Segdeg och tröghög

I dag äntrar vi fönstrets sista dag och allt är precis som vanligt för Arsenal. Vi har börjat säsongen med att kvalificera oss till spel i Champions League, men ser, bortsett från det positiva, ut att ha fastnat i en törnrosasöms snoozeloop från h-vettet. Gårdagens match mot Leicester var inte bara en parodiskt övertydlig display över hur illa ställt det är på klubbens strikeravldelning, det var inte heller bara en fortsatt uppvisning i resursslöseri när Özil åter, till största del, hamnade ute på en kant. Gårdagsmatchen var också en övertydlig introduktion i hur ett fotbollslag ser ut när possessionsfotbollens galenskap har drivits ett par varv för långt.

För det största problemet igår var inte bara att vi tappade poäng mot en nykomling som, med största sannolikhet, kommer att sjunka som en sten i tabellen. Det största problemet igår var inte heller att Wenger och hans stab visade sämsta möjliga omdöme när de inte genast tog av den uppenbart huvudskadade Koscielny, vilket inte bara kan komma att leda honom in i långtida sjukfrånvaro från spel, utan också gav hemmalaget kvitteringen. Och det värsta var heller inte att Sanogos smått tragiska bollkontroll visade att han kanske kan bli en bra spelare om ungefär två, tre år, men absolut inte är mogen för spel i Premier League i år.

Nej, i denna gråa gröt av underprestation, felbeslut och spelare satta på helt fel position. I denna stinkande sörja framträder ett mönster som är värre än allt krösa-majaelände du redan läst om. Det vi såg var faktiskt det tråkigaste spel jag sett Arsenal prestera på mycket, mycket länge. Jag har inget emot one-nil to the Arsenal eller offsidefällors estikeroderande cynism, men det vi fick se igår var så tråkigt att jag inte ens förmådde mig bli arg. Sidledspassning efter sidledspassning ledde långsamt och sävligt fram till motståndarnas straffområde där en mur av hemmalagsspelare gjorde det enkelt för sig genom att bara stå i vägen. Passningar hittade rätt, våra spelare tog föredömligt emot bollen för att passa den vidare till näste man i ordningen.

Men i anskiktet lyste oss rörelsen utan boll med sin totala frånvaro. Vårt centrala mittfält må ha varit så där lagom alibitätt och på kanterna må vi ha placerat ton av kreativitet, men ingenstans fanns det rörelse. Vi stod helt stilla och lunkade runt i en segdeg av ickeauktioner. Ingenting hände, ingen tog löpningen och ingen hjälpte bollinnehavaren med en isärdragande rush. Vi hade kunnat äga bollen i 25 år, Leicester hade kunnat stå still och stå i vägen lika lång tid, för det hade räckt med att göra så.

Vi har i år ändrat till 4-1-4-1 och när jag först såg det tänkte jag på europaspelsvåren -06, när vi använde någon liknande taktik på bortaplan, och 4-4-1-1 på hemmaplan, och jag tänkte på det sköna omställningsspel vi då hade. Men så fel jag hade. Årets 4-1-4-1 är inte bara Wengers tanke om att lösa vårt läckande mittfält, inte genom att ta in en bra spelare som faktiskt täcker ytan framför backlinjen utan genom att låta tre spelare göra en spelares jobb. Det verkar också vara någon form av gåfotbollens slutgiltiga mästerverk, sömngångarditots absoluta förfining och sidledsleveransernas krönta konung.

Årets matcher har varit så otroligt tråkiga, så sega och så tröga. Så menlösa och så tafatta, så långsamma och så kastrerade. Vi är fast i sömngången, utan rörelse och utan förmåga att dyrka upp motståndarna. Spelarna verkar ha fått instruktionerna att det räcker med att stå still, passa i sidled eller ta två, tre steg rakt fram och springa in i en stillastående motståndare. Jag begriper att så inte är fallet, men vad annat kan man tro? Är det så här Wenger vill att ett fotbollslag skall spela? Är det detta Wenger vill med sitt Arsenal? Vad vill han egentligen? Vad vill han med sitt nya system och vad vill han uppnå genom att sätta sin passningsmagiker ute på en kant utan att ge honom medspelare i rörelse att jobba med? Vad är tanken med denna tröghög, denna snoozeloop och denna sega sörja av spelare som vägrar ta ett steg utan boll? Vad vill Wenger med den här sörjan?