Highway To Hull

Ja, jag vet. Den var riktigt hemsk. Någon form av djävulens kompromiss mellan en lallande skvalradiokanals stela öra-till-öraleende och stanken av fränt sillluktande så kallat gô götebosshumor. Och jag är den till detta grova brott skyldige. Banna den som bannas bör, banna mig. Men förlåt också den som förlåtas bör, det vill säga mig. För jag har mina skäl.

För Arsenal åker på söndag till Kingston upon Hull för att möta Hull City FC (inte Tigers) och jag kommer då redan att ha lämnat staden Göteborg upon Silldoft för England on The Right Side of The Channel. Vi flyger till London, åker tåg upp till Bradford och hänger där ett par dagar innan vi tar oss till Liverpool för några dagars frotterande i den för området lika typiska som utmärkande rotvältan. Under fem dagar kommer vi att se fyra matcher; Bradford mot Peterborough, Newcastle mot Swansea, Everton mot Manchester United och Burnley mot Wigan, och vi kommer att besöka arenorna Coral Windows Stadium (känt som Valley Parade), St James’ Park, Goodison Park och Turf Moor.

Planeringen var att även Arsenals match mot Hull skulle ha ingått. Men då Sky Sports, endast åtta dagar före avspark på grund av Champions Leagues semifinaler, fick för sig att flytta chelskys match från söndagen till lördagen och fylla det uppstådda tomrummet genom att flytta Arsenals match till söndagen, så sprack vår planering grandes. Eftersom resans huvudmatch, på grund av rådande turordning, var Everton-Manu, fick den sanna fotbollens lära, dvs. Arsenal, stryka på foten denna gång och jag skänker den moderna fotbollen i allmänhet, chelsky, CL och Sky Sport i synnerhet, allt annat än vackra tankar för den högst osköna rockaden.

Eftersom en av resenärerna, Manu-Mats, till hösten rycker med sin familj till, för att spendera de två kommande åren i, Shanghai, ser vi denna resa som en första halvleks sista fem minuter, innan en förlängd halvtidsvila tar vid. Självklart hoppas jag att resan, trots dess något avrundande prägel och trots att Fru D&M understrukit det olämpliga i att Herr D&M lämnar familj just i långledighet och storhelg, skall vara mest som våra fotbollsresor brukar var. Avslappnande och rekreativ, rolig och fylld av sköna arenaupplevelser men även kryddad av det engelska kökets allra mest primitiva inslag. Lite som en accepterande parantes i förberedelserna inför Poolkampen 2014. Lite lull-lull för både själ och kropp.

Till skillnad från jag, som söndag morgon lämnar östra England och åker till Liverpool, åker Arsenal till Kingston upon Hull för att spela en förmatch till FA-cupfinalen som, i ljuset av den moderna fotbollen, har nästan lika stor betydelse. Kan vi vinna över Hull samtidigt som Everton, några timmar senare, förlorar mot Manu så är vi åter med i kampen om Fjärdeplatstrofén. Och om kommande sommar inte skall bli än mer oskön än förra var, så bör vi nog se till att ta den högst wengerska trofén. Det har talats om att 100 % av transfersommarens höjdpunkter, Flamini och Özil, kan komma att göra comeback, varför Arsenals startelva bör se ut på följande sätt:

Szczesny
Sagna – Mertesacker – Koscielny – Gibbs
Flamini – Ramsey – Özil
Cazorla – Giroud – Podolski

Nu när Flamini är tillbaka från sin avstängning och Özil, Gibbs och Ramsey från sina respektive skadefrånvaros skall vi smeka med ena handen och örfila med andra. Metaforiskt talat. För startelvan skall se ut som ovan, vi skall hålla bollarna på marken och använda, det på sistone bortsprungna, djupledsspelet som nyckel att låsa upp Steve Bruces något stabbiga försvarslås. Utifrån Arsenals tabelläge är goda råd dyra, men hade Wenger vågat lyfta blicken från sin egen fotbollideologiska grandiositet, så hade Arsenal varit ett både mer effektivare och mer framgångsrikare form av bollgäng.

Matchen mot West Ham i tisdags visade, i varje fall i någon mån, att vi är ett bra fotbollslag rent spelmässigt. Underläget höll på att slå knutar på oss men Cazorlas instick till Podolski och dennes mottagning och vidareleverens in bakom Adrian, hindrade dessa knutar från att sätta sig. Arsenal vaknade då till och lunkade igång med en tämligen välavvägd fotboll, vilken gav två frukter till i form av Girouds delikatess och Podolskis andra målskyttsmål. Låt oss nu fortsätta på den inslagna vägen av förbättrade resultat och låt oss ta de där ack så nödvändiga tre poängen, vilket följs upp av att jag hejar fram Manu (brrr…) till tre poäng på Goodison Park. COYG.

Ps. Som ni nog förstår så utgår söndagens THR. Hoppas ni har överseende med detta. Ds.