Varning för halka?

Nu är äntligen ”det onödiga ordet på L” över för denna gång, ja till och med för detta år. Om jag förstått saken rätt så har vi inte drabbats så hårt av landslagseländet som vi brukar göra, utan har till och med haft nytta av avbrottet eftersom killar som Ramsey, Özil och Rosicky har fått vila ikapp sig och blivit fria från både ljumskproblem och influensasymptom. Vi vandrar således vidare ur landslagsmörkret in i en senhöst med en, med Arsenalmått mätt, fullt acceptabel truppsituation.

Enligt uppgifter skall kylan nu sätta sina tänder i Sveriges framstjärt, tillika landets mest väldoftande fiskeläger, varför såväl vantar som luvor nu måste letas fram. Cyklisterna byter sina framdäck mot dubbdäck, spårvagnsresenärer räknar med extra mycket förseningar och de gamle krafsar fram broddar för att inte ramla omkull i den bitande västanvinden. Det är höst som är på väg att bli vinter, regnet som har fallit skall frysa till is och alla varmhjärtade hundvänner inhandlar såväl pullovrar, vintermantlar som carpenters till sina små fyrbenta vänner.  

Och i denna frostiga halkrisk skall även Englands Finaste Lag, Arsenal FC, återuppta sin vandring längs med EPL:s spelschemaserpentiner. Med ovan nämnda truppförfriskning tillsammans med den innehavda ligaledningen andas många positivismens uppfriskande morgonluft, medan andra pekar på manuförlusten, som i sällskap med Old Traffordspöket, fortfarande grinar illa mot många av oss arsenalister. Efter matchen mot manu skrev jag följande analys där jag lyfte fram de tre (egentligen sex) punkterna: Det centrala mittfältet och Ramsey som högerytter, Mittbacksparets sammansättning och zonförsvar på fasta situationer samt Vår oförmåga att ändra matchbilden och truppens enorma fragilitet, för analys.

Detta vägde jag upp genom att, i föregående inlägg som publicerades i måndags, på staplig utländska ta upp de tre sanningarna (obs: sarkasm) The Fragile Squad of the Arsenal, The Arsenal only have one striker och The Arsenal have never been tested för så kallad penetrering. Och jag finner att Arsenal förvisso har en smått lövtunn trupp, dansar på en slak lina och saknar allt vad bredd heter, men att spetsen stundtals är såväl vass som dödlig för motståndet.

Dessutom tog vi inte bara sex av nio poäng mot foolsen, Dortmund och manu, vi har också besegrat de där, på papperet, lättare lagen. Lagen som vi inte bara haft svårt för tidigare, utan också är de som fäller giganter som sedan faller. Vi stod upp och vi står kvar. Frågan är om vi fortfarande står upp på lördag kväll, eller om vi struntat i broddar, dubbade cykeldäck eller behov av ökade marginaler i relation till en nedfrusen kollektivtrafik och fallit offer för halkrisken som första kylan ständigt för med sig. Är våra fyrbenta små vänner fortfarande varma, är vi fortfarande längst upp på förstaplatsen eller kommer vi att ha rutschat ned till tredjeplatsen?

I morgon möter vi Southampton vilket är ett lag som värvat måttfullt men med en enorm fingertoppskänsla. De såg över vad som behövdes och värvade spelare som gick rakt in i startelvan. Av Dejan Lovren från Lyon, Victor Wanayama (Celtic) och Pablo Daniel Osvaldo (Roma) är det bara den sistnämnde som, med sina åtta matcher, inte spelat samtliga ligamatcher så här långt. Osvaldo beräknas nu vara tillbaka och han, tillsammans med de övriga nyförvärven, har också lyft ett redan lovande lag med landslagsmännen Rodriguez, Lambert och Lallana som i år än mer vässad spets.

När klubben, i januari, sparkade den gamle Saintshjälten Nigel Adkins fick klubbledningen många ilskna frågetecken kastade efter sig, men när man ser vad den efterträdande Mauricio Pochettino gjort med klubben är det inte längre många som undrar vad det managerbytet var bra för. Den gamle Espanyolikonen har inte bara fått laget att spela en fin fotboll och ha en som smått oforcerbar defensiv, han har också givit dem den bästa ligastarten på drygt tio år. Inför denna omgång ligger de på ligans tredjeplats, är bara tre poäng efter oss och har bara släppt in, smått sensationella, fem mål på de elva spelade omgångarna.

Hur stor risk för halka föreligger där uppe på tabellens topp? Artwork: Visionärvisionist Davidsson & Mannen

Arsenal har, å vår sida, förvisso släppt in det dubbla, men att sätta emot dessa, också gjort 22. Vi har till skillnad från Southampton relativt många spelare som antingen vilat helt under landslagsuppehållet eller framträtt högst marginellt. Till de tämligen utvilade spelarna har vi också fått tillbaka en spelare som Theo Walcott, vilken med sin fart och sina djupledslöpningar, har varit oerhört saknad av många Arsenalföljare. Jag tycker vi skall ställa upp med följande startelva:

Szczesny
Sagna – Mertesacker – Koscielny – Gibbs
Arteta – Ramsey – Özil
Wilshere – Giroud – Rosicky

Förklaring: Detta är en oerhört svår match, men vi har inte bara den utan även tisdagens match mot Marseille att förhålla oss till. Den annars givne Flamini är nu efter några vältagna gula kort för mycket, avstängd denna match, varför mittfältsdilemmat Flamini – Arteta slippes denna gång. Vi har för första gången på länge en bänk (Fabianski, Vermaelen, Jenkinson, Monreal, Cazorla, Walcott och Gnabry) som man generat slipper slå ned blicken inför och dessa aspekter gör, tillsammans med motståndets tämligen avancerade art, att startelvan borde bli just så här.

Visst skulle man kunna stoppa in herrar Cazorla eller Gnabry i startelvan, men den förstnämnde har spelat landslagsfotboll (58 minuter mot Ekvatorialguinea och 45 mot Sydafrika) och den sistnämnde är, även om jag gärna hade sett honom spela och sparat Wilshere (sent test) till på tisdag, nog med för att, tillsammans med en återvändande Walcott, göra inhopp i matchtidens sista tredjedel. Podolski räknas, om rapporterna stämmer och om vi har gott med tur, vara tillbaka till matchen mot Cardiff, medan Oxlade-Chamberlain ännu sägs ha en bra bit, på ungefär en till en och en halv månad, kvar till comeback.

Min uttagna startelva tycker jag är både välbalanserad och optimerad utifrån truppens utseende och förutsättningar. Självklart kommer spelare man tycker om hamna på bänken och det är någonting lika självklart som bra, som ovanligt för oss arsenalister. Vi måste ställa de tre aspekterna landslagsspel, Southampton i morgon och Marseille på tisdag mot varandra och utifrån dessa trolla fram en elva. Och den elvan bör bli som min. Frågor på det?

Resultat: Tyvärr är jag en usel tippare och min rädsla för att jag nu jinxar åt skogen växer sig enorm inombords. Men jag tror att båda lagen kommer att vara något trögstartade, att vi kommer att inneha mycket boll och att de kommer att pressa oerhört högt samt hålla tätt oskönt lång tid, men att vi kommer att avgöra med ett sent mål som kanske till och med bjuder oss på en ketchupeffekt. En effekt som med Southamptons defensiv med i beräkningarna maximalt betyder 2-0 till oss.

Vi kommer inte vara så mycket bättre än dem, deras höga press kommer att göra oss fantaster såväl nervösa som humörsrubbade, men den vila många Arsenalspelare har fått ställs emot landslagsmatchande av deras stjärnor och det ger oss en orkesmässig favör vilken resulterar i det, eller de, nämnda målet/målen. Mer vågar jag inte säga om resultatet. Jag är mer uppfylld av att ligan är igång. Att vi äntligen får se Premier Leaguefotboll och att det äntligen är match med The Arsenal. Fantastiskt, härligt och på tiden. COYG!