The Headmasters Ritual: En ny tröjleverantör, tre nya tröjor.

Idag är det måndag efter en helg som avslutades med att tre Arsenalspelare, Mesut Özil, Per Mertesacker och Lukas Podolski, kröntes till världsmästare i fotboll. Även denna blogg vill passa på att gratulera dem, men helgen började, enligt mig, redan i torsdags då vi arsenalister först fick oss tilldelade en spelare av absolut världsklass, chilenaren Alexis Sanchez, för att sedan få tre, eller i varje fall just nu två, sprillans nya tröjor att spendera våra arsenalrelaterade slantar på.

Jag är glad för de tre tyska världsmästarna och jag är oerhört glad för att Arsenal har värvat en sådan kompetent och versatil spelare som Alexis Sanchez, men eftersom det redan skrivits mycket om Sanchez och eftersom det redan har skrivits på tok för mycket om The FIFA World Cup in Brazil 2014, så tänker jag ägna denna sommars enda THR till att sätta betyg på de tre tröjor som våra hjältar kommer att sprida glädje och kärlek i kommande säsong.

Vår nya tröjleverantör presenterade, med buller och bång under den sena torsdagskvällen, tre tröjor, eller som Puma själv utrycker sig, en tröjtriologi. En hemmatröja som döpts till ”Forever”, en bortatröja vid namn ”Victorious” och en tredjetröja som de valt att kalla The Cup Kit men som i lanseringen döptes till ”Future”. De två förstnämnda gick att inhandla eller beställa i princip direkt efter lanseringen, medan den sistnämnda, Future, skall finnas i handeln någon gång i september. Jag tänker inte lägga någon vikt vid varken namnsättandet eller lanseringsmetoder, utan bara konstatera att det på något sätt känns skönt att, till skillnad från tiden med Nike, vara en producents förstanamn och flaggskepp. Jag tar rygg på min svärmor och hennes tittande på Project Runway, lägger fokus på min högst subjektiva åsikt om tröjornas utformning och kastar mig ut i ett högst medvetet fritt fall, där Modelejon D&M:s betyg är som följer:

Future: 2/5. En stor ambivalens sprider sig genom hela min trendkänsliga lekamen. För tröjan är inte ful, snarare tvärtom. Det är snyggt med button-down krage av sparsamt snitt, modellens skurning känns också tilltalande i sin stuprörsutformning, men färgerna… Marin- och ljusblått återanvänds från ett av Nikes största bottennapp, pyjamaströjan från 11-12, men har här, i snedrandigt, fått sällskap av lite neongrönt som trängts in mellan de blåa ränderna samt i detaljer utmed sidorna och på ärmarna. Men problemet är inte tröjan i sig, som faktiskt är ganska snygg, problemet är att det inte är Arsenal. Det finns inget Arsenalrelaterat i den, ingen igenkänningsfaktor över huvud taget och detta faktum räddas föga av vår historia med blått som inslag i klassiska andraställ eller av eventuella färgmässiga referenser till de helblå bortaställen från 98-99, 02-03, 04-05 och 06-07. Så snygg tröja, men inte Arsenal.

Victorious: 2,5/5. Gult och blått är klassiska färger på Arsenals bortaställ och Nikes avskedspresent till oss arsenalister var ett tecken så gott som något på just detta. Men i årets bortaställ är nyanserna på tok för mörka. Om tröjan skall bli riktigt vacker och kännas rätt, skall den gula vara ljusare och den blå självklart likaså. Sedan är det ju det här med att lägga ketchuprött på senapsgult, det blir liksom inte bra. Det blir scoutläger, på tok för smutsiga handflator och ett genant misslyckat hångelförsök. Tröjan hade lätt kunnat vara helt underbar, om nyanserna var ljusare och om reklamblaffan fått vara i samma (ljusare) blåa som ärmarna. Tröjan räddas dock till viss del av de ofrånkomliga referenserna till Michael Thomas och Up For Grabs-segern på Anfield -89 och de Adidaströjor med JVC på bröstet som vi då bar.

Forever: 4/5. Förvisso tajt på gränsen till genans och förvisso med lite onödigt vitt kludd över axeln och dito rött på ärmsluten, men i övrigt på gränsen till perfektion. Stilren och utan andra färger än de, vita och röda, vi behöver. Helt rätt nyans av den klassiska röda och så självklar som bara en tröja med enormt hög igenkänningsfaktor kan vara. En välkommen gåva från Pumahåll till oss fantaster som av Nike fått hålla tillgodo med onödigt insprängda tredjefärger och med högst osköna Charlton- och Middlesbroughvarianter. Ser du årets hemmatröja så ser du Arsenal, om detta råder inga som helst tvivel och det känns oerhört skönt i dessa tider av flyktighet och lojalitetsbrott.

Nu har catwalkbyggare D&M viftat färdigt med sina handleder för idag. Jag vet att många av er hellre hade pratat om gjorda och förhoppningsvis kommande nyförvärv, men denna snabbrecension av våra tröjor var bara tvungen att genomföras. Dels för att det är dessa tröjor vi kommer att se vid förhoppningsvis mer än 60 matchtillfällen kommande 10 månader, men också för att vi bär detta Arsenal på tok för nära vårt eget hjärta.

När det blev känt att vi skulle bära Pumatröjor från och med kommande säsong kände jag en viss tveksamhet. För mig har Puma aldrig varit synonymt med storlag, snarare med afrikanska landslag som imploderade så fort de tog sig till mästerskap, med medelmåttliga allsvenska lag och med några tyska lag som förvisso varit bra, men sett lite sådär ut i sin allmänt allgermanska brist på estetik. Idag känner jag inte längre så. Vi kan tycka vad vi vill om det här med att döpa spelartröjor till rent av ganska löjliga namn, om en storvulet dompterande Wenger i hologram över Themsen och om västgötaklimax till hypade lanseringar. Men jag är glad över att vara en producents absoluta flaggskepp och jag är glad över all den uppmärksamhet som Puma vill skapa kring sin relation till oss. De vill synas, de vill synas med oss och vi skall föras fram som en storklubb i strålkastarljuset. Det är en skön känsla. I varje fall för en luttrad cyniker som jag. Och det känns också väldigt bra.