Medlemmar: 8161 st.
Visa menyn

The Big Red Machine

Davidsson och Mannen
mån 9 okt 2023 kl 16:00

Få sportintresserade barn uppvuxna på 80- och tidiga 90-talet, gick miste om bekantskapen med The Big Red Machine. Det sovjetiska hockeylandslag som tränades av den fruktade envåldshärskaren Viktor Tichonov och deras lika skrämmande som underljuvt spelande förstafemma bestående av backarna Vjatjeslav Fetisov och Aleksej Kasatonov bakom anfallstrojkan Igor Larionov, Vladimir Krutov och Sergej Makarov. Ett CCCP så överlägsna alla andra och ett landslag där samtliga, bortsett från andremålvakten Vladimir Myshkin, spelade i armens lag CSKA Moskva och som därför trimmades till perfektion ungefär 365 dagar om året. Ingenting lämnades åt slumpen, ingen träning var oviktig och ingen endaste övning var slumpvis framtagen.

Denna stora röda maskin var den perfekta produkten av Tichonovs nästan sjukliga taktik-, struktur- och träningsfanatism blandat med Anatolij Tarasovs konstnärligt balettinspirerade estetikhockey. Spelarna åkte cirklar runt förgäves stångandes kanadicker, passade bakom ryggar och lämnade konkurrenter ständigt lamslagna med tvåsiffriga förlustsiffror i baken. Vi andra både hatade dem för deras överlägsenhet, älskade dem i tysthet för deras fantastiskt vackra hockey och fruktade deras kliniska effektivitet att lägga till spelarnas stenansikten med totala avsaknaden av känslouttryck. Inte ett leende efter gjorda mål, inte ett firade efter ännu en vunnen turnering och inte ens en gnutta spår av mänsklighet. Där Arne Hägerfors ord om Vladimir Krutov beskrev det bäst ”med ansiktet som endast en moder kan älska”.

Där är vi, Arsenal, inte idag. Vi är inte på långa vägar lika effektiva som denna sovjetiska hockeymaskin en gång var. Inte alls så framgångsrika och inte heller i närheten av att vara vare sig så estetiskt tilltalande som fruktade av våra motståndare. Förra säsongen var vi förvisso väldigt bra och spelade ofta också väldigt vackert, men snubblade på ett upplopp kantat av skador och formsvackor på övermatchade nyckelspelare. Där en tunn trupp till sist brast men där bågen var spänd både högt, starkt och hårt.

Under innevarande säsong har vi både presterat några tämligen svaga resultat, som förlusten mot Lens senast och krysset hemma mot Fulham som exempel, men också gjort det med ett spel som inte alltid gått i den underhållningens tecken. Ingen balettinfluerad estetikfotboll direkt, om vi säger så. Mer ett spel präglat av sökande, stundtals famlande och överlag ganska statiskt. Vi har skapat chanser men haft svårt att omsätta dessa till mål och det har periodvis känts som att priset vi har fått betala för en tryggare defensiv har varit en alltmer stillastående och trubbig offensiv.

Guds bästa barn? Bild från Flickr.com: ”che 1882”

Ingen kan väl säga att gårdagens match mot shitty var en uppvisning i kreativitet, av estetik eller av olés på löpande band. Snarare motsatsen. En spelmässigt ganska tråkig tillställning där Peps Blodsband hade kommit till London för att stjäla en poäng att ta med sig hem till oljekällan i Manchester. De hade som plan att stänga ned banans mitt och fullblodspsykopaten Kovacic var destruktionsminister med fria tyglar att ödelägga Ødegaardska säsonger. För ändamålet helgade tydligen medlen, Peps vackra visioner var inte mer värda än en cynisk pragmatism a la Mourinho och Arsenals kreativitet låstes ned gång efter annan, ständigt med domare Olivers goda minne. Vi fastnade utmed sidlinjerna i ett bollhållande som allt som oftast slutade i att vi passade bollen bakåt för att börja om igen.

Men något vi verkligen visade upp var en defensiv stabilitet som hade gjort herrar Adams, Keown och Campbell stolta. Vi släppte till fyra shitty-skott på hela matchen varav endast ett gick på mål. Gabriel och Saliba bakom Rice bildade en Bermudatriangel för norska skithus att försvinna i och såväl yttrar som offensivt mittfält låg nästan ständigt på rätt sida när de bäbiblå väl fick grepp om bollen. Var de så här dåliga eller var vår defensiv så här bra? Jag är benägen att luta åt det sistnämnda. För där vi inte på långa vägar spelade Tarasovsk balett- och operettfotboll, var vi cyniskt drillade värdigt en bindgalen Tichonov. Vi matchade med lätthet shittys cynism men gjorde det utan att våldföra oss på kollegor och kunde lägga ytterligare en bit till vårt vitröda pussel. Den just inbytte Partey slog en lång boll till den nyss inbytte Tomiyasu som förde bollen vidare till, lika mycket just inbytte Havertz som lade upp den till framrusande -och ja, i halvtidsvilan inbytte, Martinelli, att göra mål på. En Plan A, en Plan B och där satt den. Perfekt.

När Martinelli satte 1-0 hoppade jag inte mindre eller skrek inte mindre i soffan bara för att målet inte föranleddes av tre tusen tiki-taka-passningar eller en halv timmes fräcka överstegsfinter. Jag jublade inte mindre för att alla vackra smörpassningar lyst med sin frånvaro eller för att vi var på väg att vinna en match så tråkig och så ”ugly” så att Freddies annars vackra anlete strax skulle skrynklas till ett russin i studion. Vi vann mot shitty, vi tog rubbet i en sexpoängsmatch och vi gjorde det genom att ha kastat in hjärtat i varje situation matchen igenom.

När kugghjulen hackade, när spelet gick i stå och när djupledslöpningarna aldrig kom. När Raya skrämde ihjäl oss under sin Fabianski-mask, när det kastats grus i Ødegaards maskin och när vi fastnat i ännu ett försök. Då reste vi oss upp för vilken gång i ordningen, borstade vi smutsen av våra kläder och löpte ännu några tusen mil till. Vi gav aldrig upp, vi slutade aldrig kämpa och då shitty stannade upp och var nöjda med sin poäng gav vi oss inte förrän vi hade vunnit. Den stora röda maskinen slutade aldrig rulla över de ljusblå legoknektarna och till slut kunde de inte stå emot utan föll. Och jag är så glad, så lättad och så tacksam. För resultatet, för Artetas strategier och byten och för spelarnas aldrig sinande energi. Att vinna fult är ibland den vackraste av segrar. Som en maskin som aldrig slutar. Som ett ansikte endast en moder kan älska. Det är vi det.

Kommentarer

Bild för Jimmy Roslund

Bra skrivet! Själv skrek jag så 5 månaders killen här hemma började stortjuta, riktigt fan de där. Är väl bara Raya som är osäkerheten bakåt som själv orsakde deras 2 farligaste målchanser, fan tom Zinken spelade ju hyfsat försvar.

Bild för Davidsson och Mannen

Jimmy R// Tackar. Och ja, jag förstår att din 5-månaders verkligen rycktes med i glädjeyran ;-) Själv har jag skrämt både ungar och hustrur back in the days. Jag fick passa på att få stjäla en kram av Henry, nu 17 år, när Martinelli avgjorde. Dubbel-vinst för mig. 

Och ja, Raya... Enligt Arteta var han beordrad att spela som han gjorde, jag vet inte om det var sanningen eller bara Artetas, helt riktiga, sätt att backa upp en spelare som inte riktigt nådde upp till standard. För mig är det inte mest hur han spred passningarna, utan mer hur darrigt han, stundtals, agerade när inlägg etc. damp ned på hans kontor. Kändes inte helt skönt. 

Och Zintjenko, ja där kunde man tala om insats. Både offensivt men också, som du är inne på, riktigt bra defensivt. Vågar en kalla det stabilt..?

Bild för George Adams

Bra D&M.

Håller med dig, trots att jag nästan led under matchen, då lagen tog ut varandra i så hög grad, att underhållningsvärdet blev därefter. 

Men vår taktik och matchplan att neutralisera City, fungerade ju och vi lyckades dessutom vinna.

Som anhängare av en lite mer direkt fotboll, och även en och annan lång boll i djupet gläds jag också att det just var ett sådant spel som löste upp knuten och gav oss läget för Martinellis strut. 

Nu hoppas jag att vi fortsättningsvis också utnyttjar denna sexpoängsmatch vinst på rätt sätt. Dvs fortsätter vinna ;-)

Football - Created by the poor, stolen by the rich...

Bild för Davidsson och Mannen

George Adams// Tack så mycket. Och ja, det kom till oss med ganska primitiv taktik. Stänga mitten och köra långa bollar på Haaland eller Alvarez och inte alls att köra sitt "vanliga" spel, bara det säger någonting om respekten de faktiskt har för oss. Och ja, vår taktik var väl ungefärligen detsamma, vilken också är logiskt med tanke på vilka de är. 

Och ja, den långa bollen. Som vi älskar den. Den snabba omställningen, route one eller vad de än väljer att kalla den. Ett upperligt anfallsvapen att bryta ett mönster med och en så grym Plan B. Stor credd till Artetas coaching här, de fyra spelarna som var inblandade var inhoppare och sättet de gör det på är ett trendbrott för Artetas Arsenal. Väldigt trevligt att se. Så nu kör vi!

Bild för Sral

Ja, det är ju bra att Arteta har det spelet i sin verktygslåda också! Klart att det många gånger var en olidlig match att se. Inte så högt underhållsvärde och en nervositet man kunde ta på, kanske framförallt för oss som tittade. Men vi vann! Jag blir mer och mer intresserad av att se mer av Havertz på topp, han är lång och kan vinna lite mer dueller. 

Bild för George Adams

Ja. På många sätt, var det underbart att vi vann.

Håller med dig om Havertz, jag tycker faktiskt inte han varit så dålig som många vill framhålla. Han är precis som du skriver stor och stark, och duglig på huvudet, så det vore intressant att se honom flera gånger, i den rollen. Är dock lite osäker på hur han klarar pressspelet, där ju Eddie,  och inte minst Jesus är väldigt bra. 

 

Football - Created by the poor, stolen by the rich...

Bild för Sral

Bra poäng med presspelet. Kanske är Nketiah en spelare som är bra att starta med, så kan han pressa och trötta ut motståndarna, och sedan har vi alternativ som att flytta upp/byta in Havertz på topp när eller om det behövs? Åtminstone om man ser till det offensiva spelet. Havertz kan ju också göra nytta i vårt egna straffområde. 

Bild för Davidsson och Mannen

Sral och George Adams// Ja, det var inte den vackraste av segrar men som ni båda är inne på så var segern det enda som betydde något. Att vi långsamt malde ned och sönder dem. Sedan var det också intressant med Havertz som falsk nia eller som target centralt och även om jag gillar Nketiah har både hans press-spel och framför allt link-up-spelet en del att önska. Havertz måste bli bättre avslutare och Nketiah måste bidra mer till spelet, mer än att gå på avslut hela tiden. 

Men det viktigaste är ju att vi vann. Och som vi vann. Som ett lag från målvakt till målgörare. Från startspelare till "slutspelare". Underbart.