Ragnarök

Utanför fönstret viner hårda vindar av virusvarningar, domedagsprofetior och Armageddon. Du sticker ut näsan utanför dörren, ryggar tillbaka och känner efter. Jag tror att jag känner mig lite sjuk, jag måste nog vara hemma från jobbet idag. En vill ju inte smitta någon, eller hur? Du refererar till andra men tänker …också på andra. Vår lilla värld blir än mindre och i den lilla, lilla världen får versaler, utropstecken och imperativ ofantliga storlekar. Jorden håller på att gå under och du med den. Rädda det som räddas kan och se för guds skull till att köpa tonvis med toapapper, sprita ned allt som kommer i vår väg och lätta på aktieportföljen i tid, just innan helvetets portar omsluter oss alla till evig förkolning.

Så utifrån rådande omständigheter, med ragnarök runt hörnet, med gallskrikets vidöppna käftar millimetrar från öronen och med larmets alla varningsblinkers stroboskopiskt stirrande dig i ögonen, där ligger också vårt livsremedium på is. Där är du, jag och alla andra försoffade slavar fjättrade till ett grottekvarnshjul som inte längre snurrar, som inte längre håller oss i rörelse och som inte längre pumpar in nödvändigt syre ned i våra luftvägar. Du ser dina händer börja skaka, tårna frysa till is och din blick flacka längs med vardagsrummets väggar. Det sticker till i ögonen, du ser hustru och en snorig unges bedjande blickar och du raglar bakåt, famlandes efter något att greppa, något som kan hålla dig upprätt. Men det som alltid brukar finnas där som livlina, som flytväst och som fundament att vila mot, det lyser helt med sin frånvaro.

Du är plötsligt berövad på allt det som vanligtvis, i den fungerande och i den ickevirusnedlusade tillvaron, håller dig uppe. Och när du behöver den som mest, ja då är den dig helt berövad. Saliven rinner ur mungipan, yrselns illamående tränger upp ur magen och raglandes tar du dig fram till fönstret för att söka ljus, luft och begriplighet. Men det du ser är inget du förstår, inget du kan koda av som begripligt och inget som skänker dig något lugn. Du ser broder slåss med broder om vad som finns kvar av toapapper, handsprit och ansiktsmasker. Total moraliskt förfall sprida sig över världen, blytyngdens svärta av deprivation trycka arma stackare än längre ned i dyn och knivskarpt vässade argument slungas över Vigrids tusenmilaslätt. Du ser avhuggna huvuden rulla utmed slänten, hör Slayers ”Raining Blood” med åtta ton Marshall-stackars kraft dåna ut över vidderna och hårt ansatta epidemiologers hammare krossa tusenfalt med populistiska foliehattars vittring av blod i allt högre frekvens och styrka.

I mörker och vankelmod är vi dömda att vandra. Bild från Flickr.com: ”Charbel Barakat”

Vår stund är kommen, gudarnas vrede är hystad i vår riktning och du, jag och alla andra Arsenalister sitter värnlösa inför de kaskader av ormgift som väller över oss i TV-soffan. Den är inte längre där, den finns inte, rummet som den ständigt brukar fylla är tomt som spiltan efter nödslakt. Fotbollen. Arsenalmatchen. Rutinen. Känslan. Uppvarvningen, den ofta omöjliga nedvarvningen, spänningen. Nerven, lusten, meningen. Den finns inte längre där. Och det som mellan matcherna ständigt referera till den, först till den som just passerat och sedan till den som stundar, allt är borta. Inget är kvar. Allt är över, allting tog slut. Och darrar som ett asplöv, jag vaggar fram och tillbaka i soffan och jag är till bredden fylld av saknad.  

Självklart inser jag att vi lever i en tid av prövning där jag som frisk man långt från riskgruppstillhörighet bara borde hålla tyst och göra vad jag kan för att rädda världen. Mina problem är avsevärt ringa i vilka sammanhang som än må råda. Men jag kan inte låta bli, jag måste få pysa och släppa ut lite av mitt innersta elände. För lördag eftermiddag har nu förvandlats till ett inferno av tomhet, med mångt värre konsekvenser än det omvärlden skriker versaler om. Jag känner mig tom, stympad, halv. Den livscykel jag som jag levt i så länge jag kan minnas, med match – eftersnack – återhämtning – vardagens grå tristess – lite skönt spekulerande – upp-taggning som sedan briserar i ännu en matchs avspark. Den finns där inte och jag tycker det är erbarmligt. 

I lördags twittrade jag till Viasat Sports och Viaplays kundservice bad dem dammsuga filmvärldens alla arkiv på sportfilmer, bra som dåliga, storverk som pekoral. Detta var inte i det vanliga post tre lördagsgroggs-lallandet, detta var ett rop på hjälp. För jag saknar idrottens och tävlandets dramaturgi något enormt och utan den är jag inte hel, inte komplett utan ständigt bärandes på en spricka av potentiell bristning. Mitt liv är vant vid att ha dessa inslag och kickar och de har blivit lika nödvändiga för mig som mat, sömn och familj. Utan matchen och dess för- och eftertumlande står jag blottad, oskyddad och mottaglig för all världens bråddjup av saknad. Utan fotbollen stannar Sverige eller i varje fall jag som dräglig varelse. Utan Arsenal blir jag till en våt fläck av obekräftad tomhet där känslan av mening är lika saknad som ruset i baksmällan, lugnet i stormen och det välavvägda i paniken. Som liv i undergång, som skapelse i fördärvet och som hopp i förgängelse. Som stunden efter ragnarök. Stunden när allt gått under. Utan fotbollen, utan matchen, utan Arsenal.