Gästblogg: M.C.Hall | Alien Days | Om Emmanuel Adebayor

Jag har alltid fascinerats över Emmanuel Adebayor. Som ni vet spelade togolesen ett tag hos oss, öste in mål mot våra antagonister, sänkte självaste djävulen och lekte Ronaldinho någon gång mot Villareal. Efter ett tag tror jag dock att både han själv och sin franske tränare kände att det var dags att släppa fram andra spelare som kunde bidra med något bättre än vad han själv kunde åstadkomma. Han drog därmed till Manchester City och lämnade plats för den fritänkande Robin van Persie, och möjliggjorde att densamme kunde bidra med de finaste av sina år just hos oss kanoner. Väl i Manchester gick det bra i början och det tog inte lång tid till det var vår tur i giljotinen. Och som han firade, från ena kortsidan till den andra i full fart, som om det vore han själv som stod på tur för giljotinen och inte vårt fina lag i rött. Supportrarna blev som galna och av detta blev till synes även Emmanuel själv galen om man ser på händelsen som gemene man, för det tog inte lång tid innan han hade trampat den då fine van Persie med samma sko i ansiktet. Detta renderade i en lång avstängning. Emmanuel visste dock vad han hade gjort och tänkte att folk i sinom tid kommer att förstå honom.

Tiden gick i Manchester och då det inte precis är den finaste av städer tog det inte lång tid innan Emmanuel ledsnade. Av tristessen fick han än en gång en briljant plan. Skapa tumult och använda sig av det som en möjlighet för sig själv. Snart var han med juniorerna och kickade boll och även om det nog ändå var rätt kul att sparka boll med de yngre grabbarna har man nog det roligare i Spanien.  Real Madrid stod nu på tur, där han snabbt blev polare med tränaren José Mourinho. Väl där gav han José sin personliga syn på hur densamme skulle mäkta med sin andra titel i Champions League, vilket var att om något återvända "hem" till västra delen av London och ställa upp med en åttabackslinje i majoriteten av matcherna. Ni som har koll på de blå vet så klart att José föga överraskande litade på den gode Emmanuel och återvände några år senare.

Efter en tid i Spanien med lite väl mycket siestas och ekonomisk kris för sin egen smak packade han väskan igen och flyttade hem till den trygga miljön i norra London, fastän denna gång i Tottenham. Emmanuel var nu återigen en nyckelfigur och spelade grymt när han väl känner för det. Men, som ni vet, Emmanuel är en fin människa med hjärtat på rätt ställe och presterar endast på sin topp lagom till när nästa North London-derby vankas.

Derbymatcher är som vi vet då han trivs bäst och har huvudet på rätt plats, och med hjälp av sin grymma intelligens passade han i ett derby hösten 2012 på att göra ett snabbt mål oss röda, allt för att laget vars tröja han bar skulle få övertro på sig själva. När det såg ut som bäst för de liljevita var det så klart än en gång han som klev fram som den matchavgörande spelaren i derbyt. Han tar ett rött för laget och Arsenal vinner matchen. De med rött blod i hjärtat var nu i extas. En fem-två seger mot Tottenham var exakt det som behövdes för att stilla supportrarnas ilska över de än en gång uteblivna titlarna och Emmanuel kände att han hade gjort exakt vad han kunde.

Säsonger har gått och Emmanuel har fortfarande sina tvivlare, men som ni vet och som redan är skrivet presterar han grymt lite då och då när han känner fört, för en av världens bästa spelare är han i sina finaste dagar, även om det är ytterst subjektivt. Fina dagar i den vita delen av Norra London skall dock ej komma för ofta och det vet han om, även om det var och är lockande att prestera ibland. Detta som mot Chelsea när han curlade in en fin boll i krysset och gjorde så att en - enligt de flesta -  desillusionerad och väldigt märklig kille  i mellersta, hemska, men för Emmanuel fina landet Sverige vann en skön summa pengar och kunde därav leva både ett och två år ett lite finare och på många sätt rikare liv än vanligt.

I skrivande stund hoppas samme kille, fastän nu lite mer rationell och med en helt annan syn vad gällande fotboll, om man nu kan kalla sporten, jag menar ekonomin som det fortfarande, att denna fine man från Togo visar att han än idag har hjärtat och hjärnan på rätt ställe och slänger iväg ett sms till den längsta och ståtligaste av fransoser där han vädjar om att få återvända. För Adebayor i Arsenal skulle idag kunna visa sig vara guld värt för laget om det skulle visa sig bli ett verkligt scenario.

Med spelare som den vackre Mesut Özil, fenomenet Aaron Ramsey, låren med namn Jack Wilshere, den snabbe Theo Walcott, en kanske hemvändande Cesc Fabregas och sin karbonkopia Yaya Sanogo i laget skulle han kunna visa sig vara exakt den spelaren som laget saknat sedan Thierry Henry hade sina glansdagar i klubben. Det är i alla fal vad jag tror, att det just är Emmanuel Adebayor och ingen annan, som med sin fysik, glädje och excentriska spelstil är den som börjar skjuta oss till både liga, cup och europeiska titlar. För en av världens bästa forwards det är Emmanuel när han är lugn, trivs och fokuserar på det som gäller när han väl står där gapskrikandes fint på gräsmattan väntandes på att domaren skall blåsa igång matchen i en sport som en gång handlade om fotboll.

Han är fin han, Emmanuel.