Into The Wild

Kanske har du läst Jon Krakauers biografiska bok Into The Wild, eller kanske har du sett Sean Penns fantastiska film med samma titel, en film som också bygger på Krakauers efterforskningar och skrift. Boken är en journalistisk faktaförmedling medan filmen är en oerhört gripande, på gränsen till episk skildring av natur, av person och av samspelet dem emellan. Och av ett levnadsöde. Into The Wild baseras på och handlar om den unge amerikanen Christopher McCandless, som efter att ha gått ur college väljer att lämna sitt vanliga, tämligen välbärgade liv i civilisationen för att ge sig ut på luffen. Han byter namn till Alexander Supertramp, klipper banden med sin familj och gör sig genom ett antal olika handlingar omöjlig att nå.

Efter hans bil blivit förstörd av en flodvåg liftar han, tjuvåker på tåg och vandrar sedan runt i olika områden av USA. Han lever under perioder som uteliggare i olika städer men återkommer ständigt till vildmarken och den totala frihet som han upplever finns där ute. Han har hela sitt liv drömt om Alaska och om att där kunna leva endast på vad naturen själv har att erbjuda. Det är endast där han tror sig kunna bli hel och kunna göra sig av med sin borgerliga uppväxts bojor och sina föräldrars, enligt McCandless själv, felaktiga sätt att vara och agera. Det är först där, i Alaskas vildmark som han kommer kunna bli fri. Fri, obunden och hel.

Bokens sista fjärdedel är den som filmen fokuserar mest på, när Alexander Supertramp har skänkt bort sina besparingar på 25 000 dollar till välgörande ändamål, bränt upp sina kvarvarande kontanter vid vildmarkens kant och lämnat civilisationens sista utpost, den gamla vägen Stampede Trail som efter gruvdriftens nedsläckande inte längre underhölls utan förföll till en liten stig omöjlig att framför fordon på. Han lämnar Stampede Trail med en liten ryggsäck med tält, ett klädombyte och några böcker att läsa. Med en finkalibrig bössa för jakt, en överlevnadshandbok och några kilo ris, och han lämnar stigen för Alaskas Stora Okända. Ingen karta, ingen kompass, ingenting som han själv anser onödigt. Inga som helst länkar till hans vanliga liv eller till andra människor. Ingen som visste vart han skulle, ingen som kunde nå honom. Bara han själv, Alexander Supertramp, ensam ut i den oändliga vildmarken.

Och precis så är det med fotbollsklubben Arsenal. Vi har ännu inte lämnat vandringsleden, vi sitter snarare kvar i passagerarsätet hos Jim Gallien, den sista person som såg McCandless/Supertramp vid liv. Vi har gjort oss av med de tillgångar vi inte längre anser oss behöva och skall strax ge oss av ut i det okända, ut i ännu en säsong av Premier League, av två inhemska kupper och av Champions League. Allt kan fortfarande hända, allt är fortfarande möjligt och ingenting kan ännu hämma vår enorma längtan och drömmande efter uppfyllelse och fullbordan. Ingenting har ännu gått emot oss, inga missöden har ännu drabbat oss och inga föreställningar har ännu konfronterat oss med att vara ungdomligt barnsliga eller naiva.

En digitaliserat förbättrad selfie av Alexander Supertramp framför bussen han levde sin sista tid i. Bild från Flickr.com: ”Sigit Dedi Herwanto”

En av Hale Ends finaste, Emile Smith Rowe, är redan avyttrad till Fulham, i skrivande stund är Eddie Nketiah endast en påskrift från att flytta till Englands äldsta pub, Ye Olde Trip to Jerusalems, hemstad och vi har säkrat framtida kosthållning i form av vidareförsäljningsklausuler för spelare som aldrig blev det vi önskade, varför vi kan anses ha PSR-optimerat vår kommande vandring. De må väcka nostalgi, sorg eller kanske till och med separationsångest men vi har fattat de beslut som var nödvändiga att fatta, vi har vidtagit de handlingar som var nödvändiga att vidta. Vidare har vår backlinje och initiala uppspelsfas i och med köpet av Riccardo Calafiori framtidssäkrats och sommarens evighetsföljetång Mikel Merino skall i princip vara lika nära oss som Nketiah sägs vara Forest, så vi har i vår ryggsäck en samling bra redskap att ha med ut i det vilda. Men är vi redo, redan nu? Har vi allt vi behöver för att klara oss, nå vårt mål och för möta ett annat öde än vår vän supervandraren?

Just nu har vi nio dagar på oss innan fönstret stänger natten till nästa lördag och spelare såsom Ramsdale och Kiwior är fortfarande kvar i Arsenal. För mig får de gärna vara kvar men ingen av dem skulle må bra av den ringa speltid de med största sannolikhet har framför sig, båda skulle kunna rendera inkomster till klubben och båda sägs ha spekulanter där ute. Vidare har vi Nelson som bortsett från ett poängräddande volleyskott förr-förra säsongen infriat tämligen få av alla de förväntningar som under åren lagts på honom. Även han behöver speltid, även han uppbär tämligen hög lön och även han borde kunna locka intressenter från tabellens nedre regioner. Vi har således än mer att göra oss av med innan vi säger adjö till transfercivilisationens möjligheter för den här gången.

Men framför allt anser jag inte att vi har vad vi behöver för att stå rustade inför kommande säsong. Konkurrenterna har, bortsett från galenpannorna på Fulham Road, inte bulimiskt överkonsumerat men har ändå försett sig av nödvändiga spelarförnödenheter och så måste även vi göra. För så länge Arteta inte tror på Nelson nog att ge honom speltid måste en ytter inhandlas för Saka kan inte förväntas spela tretusen matcher/säsong och samtidigt hålla sig både frisk och i god form. Så hur gör vi då? Köper vi in en redan färdig spelare a la EM:s sensation Nico Williams att göra vänsterytterplatsen till sin varefter Martinelli får rotera på båda kanterna och vår startelva görs bättre? Handlar vi in ett lovande löfte a la PSV:s belgiska ytter Johan Bakayoko, att succesivt roteras in och utvecklas i en 30/70-relation till Saka? Eller väljer vi något mitt emellan, såsom en Simon Adingra från Brighton and Hove att bringa både PL-erfarenhet och utvecklingspotential till vår anfallssektion båda ytterkanter?

Oavsett vilket alternativ vi väljer så måste vi utrusta oss med det vi behöver. Vi har tillryggalagt två säsonger som varit lika fantastiska som smärtsamma där vi tagit enorma kliv under Mikel Arteta och utmanat det sönderdopade (se: https://www.arsenal.se/blogg/2024/05/72232-zero-charges) skräplaget från nordväst om titeln. Nu är vi två säsonger mer erfarna, två säsonger större, starkare och klokare. Två säsonger med misstag att ta lärdom av så att de inte sker igen, något som gäller såväl spelare, Arteta som klubbledning och Edu. Vi måste vara redo när fönstret stänger, redo för en lång och hård säsong, redo för att möta ännu svårare motstånd och lämna kampen med annat resultat än vi gjorde i våras och våren 2022. Vi måste ha sagt adjö till det vi inte behövde och välkomnat in nytt vi kommer att behöva. Redo för att möta säsongen 24/25, redo att ge oss ut i det vilda, redo för att överleva och övervinna Det Stora Okända. Redo att vandra Into The Wild. Come On You Gunners. Up The Arsenal.