In The Interlull: Var tog den goda människan vägen?

Jag bor i staden Göteborg och har som mitt andra lag efter Arsenal, stadens största och mest framgångsrika lag, Idrottsföreningen Kamraterna från Göteborg. Jag tror att jag började intressera mig för dem ungefär då 70-talet gick över till 80-tal och de tog sig från spel i dåvarande division 2 till vinst i UEFA-kuppen på bara några år. På den tiden jobbade spelarna som rörmokare, som fritidsledare och som fastighetsskötare. Ingen var ännu anställd som heltidsproffs och spelarnas försörjning vilade på andra valv än fotbollens.

Det land som Kamraterna charmade under sina framgångseror, var också någonting helt annat än dagens Sverige. Många hävdar att det var ett gråare och mindre färgstarkt Sverige. Det var bruna vardagsrumsväggar, dunkelt belysta bodegor och orangea badrum, som inom detta tidsspann vitrollades, belystes klarare och ersattes med, på sin höjd, beige. Alla skulle åka Volvo eller Saab, bära allvädersstövlar och titta på TV-programmet Almanackan. Det fanns fritidsplats åt alla, hjälplärare åt dem som inte kunde lära sig dubbelstavning av konsonanter och anpassad hemtjänst för de gamla som så behövde. Var och en tänkte troligtvis ganska lika, folk reste till samma semesterort år efter år och när Ingmar Stenmark tog sig ned för de alpina löporna stannade hela landet av.

Om denna smått naivistiska likriktning kan vi idag tycka vad vi vill. För idag står vi i dess totala motpol och var man har blivit sin bäste dräng. Individen står i centrum och de valv människors val vilar på är sällan vad som är bäst för gruppen de tillhör, för landet Sverige och allra minst på vad som är bäst för världens alla invånare. Vi tar våra beslut utifrån vad som är bäst för oss själva, för våra barn och kanske också för våra anhöriga.

När jag, som fotbollsintresserad småbarnsfader boende i staden Göteborg, ser på världen jag lever i, så känner jag inte alls igen mig. Idrottsföreningen Kamraternas ordförande åker med sina chefskollegor, på de kommunala bostadsbolagen, på dyra resor och kommer hem med kvitton som jag och alla andra i staden Göteborg skall stå för. De höga tjänstemännen uppbär miljontals kronor i lön och har, uppenbarligen, tämligen generösa representationskonton, men vad får jag för det? Vad får mina barn i deras skola för det? Och vad får staden Göteborg, landet Sverige och en samlade mänskligheten på Jorden för det?

De personer som i slutet av 70- och i början av 80-talet följde IFK Göteborg från division 2 till Europaspel, var är de nu? Var är dåtidens Volvoåkare, allvädersstövelbärare och sättare av orange kakel? Var är de klubbordförande som jobbade helt gratis, som stod i klacken på Nya Ullevis långsida och som såg sig själva som varandes en liten bit i ett stort pussel. Som en del av ett stort och mycket viktigare sammanhang?

En flicka stannar till på okänd bakgata någon stans i Newcastle, någon gång i slutet av 70-talet. Bild från Flickr.com: ”Newcastle Libraries”

Vi har gått från ett samhälle som vilade på bra-för-så-många-som-möjligt, genom ett extra-allt-med-en-gång över till ett som vilar på fiffel-vs-kontroll. Där du kan sko dig på andra och där inte moralen eller etiken utan, i bästa fall, juridiken sätter gränserna för ditt roffande. Där var och en skall försöka sno åt sig fördelar och där endast den dumme inte försöker sig på det som alla andra tydligen gör. Hjälpsamhet, ansvarstagande och omtanke har blivit till fartblindhet, systematiserat fusk och det-gäller-inte-mig.

Samtidigt som bolagsdirektörer åker på gratisresor och sedan får fallskärmar på fyra miljoner kronor, åker några av stadens socialsekreterare på utbildningsdagar. På vandrarhem. Som de betalar själva. Ur egen beskattad plånbok. Dessa socialsekreterare som i sina jobb är satta att noga dokumentera och motivera sina beslut. Som är satta att nitiskt granskar och ifrågasätta samtliga kvitton och fakturor som de sjuka eller arbetslösa klienterna lämnar till dem. Annars blir socialsekreterarna utskällda av chefen, uthängda i pressen eller får kicken på studs. Utan fallskärm. Utan att ha spenderat ett öre på representation. Och utan chans att komma åter i organisationen.

Och om det ändå bara hade varit i Göteborg, om det ändå hade varit bara rundmagade män i övre medelåldern och om det ändå hade gick att härleda till någon viss partifärg. Men inte ens så enkelt kan vi få ha det. Samma vecka som IFK Göteborgs ordförande ”tar time-out”, tar en centerpartistisk riksdagskvinna även hon en time-out” fast då efter att ha fifflat ner 3.2 miljoner biståndskronor i egen ficka. Då kan det inte längre vara vi och dem. Dumma han och smarta jag. För då handlar det om dina värderingar, det handlar om mina värderingar och det handlar om våra värderingar.

För var har den goda människan tagit vägen? Den som gjorde gott inte bara för sig själv, utan för att det kunde gagna andra? Var tog tanken om att gott för dem där borta också är gott för oss alla här? Om att gott till en okänd näste är gott även för de mina? Var tog hen vägen som inte såg ”jag”, ”min” och ”mitt” framför ”vi”. Människan som inte roffade, fifflade och fick 4 miljonersplåster på såren? Människan som tyckte det var helt okej att betala skatt för något som gynnande de som behövde, utan att jag själv var den som fick cashen?

Jag kommer aldrig att sluta följa IFK Göteborg, på samma sätt som att jag aldrig kommer att sluta följa Arsenal. Jag kommer troligtvis bo kvar i staden Göteborg i resten av mitt liv och med största sannolikhet även bo kvar i landet Sverige. Jag kommer att sparka i det onödigt ymniga vintergruset, gnälla över att folk tror på politiskt beställda utredningar om att marknadsanpassade hyror är svaret på landets rådande bostadsbrist och jag kommer att se mina fotbollsmatcher i regn såväl som i rusk. Men jag kommer nog inte att förstå, jag kommer inte att begripa hur det kunde bli så här och jag kommer alltid att fortsätta undra. Var tog den goda människan vägen? Han, hon, hen? Du, jag, vi? Var tog du vägen?