Fången i transfertranspirationens håla

I dagar som dessa är det nästan svårt att bibehålla fokus, att hålla händerna på ratten och blicken fäst på vägen. Att vara inställd på nästa utmaning och inte sväva iväg i det som ligger längre fram bakom nästa krök och att inse att det, mitt upp i all transfertranspiration i helgen faktiskt skall spelas en tredje ligaomgång, vilken för vår del betyder bortamatch mot Leicester på söndag kväll.

Detsamma verkar ha gällt alla som antingen var på eller på annat sätt analyserar Wengers presskonferens inför söndagens match. Visst kan vi snacka Leicester en stund, men mer som en fotbollens förspel inför huvudakten, transfersnacket. Wenger lyckades tydligen vara både Wengersk och Wengersk genom att kryssa mellan frågor om Falcao och Rabiot på ett både smidigt och intetsägande sätt. Fältet ligger sålunda öppet för spekulationer och även om även jag skulle vilja prata Leicester, eller snarare önskar att jag önskade att prata om Leicester, så hamnar jag ändå med en torktumlare i magen och ökad svettproduktion i armhålornas körtlar.

För även om jag är helt emot den moderna fotbollens alla legoknektar, vurm för säsongslån och allmänt kortsiktiga lösningar. Och även om jag anser att lån till klubben endast är acceptabelt om det finns en redan förhandlad och färdigställd utköpsklausul, så skulle det kännas ganska okej att se Falcao ikläda sig världens vackraste fotbollströja och äntra en spelplan med kanonen på bröstet. Och även om jag kanske hellre hade sett Sami Khedira eller ännu hellre William Carvalho som det centrala mittfältets förtöjningsboj, så anser jag frankt nog att Adrien Rabiot inte bara likt Carvalho ha enormt stor potential, utan redan inom snar framtid vara bättre än Arteta och redo att lösa av honom.

Till dessa; strikern och den centrale mittfältaren med defensiv spetskompetens vill jag också lägga den ännu inte inköpte mittbacken och mitt förslag är, inskränkt ligaindränkt som jag är, West Hams 26-årige danskaustraliensare Winston Reid. Med sina 190 centimeter är han reslig nog att avlasta vår store Mertesacker men också rörlig nog att spela Arsenals försvarsspel och eftersom hans kontrakt går ut i juni 2015 s borde West Ham inte vara helt ointresserade av att sälja om tillfälle ges, vilket skulle innebära lockelse för den ofta ekonomiskt sinnade Wenger.

Så här står jag mellan två heta hötappar. Den ene, söndagsmatchen, borde vara den som jag väljer medan den andre, transferfönstrets sista klämtande dagar, får blodet i mig att flöda och pulsen att slå. Eftersom jag redan är så emotionellt insnyltat insyltad i den sistnämnda, gör jag det enda rätta och tvingar mig fokusera på vägen framför mig, vägen som faktiskt, just nu, främst består av en bortamatch mot nykomlingen Leicester. Ett Leicester som har behållit mycket av den trupp som sprang hem The Championship, som tog en fin skalp i det upphämtat oavgjorda resultatet i premiären mot Everton och, enligt uppgifter, i princip spelade jämnt mot det hypade chelsea förra helgen. Enligt mig skall vi ställa upp på följande sätt:

Szczesny
Debuchy – Mertesacker – Koscielny – Monreal
Flamini – Ramsey – Özil
Oxlade-Chamberlain – Sanchez – Cazorla

Det enda väsentliga att säga inför matchen: Ni ser vilka namn jag valt och ni ser på vilket sätt de är formerade. Ni ser också att Cazorla, trots sin fina centrala insats mot Besiktas är utskuffad till vänster medan Özil, av mig, ges den enda plats där han hör hemma: Som central, offensiv mittfältare just bakom de tre anfallarna. Allt annat är självklart och detta minst likaså. Men detta är också det enda väsentliga i min uppställning inför matchen.

Özils kompetens får inte kastas bort på en för honom högst malplacerad vänsterflank. Han är kass där, laget förlorar inte bara hela sin vänsterkant utan också ungefär 75-80% av truppens mest kreativa och bästa spelares kompetens. Vill man slänga bort spelarkompetens år 2014, så skall man sätta Özil som vänsterytter. Vad Tysklands VM-guld än må säga och vad än Wengers oförmåga att stoppa det centrala mittfältets dränage än må kräva av omdisponeringar. Özil skall stanna på sin plats som nr 10, allt annat är skräp, dumhet och en systematikens fåfänga.

Och med det tackar jag för mig idag. Jag försökte hålla fokus på söndagens match och lyckades väl lite sådär kanske. Ena sidan av mig hoppas på seger på söndag följt av besked om tre inköpta spelare, varav två går rakt in i startelvan, medan den andre krystet ojar om att Özil kommer bli kvar i vänsterkantens iskalla isolationism och att Wenger kommer att backa från de stora affärerna, nöja sig med det han har och välja att vänta in Walcotts tillfrisknande, Podolskis upptinande och Sanogos… tja, jag vet inte vad. Det enda jag vet är att jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, att jag ständigt går runt och ser blodtryckshögröd ut i hela nyllet och att mina armhålor är föga charmhålor, utan förtvinade slavar under tyrannisk transfertranspiration. Må kraften vara med oss, både i söndagens match, men framför allt i de spelaraffärer som är nödvändiga för oss att få genomförda. Låt de rätta komma in! COYG!