Celsius

Det finns inget vackrare eller mer underbart än svensk sommar. Djärvt modiga hopp från bohuslänskt karga klippor, torkat saltvatten på armarna och det länge efterlängtade lugnet. Varma dagar vid en len insjös gräskant där vi omsluts av den grunda evighetens lockande livmoder, den första lyckade kryssen i en fuktbottnad optimistjolle eller stoltheten i att upptäcka ett smultronställe som ingen i familjen redan kände till. En hammock i stillsam gungning, välförtjänt vila efter lunchen under en uppslagen pocketbok eller lek i hängmattan mellan två prunkande äppelträd. Långa simturer i stilla vatten, snorkling bland vass och näckros eller ljudet av kanottur i lövträdens skugga. Den lagom värmande stillheten i det vänt matta augustiljuset, lek med marelden i sena kvällsdopp och en vissnande midsommarstång som lämnats kvar under dåsiga dagar.

Svenska jordgubbar med handvispad grädde, bara en liten nypa socker till och farmors egentillverkade flädersaft. En slött långsam promenad längs med landsvägens kant, den meningslösa konversationen med ett idisslande nötkreatur och vilt växande hallon utmed dikeskanten. Den ljuvliga känslan av bara lite för mycket solexponering, lukten av någon annans hud och händer som möts och hålls kvar. Drömmen om paradiset, om en egen plats på jorden och om att ingenting någonsin kommer att ta slut. Solblekta shorts varje dag, den tunna koftan över axlarna under sena middagar i långsam solnedgång och ett väl kylt chardonnay som såväl släcker som väcker törst. ”Här bor nu allt det jag minns och bevarar. Dagar jag levt och dom vänner jag saknar. Nätter då ljuset aldrig tog slut. Och minnet av dig då, dina färger var blå”.

Det är inte svensk sommar för mig.

Svensk sommar är blåa läppar, redan fuktiga handdukar och utspädd hallonsaft. Att kämpa på i motvind, fiska krabbor under en båtbrygga som skydd från hällande regn och ständigt obefintlig täckning på mobilen. En liten, liten bit av shortsen som fortfarande är torr, huttrande försök till grillning under parasollets skydd mot iskallt regn och den aldrig försvinnande lukten av disktrasa. Skrubbsår på knäna, klibbig sand i skorna och en blåsa som spricker just i början av en heldagsutflykt i skogen. Att halka och tappa datorn i ett försök att klättra upp för ett berg för tillgång till täckning nog för att se Gervinhos debutmatch mot FC Köln. Trytande tålamod, längtan tillbaka till stan och en illa dold suck. Tre veckors översvämning och sedan tillbaka till jobbet, stressen för att gå miste om varje liten solstråle när solen väl ger sig till känna en halvtimme eller så och brustna förhoppningar om väderomslag. Menande blickar, motvilliga utflykter till köpcentra för att få dagen att gå och iklädd lager på lager. Uppgiven och grinig, invirad i filt efter filt och den stela handens frusna fingrar kring ännu ett glas av det röda rumsvarma lådvinet.

Vi håller värmen, inga problem här inte. Bild från Flickr.com: ”Feversham Lens”

Den kalla handens fingrar kring ett glas rumstempererat rödvin, sittandes på nödvändigt sittunderlag invirad i filtar och täckjacka på en veranda i skydd för ösregnet. Det är svensk sommar för mig. Det är svensk sommar och det är för mig även denna sommar i sällskap av Arsenal. Borta är den självklara prestige som det ständiga deltagandet i Champions League förde med sig, borta är dragkamperna om nästa stora sak och borta är chanserna till värdsklassvärvningar. Borta är flärd, lyx och lättja. Borta är det självsäkra gassandet, det avslappnat pekande fingret mot debila kusiner från Middlesex och borta är hånskrattandet gentemot uppstickares misslyckade försök att närma sig oss. Vi är inte längre vad vi en gång var, en gång blev inte ingen gång och nu står vi inför en tredje säsong på den moderna fotbollens sopstinkande bakgård. Nu växer sig Everton, Wolverhampton, Leicester och till och med West Ham sig starkare. Samtidigt som vi drömmer om Ryan Fraser.

Där vi tidigare hoppades på rykten om spelare på väg till klubben där går vi nu igång på spelare som är på väg att lämna den. Klubben saknar värvningsansvarig sportchef under mer än hälften av fönstrets öppetdagar, våra fitnesstränare verkar antingen vara bluff eller på väg till Gazidis Milan och då vi tidigare var trygga i vetskapen om Wengers sena reafynd i snar närhet till Transfer Deadline Day är nu halva fanbasen i uppbrottstillstånd över att det gått en hel månad sedan Premier League slutade utan något nyförvärv offentliggjorts. Där Wenger tidigare visste har Emery blivit ett virus och Sanllehi en maktfullkomlig envåldshärskare, Silent Stan skall vi ju inte ens tala om och den enda värme vi känner är grader i helvettet.

Jag går in i sommar-läge lika hoppfull som alltid, lika naivt drömmande och lika dadaistiskt lallande som jag alltid gör. Jag tror, jag hoppas och jag tänker att nu kommer det äntligen vända. Vi ryktas värva målvakt från tyska andraligan, sätter hoppet till att FC Lorient skall ge oss ännu ett nästan-gratis stjärnskott till himlavalvet men är i så vansinnigt akutbehov av ett antal spelare som kan gå rakt in i startelvan och leverera direkt. Som för liten gårdsloppis-summa kan komma in och staga upp ett försvarsspel, få igång ett insomnat centralt mittfält och återskapa ett kantspel som Wenger, tillsammans med Gazidis, succesivt tagit av daga. Vi behöver en helrenovering av truppen mer omfattande än alla altanbyggen, köksinstallationer och dräneringsomlägganden i världen. Vi behöver huka oss i motvinden, uthärda ösregnet och bara ta oss igenom. Genomleva och komma ut på andra sidan. Jag står huttrande på randen till Arsenals sommar 2019 och jag vet inte hur jag skall ta mig igenom. Med kalla fingrar runt ett glas rumsvarmt Pinot Noir, vid grillens kamp mot regnet och inhöljd i den dunklaste av dimmor. Glad sommar på er, Arsenalister.