En gång är ingen gång, två gånger vore drömmen.

Idag skriver jag min första text på ungefär tusen år. Känns det som. Jag får först be om ursäkt för den låga bloggfrekvensen och sedan förklara mig genom att skylla på såväl oförtjänt hög arbetsbelastning som ganska digra parallellslalombanor på den civila ytterflanken. Vi får väl hoppas att vi slipper både glaciärlossning och laviner och istället kan sitta ned för att insupa en ganska avsevärd dos positivism i Arsenallägret.

För utifrån ryktesfloreringen så ser det faktiskt ganska bra ut just nu. Förvisso är både du och jag luttrade, vi känner till både Higuain och M’Vila och våra år i Arsenals sällskap har lärt oss att aldrig ta ut någonting i förväg. Men lyckas vi föra både Alexis Sanchez och Mathieu Debuchy till klubben så har vi gjort en transferstart som lovar oerhört gott inför fortsättningen. Båda är landslagsmän som gjort bra ifrån sig i det, för dem just avslutade, världsmästerskapet, båda är färdiga spelare utan inkörningsperiod och båda skulle går rakt in i startelvan.

Där många Arsenalister uttrycker viss besvikelse över att det är Debuchy och inte den omtalade Serge Aurier som verkar vara på gång till oss, där upplever jag köpet som både logiskt och genomtänkt. Debuchy är inte bara klart mycket bättre, än den spelare han ersätter, i det offensiva spelet, han är minst likvärdig i det defensiva. Och han är, till skillnad från den oerhört lovande Aurier, inte bara erfaren utan också van vid den engelska ligafotbollen. Ett köp av Debuchy skulle vara, om än litet så i varje fall, ett kvitto på att Wenger nu har valt/har möjlighet att välja, att frångå Project Youth-liknande värvningar.

Några halvfigurer, men också oerhört mycket godis. Som vi vill ha mer av. Bild: D&M

Om köpet av Debuchy skulle kommunicera en mer adekvat hållning till spelarinköp kontra troféönskan så skulle ett eventuellt köp av Alexis Sanchez till och med kommunicera än mer av det goda än vad köpet av Özil gjorde när det genomfördes. För en gång är ingen gång, men köper Wenger Sanchez så vågar vi nog kanske hoppas på än fler godsaker till världens vackraste fotbollspåse. Sanchez är förvisso inte en spelare i Özilklass, men skulle dels göra nämnde tysk så oerhört mycket mer användbar och optimerad, men framför allt skulle vi få en ytterst kompetent och versatil spelare i segmentet just under Özils. Och det vore oerhört bra för ett Arsenal av idag.

I barca har Sanchez till största del spelat på högerytterposition där han, med sin ypperliga teknik, pigga löpsteg och smart tagna löpningar, tagit sig in från kanten för att använda sin fina vänsterfot till både avslut och assist. På 34 matcher stod han, säsongen 13/14, för 19 mål och 12 assisterande passningar. Förvisso i en mer ojämn liga än den engelska förstadivisionen, men ändå imponerande. Och detta från den numera klassiska messiska skuggan.

Men det som gör Sanchez så, i mina ögon, rätt för Arsenal är att han egentligen är en central striker och inte högerytter. Han är såklart inte någon target a la Giroud, inte heller någon sniper a la ovan nämnda Higuain, men en rörlig, kreativ och spelbegåvad central anfallare kompetent nog att både bidra med skytte, link-ups och isär dragande löpningar för de andra spelarna att utnyttja. Således en spelare som både kan spela med och i stället för Giroud.

Nu är, som du vet, ingen av dessa två spelare ännu Arsenals. Jag darrar av rädsla för att i och med denna text ha jinxat något, men vågar ändå sticka ut min behårade haka i positivistisk anda. För köper vi dessa två, lägger till en defensiv mittfältare av högt ligasnitt, en duglig back up till Szczesny och en ny tredjevalsmittback utan Vermaelens chansbrytningsticks, ja då är vi oerhört väl rustade inför kommande säsong. Och då vågar till och med en cynisk gubbstrutt som jag, se positivt på kommande höst. Men va f-n, det kommer väl, som vanligt, en transferkrösamaja som slår sönder mina sensommardrömmar. Men till dess väljer i varje fall jag att se positivt på läget.