Nu får det f-n i mig vara något bra, Mr Wenger

I dessa tider av galenskap är det smått omöjligt att skilja rykten som är baserade på verkliga händelser från de som är rena fantasifoster eller till och med baserade elakhet. Det pratas högt och lågt om spelare som är på väg åt än det ena, än det andra hållet och enligt mitt twitterflöde har vi i princip kommit överens med en ny anfallslinje och förhandlar med ett antal klubbar för ytterligare en. Lika många spelare är, i princip, klara för andra klubbar och våra konkurrenter har redan fyllt på med såväl bredd som spets som överflöd.

I det flesta fall är det bara klicklockande påhitt eller rena illmarigheter, men i ett par av dessa ryktesvågor verkar det faktiskt ligga sanning bakom svallningarna. Vi har redan sett de CL-klara Liverpool FC handla in bredd på anfalls- och ytterfronten och nu verkar det också som om våra blåa antagonister från västra London håller på att göra något liknande, fast med den skillnaden att det inte handlar om bredd utan om spets. Om spets i absolut världsklass och om spets så obönhörligt vass att den tvingar sig in i våra arsenaliserade själar och skapar sorg, smärta och i många lägen också brinnande vrede.

För i dagarna skall Chelsea, enligt allt mer trovärdiga källor, offentliggöra att de inhandlat Cesc Fabregas från FC Barcelona. Samme Fabregas som inte bara lämnade oss för några år sedan utan också var själva galjonsfiguren för Arsène Wengers Project Youth. Han strejkade sig ifrån oss för att gå till sin moderklubb, spelade där andrafiolen i väntan på att Xavi och Iniesta skulle bli till åren, men har nu, trots att varken Xavi eller Iniesta blivit något vidare yngre, fallit i onåd hos katalanerna som, genom agent Dein, låtit marknaden veta att detta spelgeni nu är tillgängligt. Barca väljer Rakitic varefter Fabregas längtar till fruns barn i London.

Enligt ryktena skall Wenger ha tackat nej till den möjlighet att matcha kontraktsförslag som skrevs in i övergångskontraktet med Barcelona, varför Fabregas kommer att landa i en annan toppklubb hemmahörande i London, nämligen ligakonkurrenten Chelsea. Vår Cesc Fabregas, där borta i det blåa Chelsea. Wengers Fabregas i Mourinhos Chelsea. Enligt den allmänna meningen var Fabregas önskan att återvända till Arsenal, att Wenger ville betala ungefär £25 miljoner, men inte kunde tänka sig matcha Chelseas bud på ungefär £30 miljoner plus eventuellt £4 miljoner i add ons. Så för £5 miljoner mindre, ja tack, men för £5 miljoner mer, nej tack. Då behöver vi inte längre den spelartyp som Fabregas är, utan behöver prioritera andra positioner i truppen.

Ursäkta min franska, men nu är det f-n i mig upp till bevis Mr Wenger. Bild från Flickr.com: ”Feversham Lens”

Och ja, i min värld skall vi prioritera en defensiv mittfältare, en versatil anfallare, en högerback och en duglig andremålvakt. Och utifrån detta behöver vi inte Fabregas. Vi behöver inte Fabregas, på samma sätt som vi inte behövde Özil i höstas. Då vi på Özils position redan hade Cazorla med Rosicky som duglig back up, men där vi i och med Özils ankomst till klubben fick ett enormt uppsving och lyft både spel- och prestigemässigt. Så nej, vi behöver inte Fabregas, på samma sätt som vi inte behövde Özil. Samma Özil som tillsammans med Flaminis ankomst satte igång en enormt positiv spiral som var i rörelse fram till bluffen om truppens djup synades och korthuset föll ihop i takt med förslitningsskadorna kickade in. Och då Wenger valde att klippa, klistra och styra upp situationen genom att låna in en redan skadad Kim Källström.

När nu Wenger väljer att tacka nej till Fabregas, de fem miljonerna pund i skillnad eller inte, och låter honom gå till chelsky gör han inte bara en av de förmodade konkurrenterna (om det nu är ligaseger Arsenal vill uppnå) så oändligt mycket bättre. Han tackar också nej till en spelare i absoluta toppskiktet, som kan spela på i varje fall fyra av elva positioner och det för rena reapengen. Wenger ville ha Draxler i januari, men tackar nej till Fabregas i juni. Och han gör därmed, ännu en gång, om samma misstag att inte bredda den trupp som år efter år, säsong efter säsong, krackelerat och brustit på grund av sin egen sprödhet. Det bidde ingen Fabregas, skall det månde bli en Kongo?

Så nu, Mr Wenger. Nu Mr Tre År Till Vid Rodret. Det är nu du skall stiga fram och visa att det fanns en orsak till att tacka nej till den världsspelare du inte hade råd att köpa i januari, när du fick nöja dig med en redan skadad föredetting, men som du nu ges smått till skänks. Nu måste du visa varför du tackade nej till årets Özil upphöjt till två, Cesc Fabregas. Nu måste du ge oss en versatile världsstriker, du måste ge oss en defensiv mittfältare skyhögt mycket bättre än alibijoggande Arteta och du måste ge oss en högerback av toppsnitt som också kan spela ett bättre mittbacksspel än säkerhetsrisken Vermaelen.

Wenger ha gjort sina prioriteringar och kommer också dömas efter dem. Det talas mycket om A Big Summer men samtidigt också om tålamod. Jag har visat tålamod i så många år, men när du tackar nej till en spelare som är ”Big” på så många plan, ja då måste du f-n i mig ha något riktigt bra på gång. Och du måste säkra dessa världsklasspelare till klubben. Spelare som gör så att vi blir bättre än vad vi hade blivit med Cesc Fabregas i laget. Inget annat än detta bästa duger. Inga bortförklaringar, inga ursäkter och inget patetiskt skyllande på rådande omständigheter eller andras elakheter.