En klarsynt och djuplodande analys av förlusten på Old Trafford

…är absolut ingenting du kommer få av mig idag. Och heller inte någonting som jag är i stånd att prestera. Efter att jag, enligt Fru D&M, hade tagit förlusten väl under söndagens kväll, vaknade jag natten till måndagen klockan 02.15 till stanken av min egen bitterhet, ljudet av mitt egna ojande och till den oskönt påträngande känslan som bara en onödig, kastrerad och mörkläggande förlust kan medföra. För Manu var egentligen inte bra, problemet var endast att vi var sämre.

Inom mig hoppade matchsekvenser runt som popcorn i en nöjesmaskin. Min kropp tämligen skrek av underskott och brist på det måljubel jag nästan krävt att få. För Manchester United försvarade sig förvisso väldigt bra, men vi var också närmast genant uddlösa. Det föll tillbaka och gav oss oceaner av yta, men vi var som sämst när det verkligen gällde som mest. Arsenal som haussats upp till skyarna blev så avklädda in på bara skinnet att kejsarens nya kläder framstår som mer värmande än vår insats i söndags kväll.

Detta gnagde mig något så oerhört, detta blev maran som red mig fram till tidiga morgonen och en massa konklusioner kom ur dessa pockande funderingar, vilka samtliga önskade bli avhandlade av just mig, just natten tills igår. Ur detta sammelsurium av högst osköna matchexkrementer har jag ändå försökt bena ut tre poster som behöver belysas extra mycket, som måste lösas till matchen mot Southampton och som vi måste få rätsida på om vi skall vara kvar i toppen av ligatabellen.

1: Det centrala mittfältet och Ramsey som högerytter. Jag har varit inne på det och jag hatar att behöva slänga ur mig ”vad var det jag sa?”, men med både Arteta och Flamini på det centrala mittfältet så förlorade vi så enormt mycket i bolltempo. När, den bredvid en av dessa herrar givne, Ramsey knuffades ut till höger blev det än mer påtagligt. Ramsey är ingen ytter och Arteta och Flamini är inte en mittfältsdynamo som fungerar.

Jag kan förstå Wengers val att köra dem båda och jag kan på ett sätt tycka om adaptiviteten och cynismen i det hela, men det räcker inte. Vi såg det mot West Bromwich och vi såg det igår: Båda två fungerar inte, en av dem måste bort. Tempot går ner och graden av kreativitet likaså. Vi hade inte råd med denna dubbelpivot förra året (när den hette Ramsey – Arteta) och vi har inte råd med den i år.

Eftersom Ramsey idag är en annan än den Ramsey vi såg för ett år sedan skall han ha en plats bredvid en av Arteta eller Flamini. Han kan idag sätta och driva upp tempot om så behövs. Ute till höger förblev hans förmågor dels ganska oanvända, men framför allt saknar han den snabbhet som behövs, varför dagens första punkt handlar om resursslöseriet Wengers utformning igår (och mot WBA borta) innebar. Detta måste ändras.

2: Mittbacksparets sammansättning och zonförsvar på fasta situationer. Jag tycker inte att Vermaelen gjorde bort sig igår och jag tycker inte alls att hans prestation var så risig som den var under fjolårssäsongen. Han stod för ett antal fina brytningar och rensningar igår, men det gick samtidigt att se att Koscielny dels fick täcka upp för sin mer utsvävande kollega, men också hämmades av att sakna den stabilisator som Mertesacker numera är.

Dåliga idéer måste skrotas och få slängas i sopcontainern. Gör det, Wenger! Bild från Flickr.com: ”jens021”

Igår fick vi återigen en påminnelse om att Arsenal spelar zonförsvar på defensiva fasta situationer men vi fick också en påminnelse om varför det i princip bara är vi som gör det. När van Persie gjorde en löpning och lämnade en zon för en annan så lämnade han även en spelares zon för en annan spelares. Ramsey stod för långt fram med ryggen mot honom och varken Vermaelen eller Giroud var vakna nog att uppmärksamma den annalkande faran.

Det kan mycket väl vara så att Mertesacker hade löst det Giroud och Vermaelen misslyckades med, men vår försvarsstrategi på fasta situationer är och förblir en gåta för mig. Istället för att spela man – man och satt en spelare att bevaka, följa och hindra van Persie från att göra det han gjorde, så hanterar vi både motstånd och spelsekvensen med nästan störande nonchalans. En oerhört viktig del av spelet fotboll hanterar vi på ett direkt destruktivt sätt. Felet har under hösten täckts över och skylts (av Mertesackers närvaro?) fram tills i söndags, men då blev vi, återigen, avklädda inpå bara skinnet och vår naivitet kostade oss också de tre poängen.

3: Vår oförmåga att ändra matchbilden och truppens enorma fragilitet. Fotboll är som det är. Ibland gör du första målet och ibland görs det av din motståndare. Gör du första målet kan du, om du har en bra defensiv organisation, backa hem och försöka täppa till. Gör din motståndare första målet måste du ställa om, ta initiativet och göra nästa, och förhoppningsvis även nästnästa, mål. United var bra på att försvara, det måste sägas, men det mest slående var hur oförmögna vi var att komma tillbaka och ändra matchen till vår fördel.

Söndagens match var den tredje stormatchen på åtta dagar. Efter att vi varit mycket bra mot foolsen och smått briljanta mot Dortmund så blev det, i söndags, så uppenbart att syret var slut. Att orken hade trutit och att många spelare, främst de som förväntades vara kreativa, hade spelat för mycket och helt enkelt inte orkade vara på topp ännu en match. Vi kan skylla på att Mertesacker och, än mer, på Rosickys sjukfrånvaros, men uppenbart är att vi inte på långa vägar har den trupp som behövs om du vill slåss på fler fronter, i Europa och i ligan, och aspirerar på att spela bra i båda.

Både Gnabry och Wilshere gjorde bra inhopp, men när olycksfågel Bendtner struttade in på banan, gjorde truppens papperstunna utformning sig närmast smärtsamt påmind. En spelare som Bendtner skall inte få komma i närheten av spel i ett lag som Arsenal. Vi måste ha andra och uppenbarligen bättre spelare att byta in när det behövs. Och Arsenalspelare som möter Manchester United skall få möjlighet att vara förberedda på att ta den kamp detta möte innebär. Inte vara mentalt helt slut och helt söndermatchade redan när domaren blåser igång. Detta eftersom de inte givits någon vila, vilket i sin tur är ett resultat av att vi inte har fler spelare som är bra nog att rotera med.

Konklusion: Samtliga dessa tre punkter känns typiskt Wengerskt Arsenal. Punkt ett och två är negativa konsekvenser av att Wenger inte bara är innovativ utan också är envis som synden. En sorts nackdelar av Wengers fördelar. Den tredje punkten är ju också ett resultat av Wengers, i många lägen oerhört framgångsrika, syn på fotboll och fotbollstrupper. Han vill inte ha för stor trupp av tävlande seniorspelare, han vill ha spetskompetens som omges av nästa generations storspelare, helst från de egna leden.

Denna sistnämnda truppstrategi har enligt vissa kännare varit en enkel och uppenbar konsekvens av arenabygget, men jag hävdar att det inte borde vara så. Wenger har alltid tyckt om att jobba med mindre trupper, skillnaden är bara, som någon twittrare var inne på under kvällen, att där Henry och Bergkamp omgavs av Wiltord och Kanu, där omges Giroud av …Nicklas Bendtner. Utan att göra Bendtner till än mer syndabock än han själv gör sig, så är det inte med sådana spelare du vinner ligan och uppenbarligen inte heller över Manchester United på Old Trafford.

Punkt ett och två borde Wenger kunna gör någonting åt tämligen omgående, av vilken dock den sistnämnda, zonspelet, jag tror vi kommer att få fortsätta stå ut med, fast då med trygghetsmarkören Mertesacker som en något sorts säkrande boj i försvarsstormarna. Punkt tre är däremot en svårare nöt att knäcka. Visst är det så att Walcott snart kommer tillbaka och senare även Podolski, varefter en av de två skulle kunna tänkas avlasta Giroud. Men vem skall då avlasta yttrarna? Och de centrala kreatörerna? Här har Wenger, Gazidis och klubbägare Kroenke ett stort jobb att göra under januarifönstret. Ett fönster som Wenger ständigt uttalat sig negativ till att handla annat än framtida löften i.

Men om man har tre sommarmånader på sig, men bara använder den sista veckan. Då får man inte en lättare januari än man förtjänat. Och inte en lättare höst heller. Skall Arsenal hålla ända in i maj, så måste det till stora förändringar, både spelmässigt och truppmässigt. Vi kan bara hoppas att Wenger och de andra med makt att påverka, ser det vi alla, eller i varje fall jag, ser och dessutom väljer att agera utifrån dessa insikter. Då kan vi vara med och utmana, annars är vi rökta.