasades de över hur Stora Stygga Staten kunde lägga sig i och fjättra alla sederade samhällsmedborgare till lydiga knähundar som apporterade vareviga pinne som Moder Svea gav ifrån sig. Fritänkare landet runt ondgjorde sig över såväl korkat lättledda svenskar som överstatligt förmyndande och på samma sätt som vi knaprat brödbitar i frenetisk takt ekade slagorden om individualism och frihet över ett land som färgsattes bara när Ingmar Stenmark for ned för branterna i sina ljusblåa skidkläder eller Björn Borg äntrade Wimbledons grönljusbruna centercourt.

Nu har vi vuxit upp och blivit medborgare i ett helt annat land än 80-talets Sverige. Ett land där källkritik, fritänkande och utmanande av gamla paradigmer skall vara en självklar norm snarare än undantag. Vi vet nu att denna kampanj inte alls var Socialstyrelsens uttryck för statlig makt utan bara en vanlig reklamkampanj där landets alla bagerifirmor kapat en av Socialstyrelsen genomförd hälsoundersökning för att ändra svenskens minskade brödkonsumtion till fördel för den egna rörelsens vinstgenerering. Vi vet också att kolhydratsbaserad föda inte alls är bättre val än proteinbaserad dito och att allt fler människor väljer bort brödets kolhydrater eftersom dessa ändå bara omvandlas till onödigt socker i den mänskliga kroppen. Så kan det gå med tvärsäkra sanningar, så kan det gå med Statens godhet respektive ondska och så kan det gå med vem som egentligen ligger bakom vad.

En väg vi en gång instruerades att vandra. Bild från Flickr.com: ”Meri”

Precis på samma sätt tycker jag att det är med fotbollsklubben Arsenal från norra Londons finaste delar.  Precis såhär känner jag nu idag i relation till vad jag kände då och precis här tumlas jag mellan att våga tro på den nya insikten i relation till tryggheten det gav att hålla fast i den tvärsäkra sanningen som gällde då. Precis här tycker jag vi står. Vi som lag, som klubb, men framför allt som följarskara. För visst är det ännu på tok för tidigt att genomföra en djuplodande och säkerställd utvärdering, visst finns det fortfarande såväl oroshärdar som högt skrikande olyckskorpar att lystra och förhålla sig till och visst är vi fortfarande bara i rörelse i en riktning, långt ifrån i mål.

Be careful what you wish for, var vad som sades till oss. Var försiktig med vad du önskar, det kan faktiskt bli mycket, mycket värre. Och detta som ett varningens finger, som en överstatlig styrelses menande imperativ och med en utgångsmässig ståndpunkt att den framtid du längtar efter, den riskerar att bli både osäker, farlig eller rent av sämre än nuläge. Om vi inte äter 6-8 Wengermackor om dagen så dör vi. Men även om vi, som sagt, bara är ett litet steg på väg så kan jag utan omsvep konstatera att det inte alls blev så illa, inte alls blev så mycket sämre och inte alls blev så farligt, det som merparten av oss önskade. Vi är efter förlustmatcherna mot city och chelsea obesegrade i 21 raka matcher, vi har med tämligen liten pengapung inhandlat länge saknade trupp-pusselbitar och vi har på 16 spelade ligamatcher knaprat ihop 34 poäng vilket gör att vi har samma antal poäng som chelsea på fjärdeplatsen, två mindre än sp*rs på tredje och åtta poäng från serieledande liverpool.

Vid samma tid förra säsongen hade vi 29 poäng och var förvisso en poäng före sp*rs (och Burnley), men redan då 17 poäng från serieledarna. Och då hade vi framför oss en vår med endast en (eller blev det två?) bortaseger, att jämföra med de fyra vunna, två oavgjorda och endast en förlorad bortamatch vi avverkat under denna höst. Detta är siffror att lägga till det faktum att vi idag har en tränare som, enligt spelarna själva, kontinuerligt instruerar dem, ger dem ständig feedback och alltid är, och håller dem, i utveckling. En tränare som inte bara vågar byta spelsystem mer frekvent än var 9:e säsong, utan som har gjort det vid flertal tillfällen under flertalet matcher, som kan identifiera och åtgärda brister på planen före 65:e spelminuten och som gång efter annan visat enkel pragmatism helt befriad från bakbindande ego och uppblåst narcissism.

Så gårdagens sanning har idag visat sig vara helt felaktig. Vi överpresterande inte alls då, det var inte alls Wenger som höll skutan undan predestinerat kval och vi har inte alls kapsejsat som många påstod att vi skulle göra så fort Wenger släppte rodret och lämnade klubben. Allt var inte som vi trodde, saker och ting var inte endast i svartvit och Storebrors absoluta sanning visade sig faktiskt bara vara en åsikt bland många andra. Och idag är det faktiskt kul att vara Arsenal, riktigt kul. Jag kommer på mig själv med att längta till matcher som jag inte gjort på åratal, att jag intresserar mig för spelare efter att i många år känt allt större distans till truppen och jag ser idag möjligheter som förr kändes utom räckhåll. I den infernaliska vändningen mot sp*rs fann jag närhet som jag inte gjort på länge och jag imponerades av dagens Arsenal på så många sätt, på så många plan. Emerys taktiska omdispositioner, spelarnas gatusmarta fulhet men framför allt hur arenan tämligen kokade av energi och livskraft, av intensitet och av tro på en ljusnande framtid.

En fest för oss följare, en fest för spelarna. Vi dansade alla på samma bord, berusade oss ur samma krås och skrek ut av samma förlösande glädje. Vi brydde oss. De brydde sig. Emery brydde sig som bara attan. Det var en sprudlande och aldrig sinande rad av livstecken på en plats som bara för ett halvår sedan var helt död. Som vi skulle vara försiktiga med att vilja förändra, en dåtid som vi skulle ta för sanning. Allt var fel, allt är inte ställt till rätta men vi gör idag något nytt. Något annat än det som var så dystert, som kantades av klagan, tandagnissel och pajkastning, som kantades av skyttegravskrig och stanken av absoluta sanningar. Det är idag utvädrat, fyllt med syre och fyllt med kraft. Med potential, med tillförsikt och med hoppfullhet. Visst såg det hejkon-bacon ut mot Huddersfield i lördags, men vi vann till slut. Vi vann eftersom vi hade en spelartyp som vi så länge saknat och just han klev fram och avgjorde. Som om dagens sanning inte kunde bli mer övertydligt skiftande från gårdagens och att gårdagens inte kunde bli er överbevisad än så. COYG. COY Emery. COYnewArsenal.