In Search of The Wenger Double

Ojojoj. Nu är jag, efter att ha firat påsk i England, åter i Sverige, i arbetslivet och i det närvarande föräldraskapet. Jag är fortfarande lätt omtöcknad av alla intryck, av det ackumulerade sömnunderskottet och av det tämligen ymniga intaget av brittisk mat och dryck. Man är ju, som det heter, inte tjugo längre. Men även om jag lämnat England för denna gång, rullar den engelska fotbollen i allmänhet och Arsenals jakt på The Wenger Double i synnerhet, vidare.

På måndag kväll möter vi Newcastle hemma på Emirates. Ett Newcastle som jag fick äran att, under ovan nämnda Englandsresa, bevittna i deras möte med Swansea på St James’. Och om man skall gå efter deras insats mot ligans, inför matchen, formsvagaste lag, så skall vi tämligen massakrera dem. För maken till bleka Geordies var länge sedan jag såg och de gav då intryck av att för länge sedan ha slutat bry sig om innevarande säsong, om klubben och om dess anhängare.

Redan i morgon, klockan 13:45, möter våra 4:e-platsantagonister för stunden, Everton, Southampton borta på St Marys. Samma Everton som nästa lördag kväll möter shitty hemma på Goodison. Och någonstans är det här, när de möter Southampton och shitty och vi möter Newcastle och West Bromwich som jag tror att en stor del av Arsenals säsong 2013/2014 kommer att definieras. De avslutar ligasäsongen mot ett Hull som, får man anta, vilar sig inför FA-cupfinalen och vi möter ett Norwich som, med största sannolikhet, redan är klart för spel nästa säsong eller redan har åkt ur ligan.

Självklart är FA-cupfinalen hur viktig som helst för oss trofétörstande men om Wenger, Gazidis och Kreonke skall framstå som i varje fall delvis trovärdiga, så måste 4:e-placeringen tas ännu ett år. 4:e-platsen som har kommit att bli The Wenger Trophy. Utifrån rådande skadeläge, visad form och utifrån The Football Mastermind of D&M, skall startelvan se ut på följande sätt:

Szczesny
Sagna – Mertesacker – Koscielny – Gibbs
Flamini – Ramsey – Özil
Cazorla – Giroud – Podolski

Förklaring: Som ni ser så är startelvan, till nio av elva delar, identisk med den som mötte Hull förra helgen. Orsakerna till de två förändringarna är att Gibbs troligtvis är tillbaka på måndag och om han är så, så skall han trots Monreals godkända insats senast, spela. På det centrala mittfältet skall vinstmaskinen Flamini alltid spela och måndagens match är inget undantag. Med all respekt för Artetas närmast skräckfilmslika utseendemässiga metamorfos senast, så låter jag han stå tillbaka till förmån för vår hetlevrade fransman.

Som jag nämnde ovan så skall vi vinna denna match tio gånger av tio. Endast en Evertonseger under lördagen och den därpå medföljande pressen, skulle kunna få Arsenal att, i form av så många gånger betraktade dallrande nerver, vackla inför måndagens motstånd. Jag hoppas så inte blir fallet. Jag hoppas att Southamptons alla VM-törstande gentlemän gör allt de kan för att sätta käppar i Evertons resa från Moyesk fattigdom till Martinez’ rikedom. Hur lovvärd den resan än kan framstå i neutralas ögon. COYG!