North London Is Red

Som att sakta vandra i en lövskog, just när åskvädret dragit över efter veckor av tryckande hetta och äntligen få andas hög syresatt luft, fri från trycket. Eller som att få känna din älsklings varma hand när stormigt bråk följts av förlåtelse. En lite för tidig försommarmorgon då daggens droppar smeker dina fötter och du sträcker dig som en nyvaken katt. En gammal träta, som tyngt dig i så många år, plötsligt välter över i försoning. Eller när ens barn kommer hem och säger att de haft det bra i skolan och tycker livet är härligt.

Att Norra London återigen är rött. Det är en skön känsla. Att vi spelade en första halvlek som var det bästa jag sett oss prestera sedan Cazorla fanns med i truppen och att vi inte bara spelade vacker fotboll utan också var sådär snuskigt kliniska i avsluten när vi omsatte chanser till mål. Det är en skön känsla. Att vi därefter bara kunde spela av en andra halvlek som om vi aldrig tappat en ledning förr, som att vi aldrig har imploderat eller någonsin darrat som små asplöv. Det var skönt. Det är skönt.

Omställningar, smaka på det ordet. Omställningar. Aubameyangs 2-0-mål. Nästan hundra meter på noll sekunder och passningar som i princip var 100% i djupled. Beslut som fattas i en fraktion av en millisekund som sedan visar sig vara de helt rätta, som jag njöt av de stunderna igår. Va Va Voom, och ett Tottenham, som tydligen skall ha sin styrka i defensiven, blev helt söndertrasade. Bara små spillror återstod. Trasigt. Knäckt. Brustet. Ett Tottenham som var söndertrasat av Arsenal. Små lamm på väg till slakten med Arsenal som obönhörliga bödlar. Det var gårdagens North London Derby.

Arsenal fick den svåraste säsongsstarten vi kunde få och låg, efter tre omgångar, tvärsist i ligatabellen. Därefter vann vi två uddamålssegrar som förvisso var sköna att ta men föga betryggande att bevittna. Att vi igår kunde gå från dessa trevande försök till ett nästan kirurgiskt precist spel, bara veckan senare är nästan omöjligt att begripa. Att se de spelare som för några veckor sedan verkade både förvirrade och moraliskt demolerade, prestera det 90 minuters epos som gårdagsmatchen kom att bli, är även det nästan omöjligt att förstå och ta in.

Fotbollens nya hem. Bild: D&M

Jag är den förste att erkänna min misstro gentemot Arteta och där finns sannerligen mer kvar att fundera kring. Men när fyra av fem gjorda nyförvärv presterade i spektret från görbra till lysande igår, måste detta lyftas fram och belysas. Tomiyasu var inget mindre än världsklass, så balanserad, så bidragande och så betryggande, såväl med som utan boll. Ramsdale var allt det där vi drömt om, med skottstoppande i toppklass och med alla de ytterligare spetskompetenser som skall känneteckna en modern målvakt.

White var i Gabriels sällskap riktigt stabil och höll, tillsammans med sin brasilianska kollega, frånfällning Kane i strama tyglar matchen igenom. Och Ødegaard var både så där genialisk med bollen i sin lägre utgångsposition och än markant magisk som mästare i konstformen press-spel längst upp tillsammans med Aubameyang.

Och The Hale End Boys, hur lyfter vi fram dessa spelare utan att slå i taket eller göra oss löjliga? Saka har ju redan gjort sig ett namn utanför Arsenalkretsar, men den match som Smith-Rowe gjorde igår måste ju till och med få tomte Southgate att gå ned i splitt. För dessa två, med både hjärtat och rötterna i klubben, att få se dem prestera på denna extremt höga nivå, i ett North London Derby, med det resultatet. Det är inget annat än poesi. Estetik. Konstnärskap. Där tofspurs spelare framstod som övermogna, räddhågsna eller flyktbenägna stod våra spelare, såväl ungdomar som seniorer för en sammanhangsmarkering av bästa slag. De spelade för föreningen Arsenal, för folket på läktaren och för Norra London.

För att Norra London återigen skulle bli rött. För att Norra London skulle bära en väl kalibrerad kanon och inte en löjlig gödfågel genom stormar och piskande regn över slätter, höga berg och djupa dalar. För att Norra London inte skulle nöja sig med att våga, för att Norra London skulle sträcka sig mot segern, segern genom harmoni. Och igår blev Norra London äntligen rött igen. Efter år av missfärgning, missmatchning och misstag. Kliniska utförande av knivskarpa planer rev vi sönder de debila kusinerna från landets löjliga lilla tuppjuck till lag. The North London Is Red. Äntligen.