The Headmasters Ritual: Den Tappre Lindansaren

Efter att vi arsenalister efter helgen som gick, så smått svävat på åter bärande moln var det så, igår, åter dags för den moderna toppfotbollens referenspunkt, The UEFA Champions League. Och eftersom Arsenal hade hamnat i den så kallade Dödens Grupp, var det bara att beta av ännu en omtalad förgörare. Efter Napoli kom Dortmund, sedan kom Dortmund igen. Efter Dödsängeln och Liemannen… kom The Arsenal.

För Dortmund kom inte igen. Efter en första halvlek av ömsesidigt nedstängande, avskärmande och högt presspel öppnade sig den andra halvleken upp sig i närmast tornadolik tysk anstormning. Våg efter våg välde över Arsenals försvarsborg och mitt i denna kompakta press kom en lång boll upp i banan, en fastlåsning av Ramsey, en miss av Rosicky, sedan ett nytt försök av tjecken som slog ut bollen till den på högerkanten parkerade Özil. Denne lyfte in ett närmast perfekt inlägg till Giroud som smått poetiskt gav sig själv yta i den gulsvarta försvarsmuren, varefter han skarvade vidare bollen till Ramsey. BOOM. 1-0 to the Arsenal.

Sedan kunde Dortmund inte resa sig. Visst hade de chanser, visst hade de både en och två målchanser vilka Szczesny styrde undan eller ut och visst försökte både en och två Dortmundister filma till sig straff. Men längre än så kom de inte. Arsenal höll emot, Arsenal stod upp och Arsenal visade en närmast obrytbar vilja att överleva. Vi dansade på en slak lina, vi var i uppenbar gungning, men vi stod kvar, vi stod pall. Oblyga, obesvärade och frimodiga. Franke, modiga och utan fruktan. Ärliga, orädda och tappra. Det var vi det. Överlevarna från Dödens Grupp. Mina betyg är som följer:

Szczesny: 4/5. Fotbollens svar på Grant Fuhr, vilken, under dennes 10 år i Edmonton Oilers, kanske stod arbetslös långa stunder, ibland såg lite nonchalant ut, men ständigt gjorde de där avgörande räddningarna och tog de skott han fick på sig när laget behövde honom som mest. För att vinna matcherna, för att upprätthålla segern och för att ta hem fyra Stanley Cupvinster. Szczesny hade inte mycket att göra under första halvlek, men när den gula vågen rullade över honom, under andra halvleks 20 första minuter, så stod han där han skulle och gjorde räddningarna laget var så beroende av honom att göra.

Sagna: 3,5/5. Spelade överlag ett tämligen lugnt och välläst försvarsarbete och offrade det offensiva för att hålla rent på sin kant. Gjorde inte mindre än sex rensningar under andra halvlek, vilka bara underströk hans förmåga att med små medel, utan spektakulära tilltag, utföra sin primäruppgift.

Mertesacker: 4,5/5. Ojojoj blev till ajajaj för Dortmundspelarna. Vår store tysk var så kraftfull, så ständigt på rätt plats vid rätt tillfälle och så konstant matchen igenom. Stora brytningar i 31:e och 34:e vilka han sedan följde upp med en andrahalvlek på gränsen till perfektion. Hade dessutom två chanser att i 66:e respektive 70:e nicka in ett 2-0-mål. Nu blev det inte så, men jag är f-sen i mig nöjd ändå. Åt, tillsammans med Koscielny, helt upp den där Lewandowskisnubben.

Koscielny: 4/5. Var inte lika framträdande som sin tyske kollega och gjorde även fler missar än denne, men var vid flertalet tillfällen oerhört följsam och kylig när han screenade bort sin motståndare istället för att attackera och riskera frispark respektive straff. Var matchen igenom stenhård (både mot motståndare och mot sig själv, var brytningssäker och hade en förmåga att reparera egna misstag på ett oerhört obesvärat sätt. Kunde gott ha fått straffspark med sig, när han nästan kördes över av den blint utrusande Weidenfeller i 80:e.

Gibbs: 4/5. Stängde sin kant helt och var närmast 100%-ig när Reus störtade fram. Fick även Baszczykowski att se förvånad och brydd ut när Reus försökte på Sagnas sida och polacken på Gibbs. Var oerhört bra i sitt positionsspel, bjöd på oerhört fina glidtacklingar och dessutom på hemjobb i överljudshastighet.

Arteta: 3/5. Om BFG’s ojojoj blev ajajaj för de gule, så blev Artetas ojojoj, mest ojojoj. För den stilige spanjoren hade det svårt igår. Han var uppenbart övertänd, såg närmast stingslig ut och dansade, efter att ha fått gult kort redan i 23:e minuten, på en slak lina hela matchen. Kom på mellis och såg stundtals närmast slö ut när tyskarna slog om i hög fart. Men tog ändå tillsammans med Ramsey, till stora delar bort Mkhitaryan från matchen. En jobbig kväll för Arteta, en kväll som han, sina uppenbara svårigheter till trots, fick avsluta som vinnare.

Ramsey: 4/5. Var närmast att likna vid en bläckfisk på det centrala mittfältet och sög åt sig boll efter boll när Dortmund skulle anfalla. Gigantisk räckvidd, vilken i andra halvlek blev… skall vi säga linjär? För då var han inte bara täckande i sidled, utan ständigt löpande i djupled. Begick några farliga bolltapp, men också en uppsjö brytningar att lägga till den ovan nämnda bläckfiskräckvidden. Och så målet. Som vanligt. Vad bra han var. Så fantastiskt. Så vackert. Och så avgörande.

Özil: 3,5/5. Hade en synnerligen svår första halvlek där han inte alls kom med i spelet, men reste sig och jobbade sig in i matchen på ett kanske inte helt typiskt sätt. Bjöd både backlinje och den centrala dynamon på stor hjälp i form av understöd och stort defensivt jobb. Och så lyran in till Giroud och det därpå följande 1-0-målet av Ramsey. Fantastiskt slaget inlägg med en närmast otrolig bollbana. Fina fötter, smart skalle och allt eftersom också hårt jobbande ben.

Rosicky: 4/5. Var från början till slut (utbytt i 91:e mot Vermaelen) i ständig rörelse och närmast manisk i sin löpvilja. En av planens absolut bästa spelare med sina kärleksframkallande glidtacklingar, sin förmåga att plötsligt bara höja bolltempot och med sin aldrig sinande förmåga att offra sig för laget, i form av ett presspel som till och med Klopp måste se på med visst avund.

Giroud: 3,5/5. Inga mål och nästan heller inga målchanser men ändå på gränsen till en fyra i betyg. Detta förvisso till viss del på grund av assisten till målet, men framför allt för hans förmåga att ständigt vara användbar för medspelarna. Hans nästan optimerade targetspel och för sin rörlighet, inblandning och sitt deltagande. Var vårt presspels förste representant och gjorde även detta jobb fantastiskt bra. Byttes ut mot Bendtner i 90:e som genast blev en smått övertydlig referens till just Girouds presspel. Jobb vs jogg, typ.

Cazorla: 3/5. Bra bollbehandling i 27:e, ett mycket fint inlägg i 66:e och en underbar dribblingsräd i 69:e. Men såg annars tämligen stressad ut av tyskarnas press. Kom ofta till korta och fick inte alls de ytor som han annars är så bra på. Fick ständigt två, tre motståndare på sig och lyckades inte riktigt manövrera bort dessa. Skall dock ha en stor eloge till sitt oerhört stora kämpande och understödjande i det defensiva. Byttes ut, mot Monreal, i 75:e och hade då gjort ett stort jobb för laget.

Wenger: 4/5. Utifrån rådande skadeläge så ställde han, i princip, upp med den startelva som var tillgänglig. Han och Bould måste få kredit för det stora försvarsarbete som laget lade ned, för pressen som genomsyrade hela laget och för det välorganiserade lugnet merparten av spelarna utstrålade. Jämför med fjolårets nervdallrande så är dagens Arsenal något helt annat. Extra plus för Wengers uppenbarligen utsträckta långfinger till allt och alla, i och med insättandet av Bendtner: The Offside King. Välregisserat, elakt och smart. Stort plus där, Wenger.

D&M: 3/5. Ungefär som Cazorla och Özil fick hemjobbet gå före kreativiteten denna kväll. Fru D&M var på föräldramöte hos dotterns Scoutkår medan jag skjutsade sonen till och från dennes oerhört sent lagda fotbollsträning, varför ungarna kom i säng, bara sekunder före avspark. Ett glas Primitivo, fem knäckemackor och en dosa snus. Ibland behöver det inte vara mer glamouröst än så. Även hårt arbete är ibland good enough.

Nu tar vi med oss denna härliga känsla in i helgens möte med fjolårsvinnarna. Jag är återigen (läs måndagstexten) smått euforisk. Jag kommer vara trevlig och vän, precis hela dagen. Trots att jag inte kunde varva ned efter matchen, trots att jag således knappt fått en blund i natt och trots att jag, under natten som var, redan började jobba med eventuellt troliga scenarier för söndagens möte. Tack, Arsenal. Tack för mig och på återseende i morgon.

För vem är det som står kvar? Arsenal står när de andra faller.