Intet nytt under solen

Inför hemmamötet med Besiktas skrev jag om den optimism jag då bar på, om mötets betydelse på så sätt att ett klarat kval till Champions League, skulle kunna innebära spelarinköp på adekvat nivå. Jag spekulerade i att spelaraffärer kanske till och med var färdiga och bara väntade på att realiseras när vi tog steget in i huvudturneringen. Att vi efter en seger skulle inhandla de två till tre pusselbitar som ständigt fattats oss. Att allt var som vanligt men, i och med detta, ändå skulle bli helt annorlunda.

Nu innebar vår ett-nollvinst att vi, för sjuttonde gången i rad, tog oss till den fina turneringen och att bordet av potentiella spelarinköp låg uppdukat framför en klubb, vid synnerligen god kassa och med prestigefjädern, i form av CL-spel, garanterad i hatten. Vi satt alla spända framför datorer och smarta telefoner. Vi satt och väntade på att det där som aldrig brukade hända skulle hända. Att vi skulle köpa in en central anfallare som i nuläget är bättre än Yaya Sanogo, att Wenger skulle finna den där rutinerade tredje/fjärde mittbacken och att vi äntligen skulle handla in den där mittfältaren, som var bättre än Flamini och Arteta och som skulle göra att vi inte behövde offra samtliga tre mittfältsplatser för att stänga till ytan framför backlinjen.

Nu har fönstret stängt och jag är den förste att erkänna. Jag hade fel. Så otroligt mycket fel att jag inte kunde haft mer fel än jag fick. Sensommaren 2014 är inte, trots vår överfyllda kassakista, trots de så gott som avbetalade lånen på arenan och trots nya lukrativa sponsordealar, inte på något sätt annorlunda de sensomrar vi lagt bakom oss tidigare år. År som vi, av klubbens propagandaapparat, var tillsagda att se på som historia, som svåra nu lagda bakom oss. Men inget var nytt, allt var sig likt. Vi köpte förvisso in en ersättare för skadade Giroud, men gick bortsett från Will Welbeck helt lottlösa ur gårdagen.

Truppen är fortfarande lövtunn och minst två pusselbitar kort. Vi är fortfarande närmast generande skadekänsliga och vi har fortfarande en trupp som omöjligtvis kan förväntas slåss om en ligatitel. Omöjligtvis kan förväntas ta ett steg tillbaka i rätt riktning emot den europatopp som klubben utgivit sig för att vilja tillhöra och omöjligtvis kommer kunna hålla längre än till den vanliga eroderingen efter jul. Ännu en sommar fnissas det bakom våra ryggar och ännu en sommar har vi gjort spelarinköp som ändå inte kommer att räcka för att, vårens FA-cupvinst som enda undantag, nå några nämnbara framgångar. Vi har köpt bra spelare, men ändå inte de vi behövde.

Det här är däremot en samling bra inköp. Bild: West Ham-Johan.

Köpet av Welbeck tycker jag är oerhört positivt. £16-£17 miljoner är mycket pengar, men är sett ur den moderna fotbollens inflation allmänhet, och kring engelska spelare i synnerhet, inte för mycket för en ligavan landslagsman med sina bästa år, troligtvis, framför sig. När jag ställer mig frågan om jag väljer Sanogo eller Welbeck så blir svaret inte svårt och det skall dessutom bli spännande att se hur Giroud kommer att hävda sig när denne, sent om sidor, återkommer till spel som ALANS i februari.

Så det som tynger mig och det som gör att jag känner mig fångad i detta Arsenalska ekorhjul är att Wenger och de styrande i klubben återigen låtit bli att tillgodose de behov som truppen, så pinsamt uppenbart, har. Att klubben, trots ett långt fönster av möjligheter, står med brallorna nere när klockan slår tolv. Alltid i sista stund, alltid för sent. Alltid flåsande och alltid steget efter. Nu står vi kvar med Arteta och Flamini som förvisso verkar vara fina killar och som visst kan glänsa till då och då, men som uppenbart inte är de ankare som en potentiell ligavinnare skall ha framför backlinjen. Vi står med tonåringarna Chambers och Hayden som mittbackar nr tre och fyra, vilka säkert är hur lovande som helst, men ändå långt ifrån redo att axla något ansvar i denna utsträckning.

Och då har jag inte ens jämfört med våra konkurrenters mittbackar och centrala mittfältare. Jag har inte ens jämfört med hur chelsea identifierade sina behov och snabbt tillgodosåg dem genom köpen av Costa, Fabregas och Luis. Inte dragit någon parallell till shittys klassiska två-landslagsmän-på-varje-position-paradigm. Och inte på något sätt tagit upp LVG:s spadtag ur manus ymnighetshorn för att täcka deras såväl spelartrupps- som prestigemässiga storhandling. En rolig parantes i sammahanget är ändå att det just blev manu, som ofta kritiserat både chlsea och shitty, som blev första lag att, tillsammans med franska PSG, kringgå UEFA:s Financial Fair Play:s regelsystem när de lånade Falcao med en kostsam köpoption att slå ut på nästa års inköpsbudget. Dessutom kul att manu fortsätter bidrar till den galopperandes lönespiral som de ofta anklagar andra lag att stå för. Det är ju både spännande och lite förvirrande på en och samma gång.

Nej, tacka vet jag gamla goda Arsenal. Här vet man vad man får och här vet man hur det slutar. Vi har miljarder på banken och Champions Leaguespela att locka med, men väljer ändå två nittonåriga mittbackar att falla tillbaka på. Vi väljer ändå att ha de charmiga men ack så begränsade Flamini och Arteta som ankare på mittfältet och vi väljer att ännu en säsong balansera på den lövtunnaste av alla lövtunna truppers rand till ravinen. Och detta är ju lika svårt att begripa som att försvara. Så med detta landar vi i the same old story. Inget nytt, allt är precis som vanligt. I en värld av föränderlighet kan det ju kännas lite tryggt att man, innerst inne, alltid vet vad man får när man fastnat för Arsenal. Att vi alltid gör precis likadant och att ingenting bryter av eller chockar oss i positiv mening. Visst är det bra. Eller?