And Now You're Gonna Believe Us

För några veckor sedan skrev jag om att vinna är sådant en klubb som Arsenal gör. Jag tog avstamp i Freddies ord just efter FA-cupvinsten och förde dem vidare över i den feelgoodighet vi gungades runt i när den segern följdes upp med segern i Community Shield. Och jag säger inte att vi hux-flux har blivit titelutmanare. Jag skulle aldrig sticka ut min gråklätt behårade haka och hävda något sådant, för av nederlagens danande erfarenheter har jag tuktats att veta bättre än så. Men vilken vändning. Vilken U-sväng. Vilket state of intent. Vilken avsiktsförklaring. Vilken sammanhangsmarkör. Det är sådana vi är, Arsenal. En klubb som går ut och handlar in en mittfältare av yttersta världsklass. Och det känns så fantastiskt härligt på alla sätt och vis. Så idag tänkte jag ägna min långlunch åt att summera Arsenals transfersommar/-fönster hösten detta nådens år, 2020 och jag gör det såklart i Ins och Outs i kronologisk ordning, men även med lite annat spelarmässigt lull-lull som krydda.

The Ins: Headmaster Ritual

Mari (2,5/5) och Soares (2/5): Dessa båda kom genom lån i januari som sedan permanentades under våren och är nog båda inhandlade för rotation och trupp-bredd. Då ingen av dem spelat särskilt mycket är båda svåra att bedöma men utifrån truppens behov av en vänsterfotad och lång, om än långsam, mittback för rotation ser jag Mari som ett helt okej köp medan Soares förvisso har två fina inläggsfötter men både verkar vara skadebenägen och något ojämn i det defensiva.

Willian (3/5): Gratis är gott säger somliga och på många sätt är Willian en riskfri chansning. För även om han inte är någon ungdom längre och inte heller verkar han vara någon låglönearbetare så skapade han tämligen rikligt med chanser för chelsea förra säsongen och väljer Arteta att spela honom centralt, i stället för på en kant där han är lite för långsam, så kommer vi kunna ha stor nytta av hans spelintelligens och kreativitet.

Magalhães (4/5): För en i sammanhanget tämligen ringa summa har Arsenal lockat till sig en 22-åring som varit MoTM i samtliga tre matcher han startat för klubben. Han är för mig redan förstavalet i backlinjen och har efter semimalören i debutmatchens inledning varit smått felfri och briljerat såväl i spelet med boll som utan. Fortfarande ung och därför säkert ojämn under en lång säsong, men här kan vi ha handlat in en blivande världsback. Ett mycket bra köp som skulle gå rakt in i nästa samtliga konkurrenters startelvor.  

Ceballos, (3,5/5): Även om den unge spanjoren bara är hos oss på lån är jag jätteglad att vi fick tillbaka honom. Dels för att han periodvis varit den ende som kunnat föra bollen framåt i planens centrala delar men också för att återkomsten tyder på att han känner för klubben och ser mening i att tränas av Arteta. Han kan hantera boll under press, har ständigt blicken framåt i banan och har, sedan Arteta kom till klubben, också börjat fungera allt bättre i det defensiva. En återkomst som kanske skulle kunna leda till en permanent flytt? Ja, jag har inget emot det, när en stor del av Gazidis kontraktssynder droppas sommaren 2021.

Rúnarson, (1,5/5): Lovande under sin tid i danska ligan men gjorde sedan magplask i den franska. En sk. modern målvakt som enligt uppgift är bra med båda fötterna men som släppt in en herrans massa mål, varit del av ett rörigt Dijon och förlorat positionen som förstemålvakt i en klubb som med nöd och näppe klarade kontraktet i L1. En värvning baserade på målvaktstränare Inaki Canas goda vitsord sedan tiden i Danmark och en värvning som jag hoppas kommer skolas in långsamt i form av Europa Leagues grundspelsmatcher tillsammans med återuppbyggande i Canas händer på Colney. Håller vi en extra tumme för att Leno inte skadar sig, månne?

En tränare med dragningskraft. Bild från Flickr.com: ”Emrah Partal”

Partey (4,5/5): Jag säger inte att Partey är vad vi saknat sedan Viera. Detta dels för att jag inte sett tillräckligt många La Liga-matcher men framför allt för att min bild av Viera säkert har glorifierats och idealiserats från en tid då man inte visste bättre, tog allt för givet och var dum nog att tro att det alltid skulle se ut som det då gjorde. Men jag måste säga att min upplevelse är att Partey kommer att bidra med något vi saknat i många år, den fysiska intensiteten och närvaron på det centrala mittfältet. Partey är precis som Viera inte var någon defensiv mittfältare, snarare en central mittfältare med defensiv begåvning. Han läser spelet oerhört bra och står därför ofta rätt när boll skall brytas eller spelare skall tacklas. Men han är också tekniskt begåvad och bra med bollen i trängda lägen under press. Han har god passningsprocent och slår hellre framåt än i sidled och har dessutom visat förmåga att kunna komma till skottläge i andravågen.

Enda minuset med Partey är att han skulle kommit till oss sådär två, tre år tidigare och att han kommer att ha passerat 30 innan det är dags för nästa kontrakt. Å andra sidan har vi Arsenalister en viss lagkapten som passerat de trettio och inte blivit sådär görmycket sämre med det. Så Parteys fysik, förmåga att läsa spelet tillsammans med soliditet kommer ge oss ett helt annat centralt mittfält än nuvarande. Hans dribblingar i trängda lägen kommer ge tid och ytor till medspelare och hans fina passningsfot kommer kunna ge oss snabbare anfallsspel och större chanser till omställningar. Dessutom tror och hoppas jag att Partey kommer ge mittfältet trygghet nog för att Arteta skall överge tre-/fembackslinjen. Oerhört viktig värvning, såväl för spelet på planen som för klubben i stort. En potentiell gamechanger och en spelare många andra nu avundas oss för.

The Non-Ins: Självklart hade jag gärna sett att vi fått in en spelfördelare, en sk. modern 10:a/8:a och en spelare som hade kunnat fördela den där sista passningen, just utanför straffområdet. Ingen har väl missat hur vi förhandlade oss in i kaklet rörande Houssem Aouar, fram till en överenskommelse med Lyon bara för att få hela dealen omkullvält av spelarnas bröder som, enligt uppgift, skall ha krävt för mycket i någon form av förmedlingsprovision, varefter Edu lämnat det virtuella rummet och affären.  Nu står vi fortfarande med visst kreativt underskott och även om fönstret mellan PL och EFL är öppet till och med 16 oktober vilket gör att vi, rent teoretiskt, skulle kunna köpa Norwichs Buendía eller Brentfords Benrahma, tror jag inte att något sådant kommer att ske.

The Outs: Bara snack

Mkhitaryan: Självklart hade det varit kul att få betalt för en spelare som är ordinarie i det lag han återvänder till efter lån. Men Arsenal är Arsenal och eftersom förra regimen skrev Kontrakt från Helvettet hade Mkhitaryan löst ut sk. lojalitetsbonus vilket gjort att hans lön överstigit £200 K/veckan varför jag gladeligen ser honom lämna klubben.

Martinez: Lika mycket jag älskar honom för hans trogenhet till klubben, hans helylle-aura och hans insatser under Lenos skadefrånvaro, lika mycket unnar jag honom en plats som förstemålvakt. Och det hade han inte i Arsenal, ett Arsenal som var i behov av de cirka £20 miljonerna som Villa var villiga att betala för hans tjänster. Så inga hårda känslor från min sida här, bara lite roligare att titta på Villas matcher.

En synnerligen cool katt på väg i natten. Bild från Flickr.com. ”CBF Oficial”

Torreira: En spelare som jag älskade när han kom till klubben och som då kändes som pusselbiten vi saknat. Sedan blev han föremål för förvirrade tränares omplaceringar, följt av en skada och sedan ännu ett tränarbyte. Uppenbarligen är Torreira inte en spelartyp som Arteta vill bygga sitt spel på och därmed blev han högst onödig att ha kvar. Men borde vi inte kunnat få lite behövliga pengar genom en försäljning?

Guendouzi: Upp som en sol och ned som en… ja, jag vet inte riktigt vad. Nästa stora sak gjorde bort sig en gång för mycket. Föst i träningslägerbråket med Sokratis sedan i och efter matchen mot Brighton. Den unge fransmannen borde även han ha haft ett högt försäljningsvärde men efter att ha tjurat sig rakt ned i Artetas frysbox samt vägrat förhandla med klubbar i La Ligas mittenskikt, blev han till slut en akut börda att kasta över bord. Nu landade han i Herta (ironiskt nog i samma tröjdesign som Brighton) och får där en säsong på sig att fundera på hur han vill ha sin fotbollsframtid eller mer troligt spela upp sig till ett acceptabelt försäljningsvärde sommaren 2021.

The Non-Outs: Özil, Sokratis, Mustafi och Kolasinac är fortfarande i klubben trots att ingen av dem lär få något vidare med speltid, möjligtvis bortsett från den sistnämnde som säkert kommer få tid i det glamorösa EL-grundspelet. De har gjort sina val och kommer fortsätta lyfta hutlösa löner ur klubben, men dessa är föga deras fel utan får lastas de forna styret i klubben. Däremot hade jag gärna sett att klubben släppt Mustafi och Sokratis gratis, vilka båda hade kunnat plockas upp av behövande klubbar, men framför allt borde vi ha kunnat trixa ihop en deal med random turkisk klubb som kanske hade kunnat betala en liten del av Özils lön mot att vi betalat resten vilket hade gjort Özil till King of The Universe i lågskattelandet Turkiet. Till dessa non-outs kan vi lägga att Arsenal nu 19 icke homegrown-spelare i A-truppen varför två av dessa måste strykas från spel i såväl Premier som Europa League, vilket kanske skulle kunna bli ett något känsligt ämne, eller?

The Extentions:

Saka, Aubameyang och Martinelli (5/5): Det kan inte nog betonas hur enormt viktigt dessa kontraktsförlängningar är för klubben, såväl kortsiktigt som långsiktigt. Att förlänga med sin lagkapten tillika skyttekung var inte bara nödvändigt för innevarande säsongs spel och resultat utan också av smått episkt symbolvärde. Hade han valt att lämna oss, vad hade vi varit då? Ett lag i ännu en generationsväxling, ännu en gång avvisade och ännu en gång avfärdade som ett ställe där du inte vinner. Nu blev vi istället det attraktiva förstavalet, med vansinnigt högt signalvärde om en ljusnande framtid i en gynnsam miljö. Värt allt. Allt.

Något, men inte mycket mindre, viktigt var att göra detsamma med först Saka och sedan Martinelli, för dessa var två av mycket få ljuspunkter från fjolårssäsongen, fram till Arteta tog över. Martinelli kom till oss som ett guldkorn funnet i sanden, sprang, sprang och sprang men gjorde också ett antal mål innan skadan stympade hans säsong och han blev för många Arsenalister en strimma hopp i Emerys höstmörker. Saka gjorde ungefärligen detsamma, bortsett ifrån att han passade fram till istället för att göra målen. Han satt länge på ett kort kontrakt och var som Hale End Boy även han bärare av ett gigantiskt symbolvärde. Detta gjorde att hans förlängning blev någon form av lillebror till Aubameyangs, dvs. även den vansinnigt viktig för oss.

Konklusion: Självklart hade jag tackat ja till mer kreativitet på det centrala mittfältet, men rätt matchat har vi nu en trupp som faktiskt skulle kunna utmana om topp 4 i ligan. Visst måste många pusselbitar falla på plats men vi har nu, i Leno, Magalhães, Partey och Aubameyang, en centrallinje att lita på. Vi har, bland andra i Saka, Tierney, Saliba, Maitland-Nice och Martinelli, ett antal riktigt lovande ungdomar och vi har till detta även några spelare som ligger i eller just under snittet för att vara i absolut världsklass. Vi lyckades nästan köpa precis vad vi behövde och vi lyckades, även om jag gärna sett oss göra oss av med ett antal skräpspelare, behålla de vi verkligen inte hade råd att bli av med. Jag vill inte hävda att vi har gjort ett fantastiskt fönster men däremot att vi gjort det mycket bra utifrån rådande omständigheter. Det hade kunnat gå helt åt skogen, men klubben räddade succesivt upp situationen och även om sista veckan var en ren och skär nervpärs så slutade fönstret i ett kollektivt rus jag inte sett sedan Özil lämnade Real.  Jag ger oss 4/5 snarare än full pott och jag tror inte på något sätt at vi kommer att vinna ligan. Men vi räddade oss från en hotande katastrof, vi är ett avsevärt steg högre än tidigare och vi är äntligen, -äntligen en klubb att tro på.