Allt är som vanligt men ändå helt, helt annorlunda

Det är ju lite Arsenals grej det här med att spela kvalmatcher för att nå Champions League. Och alla som följer den moderna toppfotbollen känner ju till att spel i Champions League, vid sidan av sjukt hissnande mängder pengar, är det som lockar fotbollsspelare, och sportens parasiter -agenterna, att välja ny klubb när agenten anser byte är nödvändigt för spelarens (och agentens prestige) och lönekuvert.

Eftersom vi inte har haft möjlighet att matcha de ekodopade lagens lönekuvert så har kontinuerligt spel i Champions League varit en av de morötter som Arsenal har kunnat locka med när nya spelare skall knutas till klubben. Inget spel i Champions League = inga värvningar av prestigefulla namn, så har det kommit att bli. Och i denna lika självklara som snåriga ekvation har klubben fastnat, varför vi ständigt tvingats, eller ansetts vara tvungna, att vänta till att avancemang till huvudturneringen är säkrat innan börsen öppnas och spelare handlas in. Ofta långt senare än konkurrenterna satt sina trupper och ofta långt efter att de spelare vi önskat och/eller behövt redan tingats av andra arbetsgivare än Arsenal.

När säsongen 14/15 tar sin början är allt som vanligt. Vi börjar ligaspelet lite knackigt, denna gång med att ta tre poäng, och vi följer upp ligastarten med det obligatoriska kvalet till Champions League. Allt är som vanligt men, men ändå helt annorlunda. Vi fyllde tidigt luckorna efter flyttade spelare och vi spetsade dessutom med en spelare ur skiktet just under de absoluta största stjärnorna. Och vi har fortfarande kvalspelet till Champions League kvar. Vi har fortfarande den största spelarmoroten på greppbart avstånd. Efter att inte ha lyckats göra mål på bortaplan är den långt ifrån säker, men den är fortfarande så nära att vi kan säkra den genom en bra insats i morgon.

Vinner vi mot Besiktas, och således tar oss till Champions Leaguespel, tror jag det kommer hända saker på Arsenals transferfront. Det kan faktiskt vara så att det redan nu finns färdiga övergångsförslag som bara ligger och väntar på att realiseras när platsen i fotbollens finrum är säkrad. Bland annat twittrade, för någon vecka sedan, den ofta träffsäkre @thearsenalhorse att Khedira kommer spela i Champions League denna säsong. Ingen mer information, twitter är twitter och graden av sanningshalt är också därefter. Du vet att potentiella lögnare frodas där som överallt annars, du vet att man inte kan tro på någonting förrän Jim White läser upp .coms pressmeddelande, men ändå ligger fältet plötsligt vidöppet för de ymniga spekulationerna, vilka i varje fall jag väljer att låta mig dras med av och i. Och var vi Arsenalister inte desperata redan, så lär väl inte Girouds förmodade långtidsskada gjort det hela bättre eller lugnare för oss. 

Fjolårets propagandavärvning Mesut Özil är ett måste att utnyttja i morgon. Bild: D&M

Oavsett vilka spelaraffärer vi tror att de styrande i klubben redan arbetat fram, som bara ligger och väntar på att bli färdigställda i och med att spel i Champions League säkerställs, är morgondagen match så nästan svindlande viktig för oss. Fjolårets Fenerbahce var redan, i och med den väntande domen, slagna på förhand medan Besiktas är något helt annat. Gör det ett mål är vi nere i en av de djupaste bryggorna på många, många år. Och trots all glädje över att vi tog en poäng på Goodison Park, vilket jag anser är en bra skalp, så tyngs jag av oron över hur det hela såg ut i lördags. Inte så mycket av att vi såg tunga och nedtränade ut, inte så mycket för att 4-1-4-1 kanske är hängslen och livrem istället för ett par nya byxor, utan på grund av det enorma resursslöseri jag blev tvungen att bevittna.

Som jag nämnde i gårdagens inlägg, så skavde herrar Ramsey och Wilshere varandras hälar i en trängsel de aldrig rådde bot på, all Özis kreativa briljans slängdes bort på vänsterkantens soptipp och all den smarta löpförmåga Sanchez skulle kunna bidra med, snoppades av som en utopererad blindtarm. Det är möjligt att lag som Real, barcelona eller shitty har råd att låta sina storstjärnor rulla runt på ovana, och prestationssänkande, positioner, men Arsenal har det inte. Arsenal har inte alls de marginaler i vår trupp, så att vi kan slösa bort den näring som göder oss eller, för den delen, bita den hand som föder oss.

Så när vi i morgon möter Besiktas i en, för säsongen 14/15, direkt avgörande match, handlar det om att göra truppförbättringar möjliga, det handlar om att ge Arsenal som köpande klubb det lockbete som behövs och det handlar om resursoptimering av det vi redan har. Efter lördagens första 70 minuter, minus några i början, känner jag mig så nervös och smått desillusionerad att jag inte ens kan förmå mig att ta ut någon startelva. Jag ber bara om att Wenger skall svälja sin stolthet, erkänna att experimentet inte föll väl ut och att han därför låter Özil åter få spela centralt.

Om Sanchez spelar centralt eller ute till höger, om Campbell får speltid eller inte eller på vilken plats Chambers kommer att spela, tja… Jag bara önskar att vi vinner matchen. Att vi tar oss vidare. Att vi ger oss själva möjligheten. Att vi knyter ihop säcken. Att vi är redo att stå kvar, stå emot, stå pall. Inte vika ned oss, om vi faller kunna resa oss och gå vidare. Gå fram, gå upp, klättra tillbaka dit vi hör hemma i fotbollshierarkin. Och för att kunna göra det måste vi ägna oss åt den absoluta resursoptimeringen. Bättre än så är vi, vad Wenger än må hävda, inte idag, sensommaren 2014. Sex dagar kvar till transferfönstret stänger. Sex dagar som kommer att avgöra och definiera säsongen 14/15. En ny säsong, samma förutsättningar. Alltid en strid på kniven, alltid med ryggen mot väggen och alltid i sista skälvande stunden. En ny säsong, allt är som vanlig, men ändå helt annorlunda..? COYG.