On The Art of Writing

Nu skall jag ge mig in i någonting jag absolut inte behärskar, något jag inte bara så smått känner motstånd inför utan också är rent ut sagt bedrövlig på. Något som de stora författarna, de största dramaturger och de mest slipade av skribenter världen över gjort till en konstform. Ingemar Bergman, Oscar Wilde och Anton Tjechov är bara några av alla de storheter som förärats denna konstforms ursprung, men det lär i stället vara den engelske författaren Sir Arthur Quiller-Couch som var pionjären, banbrytaren och stigfinnaren. Som plöjde marken för andra att odla i, som satte ord på det tidigare onämnbara och som kom att bli den symboliske grindvakt som stod med makten över avgrunden, mellan utövare och alla vi icke upplysta.

För jag är en av alla icke upplysta, jag är en som har det vitaste av alla bälten, är den grönaste av alla noviser och den mest slapphänte av alla genrens lallare. Jag är rent ut sagt värdelös på detta. Såväl i skriftform som i verkligheten, såväl i det vanliga livet som i det Arsenalrelaterade. För det som Sir Arthur Quiller-Crouch, i boken On The Art of Writing, skriver om är det som på engelska går under namnet Kill Your Darlings. Det som jag är så infernaliskt undermålig på. Att ta bort textstycken som egentligen kanske inte är så viktiga för handlingen eller målar något vidare för personbeskrivningarna, att ta bort sprudlande deskriptiva adjektiv som i stund kanske känns trivsamt fluffiga men som i verkligheten bromsar upp och kanske rent av förstör snarare än förgyller eller förstärker samt ta bort de där extra orden i de där långa och slingrande meningarna.

Nej, där är jag inte mycket att hänga i julgranen. Som ni om inte annat har märkt här i denna före detta blogg, numera glest återkommande textpublikation, här på Arsenal.se. Jag gillar helt enkelt mycket text. Mycket lull och mycket å ena sidan/fram och tillbaka. Och detsamma gäller mitt Arsenal-jag. Jag har oftast så himla svårt att släppa den känslomässiga sargen för att ta skär ut på den öppna kognitiva isen. Att se, utvärdera och döma helt utan känslomässig involvering eller förhoppningar om avkastning på tidigare gjorda känslomässiga investeringar. Det kan ju vända, önskan kan slå in och jag kan ha sett någonting som ingen annan än jag har sett, som faktiskt finns. För det hade ju varit synd. Speciellt om de är formade av Hale Ends moderliga skönhet. Synd liksom.

Så nu skriver jag ett inlägg som är någon form av öppet brev till mig själv, om mitt hjärtas lag och, framför allt, om vad mitt hjärtas lag måste göra i relation till mina emotionella och relationella ok. Jag måste förmå mig att följa i mäster Quiller-Couchs fotspår, om än inte stilistiskt, så i varje fall Arsenal-realistiskt. Klubben måste, grovt översatt till svenska, metaforiskt döda våra älsklingar. Arsenal måste, vad jag än må känna och tycka, göra sig av med spelare som förvisso kanske är bra eller lovande, älskvärda eller skänker romantiskt skimmer av egenproducerat över oss fantaster. Roliga, spännande, älskvärda. Spelar ingen roll. Jag rear ut min själ, allt skall bort. Fast av ett gott syfte. Klubben måste få in pengar för att kunna höja nivån på matchtruppens spelare 12-19. Ut med de spelare som Arteta inte vill satsa på, vad jag än tycker eller känner inför det. Vi måste döda en älskling och så även jag en bit av mig själv. Romantikern. Humanisten. Nostalgikern. Den blåögde drömmaren. Alla dessa delar av mig måste denna sommar döden dö.

Nu är klockan slagen för en av dessa två. Bild från Flickr.com: ”Trúng Cút”

Reiss Nelson (1 match från start, 14 inhopp och inga poäng i ligan), Eddie Nketiah (10 starter, 17 inhopp, 5 mål och två ligaassist), ja till och med min älskade gubbe Aaron Ramsdale (6 ligamatcher från start). Den tämligen skadedrabbade och inte längre unge, men ack så nyttige, Thomas Partey (9 ligastarter och 5 inhopp) som nu går in på sitt sista kontraktsår. Inte heller där skall vi ödsla nostalgins väna mjukhet utan göra allt vad vi kan för att klippa banden under så gynnsamma ekonomiska förutsättningar som bara går att uppbringa. Den så fantastiskt lovande (i varje fall om vi får tro Arteta) Fabio Vieira (endast 2 ligamatcher från start, 9 inhopp, 1 mål och 2 assist), där skulle vi kunna klippa förlusterna, ta smällen av att ha överbetalat för en spelare som inte blev vad vi hoppades på och sälja. Och det gäller för flera spelare. Inga fler utlåningar, inga fler köpoptioner om så önskas och inga fler uttänjda navelsträngar. Här får det banne mig tas fram stora saxen och klippa banden. Ta smärtan och dra av plåstret.

Mitt ömma hjärtas Tierney behöver vi inte ens avhandla men kanske borde Zinchenko, med sina 20 starter, 7 inhopp, 1 mål och 2 assist, och en inte alls speciellt lyckad andrasäsong, vara uppe för diskussion i detta sammanhang? Men jag väljer i stället att spara det bästa, det sämsta och framför allt svåraste namnet till sist. Mannen som bara var en liten pojk när han kom fram, spelaren som till slut fick chansen och som när han fick det så smått räddade Arteta och dennes första säsong i klubben. Personen som verkar så genuint snäll och trevlig och som, tillsammans med Bukayo Saka då fick representera vår hoppfulla framtid. Någon sorts förlängning på Wengers Project Youth, där dessa Hale End Boys blev ljuset i tunneln på en tämligen mörk period i Arsenals moderna historia. Spelaren som under senaste säsongen bara fick till tre ligamatcher från start, tio inhopp och endast en assist av detta, men som framför allt spelaren som ligger mig allra varmast om hjärtat.

Spelaren jag tänker på är såklart Emile Smith Rowe. ESR. The Smith. Räddaren i nöden, drömmen om framtiden, en sorts engelsk Cesc Fabregas 2.0 eller en intellektuellare Jack Wilshere, om vi så vill. Spelaren som trollband hela föreningen under sina år i ungdomslandslagen när han pendlade mellan att spela 10:a och vänsterytter, där han med både fart, god teknik och en fantastisk blick för spelet, lyfte såväl resultat som lagkamrater. Och skottet. Högerfoten. Den curlade bollbanan som satte skräck i målvaktsungdomar landet över. Efter skadepräglad utlåning till Leipzig och en avsevärt mer framgångsrik tid i Huddersfield, släpptes han till slut fram av Arteta och blev då den saknade pusselbiten, förlösaren och katalysatorn för det kreativa Arsenal som alltmer kom oss åter.

Sedan kom skadorna tillbaka och sedan kom Martin Ødegaard och sedan kom ännu fler skador, varefter bänken och frysboxen alltmer blev Smith Rowes hemvist. Artetas Arsenal ömsade skinn och den lille blonde Jamaicaättlade pojken från Croydon ingick inte längre i rotationen och fick allt färre antal spelminuter. Trots goda vitsord från Arteta och trots MoTM i en av de tre ligastarterna kom han inte närmre en fast plats i laget. Och när nu sommaren har kommit, ryktena har börjat att sprida sig och allt fler klubbar anmält intresse känner jag mig tvungen att göra en själslig harakiri rörande min favoritspelare. Arsenal skall ha sagt nej till £25 miljoner från Fulham vilka sägs fundera på att komma tillbaka med högre bud samtidigt som även Palace uppge gå i The Smith-tankar.

Så om buden ökar, om priset går upp några miljoner pund. Då ställer jag mig med mössan i hand och släpper i väg den gode Emelie Smith Rowe, som ett offer på altaret till den högre fotbollsguden. Likt ett stilistiskt lappkast, som en katarsis för mitt nostalgiska Arsenalhjärta och som en display över den metamorfos som såväl jag som klubben är tvingade att gå igenom. Den smärta det bringar mig måste jag omsätta i renhjärtade lyckönskan inför framtiden för lelle Emile och till ett ”nu j-vlar kör vi” till Arsenal. Pengar in till pengar ut till ännu bättre spelare som kan göra oss ännu bättre, göra oss än mer segrande.  Come On You Gunners. Up The Arsenal. Mot ligaseger och vidare. Med den smärta, det vemod och den sorg det må medföra. Låt oss inte får ångra detta, låt det göra oss ännu bättre och låt detta bli skrivet i historian.