En av VM:s vattendelare

För att ingen bloggläsande arsenalist, om en sisådär 100 tecken, skall falla ned i ett hostframkallande moln av grå besvikelse, måste jag redan nu klargöra att denna text inte kommer att ha någonting alls att göra med Arsenal. Varken direkt eller indirekt. Så om du kan tänka dig att läsa om en annan spelare, i en annan liga och i ett annat lag än Arsenal, läs på. Medan om du, inte helt olikt jag själv, mest bryr dig om Arsenal och sk-iter i det mesta av annan modern toppfotboll av idag, lägg ner. Läs inte mer, klicka på vänsterpilen och gör någonting mer nyttigt av din värdefulla (arbets-)tid.

Jag skulle kunna använda samma rubrik och skriva en text om Uruguays Luis Suarez och dennes uppenbara fäbless för oralt övervåld, men eftersom detta ämne redan är igång för avhandling och eftersom denne figur, och hans garnityr, endast väcker nyanslös och oläsbar avsky inom mig, lämnar jag honom och sätter tänderna (häpp!) i en annan av fotbolls-VM:s vattendelare.

Denna text skall därför handla om Portugals Cristiano Ronaldo, eller snarare om hur han har kommit att symbolisera två helt olika paradigmer. Jag kommer inte leta att upp all viktig bakgrundsfakta eller gräva fram någon snaskig historia om på smällen gjorda amerikanska servitriser, vars tystnad och vårdnadsanspråk sedan köpes för en lika snaskig summa pengar. Nej, denna text kommer att fungera som uppföljning till min föregående text, den om fotbollens förebilder av idag, där jag anser att nämnde portugis är ett av de absolut tydligaste exemplen, men också en lika tydlig vattendelare för två diametralt olika sätt att se på och tolka honom.

För Cristiano Ronaldo är ju lite som det svenska landslagets Zlatan Ibrahimovic. Han är en världsstjärna som är överlägsen sina lagkamrater, han är posterpojken på alla propagandabilder och han är i alla lägen namnet på allas listor över spelare att få ett citat av, en story kring eller skälet till näst intill varje företagen kamerazoomning. Visst är kanske avståndet mellan Ibrahimovic och de övriga blågula större än det mellan Ronaldo och hans lagkamrater och visst skulle många kunna hävda att exempelvis Pepe även han är en världsstjärna, men Ronaldo är ändock Portugals stora stjärna och det portugisiska landslagets självklara lagkapten och centralpunkt.

Här om dagen mötte Ronaldos Portugal USA i en match som slutade 2-2. I slutminuten stod Ronaldo för ett underbart inlägg vilket blev till assisterande passning till Silvestre Varelas kvitteringsmål, som i sin tur höll Portugal kvar i turneringen. Fotbollsstjärnan Ronaldo gjorde vad han skulle göra, men snacket efter matchen kom mest av allt att handla om personen Ronaldo, om varumärket Ronaldo och om Ronaldo som förebild, eller inte förebild, för alla fotbollsälskande världen runt.

Ständigt i rampljuset och ständigt i centrum. Men till vilken nytta? Bild från Bildbyrån.

Ena lägret gladdes med hans framgångar, vittnade om hans briljans och hans förmåga att prestera och leverera när hans land behövde det som mest. Personer unnade honom framgång, refererade till alla landslagssamlingar som han lämnat gråtandes och slog fast att epitetet världens bäste nu äntligen matchades av ha hans fotbollskompetens även i landslagssammanhang.

Andra änden av debatten raljerade över hans nästan infantila känsloutspel, om hans rakt igenom egoistiska spelstil och om hans smått narcissistiska uppblåsthet. Hans pinsamt genanta firande i Champions Leaguefinalen lyftes fram, hans komiskt struttiga skuttande blev krydda till anrättningen och hans ständiga gester av besvikelse, i riktning till sämre presterande lagkamrater, benämndes som en lagkaptens absoluta dödssynd vilket blev spiken i Ronaldos landslagskista.

Och visst skall en lagkapten, likt Ibra med Tobbe Sana i Tyskland, peppa, stötta och hjälpa de andra i laget. Visst skall en lagkapten leda, föregå med gott exempel och vara (lands-)lagets vackra ansikte utåt. Och visst skall en lagkapten vara lika mycket presterande spelare som förebild för alla beundrande TV-tittare i det hemland man har fått äran att företräda. En lagkapten, storstjärna och galjonsfigur skall inte strutta omkring i uppblåst självgodhet, hen skall inte briljera med sin på arbetstid utmejslade överkropp efter ett, för matchens utgång, helt betydelselöst mål och hen kanske inte heller, så tydligt, - i en lagidrott som fotboll - skall signalera att allt ljus skall vara på just hen.

Så där står vi med vattendelaren i form av fotbollsspelaren som blev varumärket som blev matadoren som blev den snyftande snorungen. Som blev räddaren i nöden, artisten och konstnären. Som blev parodin, driftskuckun som blev den vi genant slår bort blicken från. Som får spela efter regler som ingen annan tillgåts göra, som får en gräddfil längs med fotbollens medialandskap men som antaglien också döms hårdare än någon annan i dagens fotbollsuniversum.

Är det hans namn du vill att ditt barn skall ha på ryggen och är det hans maner du önskar tas efter och anammas? Vad gör han och vad ger han tillbaka till den sport som inte bara har givit honom monetärt oberoende i generationer framöver, utan också en mening, ett syfte och ett livsinnehåll? Denne estradör, denne matador och denna lille bortskämde snorunge, pendlande mellan ekvilibrism och buskis, ständigt på randen till personligt pekoral. Vad ger han oss åskådare och vad ger han våra avkommor?