Man vill ju vara glad, va. Vill man inte det?

I mitt hjärta har Tommy Bolin för evigt en vikt plats. Denna levnadskonstnär framstår ofta som lika enkel som komplicerad och lika ytskiktlig som bråddjup. Tommy känns ibland som ett exempel för alla att följa när det gäller den där extremt svårhanterliga grenen att vara människa. Vi andra har så mycket att lära, så mycket att ta in och så mycket av mellanmänskligt tomrum att fylla med lite förhöjd dos av Tommy Bolinsk visdom. Jag skulle till och med kunna sträcka mig till att Tommy Bolin borde vara ett obligatoriskt ämne, inskrivet i den svenska läroplanen från högstadiets första dags rädsla för att bli döpt i en toalettstol av en 9:a i OBS-klassen till gymnasiets sista dag med fy f-n vad vi är bra.

Då skulle så många människors lidande kunna undvikas och banne mig om inte världen också skulle vara en bättre plats att leva på. För Tommy är lika självklar som svår, lika lätt att läsa av som att ta till sig och samtidigt lika tydlig som svårtolkad. Så i svåra stunder som dessa, är det till Tommy jag vänder mig. Denna profet, detta orakel, denna stigfinnare. Detta ljus i mörker, denna stödjande stav i svåraste av själavandring och denna ledstjärna i ökenvandring sätter jag nu mitt ord till. Jag lutar mig mot det berg som står när så många andra har sipprat sönder och grusats framför mina fötter.

När livet är svårt och känslan komplicerad är det inte sällan just det enkla som saknas. Och det är lite så det känns för mig. Det känns svårt, det känns omständligt och min hjärna letar svar på frågor så svåra att formulera. Orsaker, händelseförlopp och kausaliteter som gör det obegripliga lite mer begripligt. För Tommy är metal, jag är metal. Tommy står inför tillvarons obegripligheter, så gör även jag. Jag vill inte göra illa, inte kasta skugga och inte mata monster som blir till syndabockar. Så vill inte heller Tommy. Han vill bara bli förstådd. Han vill bara förstå. Och det vill även jag.

Nej, inte den Tommy Bolin. Den andre. Den ende. Bild från Flickr.com: ”Kenneth Hagemayer”

Så när jag nu sitter här och funderar på vad som hände i onsdagsmatchen mot Porto och gör det med lördagens kvällsmatch mot Newcastle som bakgrundsfond, så är det så övertydligt självklart och samtidigt så obegripligt diminhöljt. För vad var det egentligen som gick fel? Hur blev det så fel och vems fel var det? Vem skall jag vända mig åt och rikta min ilska mot? Var det Rayas kortvuxenhet och placeringsförmåga? Var det Martinellis slapphänta uppspelsförsök? Var det Rice som stod på hälarna när ett skott skulle till och avlossas? Var det rent av ett anfallsspel som gick i stå och vad var då roten till detta onda? Var det de klassiska nerverna och vems fel är i så fall det? Var det Wengers gamla fatigue? Och hur hade den kunnat förebyggas och undvikas? Och varför gjordes inte det? Var det ett klassiskt styvmoderligt behandlat skötebarn vid namn Trupprotation? Var det Artetas gameplan, spelarnas oförmåga att utföra den eller allmän oviljan att lära nytt?

För jag vill ju bara ha svar, jag vill ju bara begripa och jag vill ju bara förstå. Jag vill se logik, trovärdighet och jag vill se en ljusare morgondag än onsdagskvällen. Jag vill kunna behålla känslan av tillförsikt, av säkerhet och av trygghet. Jag vill inte vara arg. Jag vill inte äntra Twitter med huggtänderna slipade i jakt på lämpligt byte att sätta dem i. Jag vill inte höra mig ännu en gång skrika ut samma gamla tröttsamma irritation, ilska och anklagelser. Jag vill inte se samma soffpotatisfinger hyttande mot än den ena än den andra av orsaker, personer eller händelseförlopp. Jag vill ju bara vara glad, vill jag inte det?

För domedagsilska över denna förlust är lika logiskt som om Sérgio Conceição dansat med cigarr i mun i omklädningsrummet efter att avslutat del ett av ett dubbelmöte. Det här var första matchen av två, första halvlek av en hel match. Och mitt huvud vet ju såklart detta, besvikelsen till trots. Både resultat och spel var kass, men det var en halva av två och nästa halva äger vi. Så jag försöker stoppa besvikelse, oro och rädsla i en påse att eventuellt öppna efter returen. Jag lägger ilska, vad var det jag sa och inte ännu en gång, i samma säck och toppar den med mitt hyttande pekfinger och sursänkta ögonbryn. Sedan knyter jag ihop säcken och tittar fram mot returen och mot matcherna dessförinnan. Mot revanschen mot toons nu på lördag, mot Sheffield U borta och Brentford hemma. Sen är det dags. Då j-klar. För man vill ju vara glad, va. Vill man inte det?