En analys av ett gravt systemfel

Sommaren 2005 sålde Arsenal Patrick Vieira till Juventus som, i calciopolis kölvatten, sedan blev Inter. Det talades om att Vieira under ett antal år hade velat lämna den engelska fotbollen för Madrid, att Wenger vägrat släppa honom men att han, efter FA-cupvinsten mot Manchester Unitet, där Vieira slog sin sista spark för klubben, var redo att tillmötesgå lagets kaptens önskan om transfer, vilken dock inte landade i Spanien utan i ett Italien i gungning. Orsaken till att Vieira till slut såldes sägs ha varit att en ung mittfältare med katalanskt ursprung vid namn Francesc Fabregas, då visat sig vara mogen att ta över ansvarsbördan på det centrala mittfältet.

Med den unge katalanen på hand var Wenger redo att släppa både lagkapten Vieira, dennes tröjnummer, men också plats på Arsenals centrala mittfält, till Fabregas. Det vi då inte visste, men som blev uppenbart ungefär två år senare, var att Wenger också valt att överge sitt tidigare raka och på spelomställningar vilande system, där Vieira var högst väsentlig i sin oerhört igångsättande funktion, för ett possessionsbaserat system, utformat just efter denne Cesc Fabregas.

Åren gick och Cesc Fabregas växte, under det specialbyggda spelsystemet, ut till en mittfältare av absoluta toppsnitt. Föga förvånande insåg fc barcelona sitt misstag och hämtade med hjälp av ett högst tvivelaktigt tillvägagångssätt, hem honom till moderklubben där han skulle förverkliga både sig själv, den glassgubberandiga klubben och hela katalanska regionens grandiositet. Nu blev inte Fabregas den frälsare nepotisterna hade önskat sig, han skolades om till någon sorts hjälpgumma och är nu, sedan i somras, förvisad till Londons oskönaste av skuggsidor, men faktum kvarstår: Arsenal ändrade spelsystem för att optimeras efter Fabregas kompetens och när han lämnade för spel i barcelona stod vi kvar med ett system, trots att den viktigaste pusselbiten för det saknades.

Här firar Fabregas med fru ett gott nytt år. Gulligt. Bild från Flickr.com: ”thanhtrungsg”

Ramsey fick försöka axla den falna manteln och även om vi idag ser en synnerligen avgörande spelare i Ramsey var försökte med honom som arvtagare på nr 10-positionen mer eller mindre ett fiasko. Rosicky vikarierade med den äran, men det var inte förrän vi, sommaren -12, köpte Santi Cazorla från Malaga som vi faktiskt ersatte Fabregas. Som ni vet ersattes, eller snarare förvisades Cazorla från den centrala positionen just bakom anfallet ut till vänsterkanten, när Wenger för drygt ett år sedan fick nys om att en av världens bäste nr 10, Mesut Özil, hux-flux fanns tillgänglig. Värvningen blev en stor propagandaseger för klubbens styrande, men styrde även in klubben i en positiv loop efter en sommar som gått i tandagnisslandets tecken.

Vi kan säga vad vi vill om Arsenals imploderande ligasäsong 13/14, men uppenbart var att vi i Mesut Özil inte bara fått en värdig ersättare för Fabregas, utan kanske till och med en spelare som var bättre än katalanen. Özil kunde ibland se nonchalant eller ointresserad ut, men när han var på banan och när han hade medspelare som tog nödvändiga löpningar var han assistenten som levererade fotbollsmässig magi när magi var det enda som kunde hjälpa. Så när Özil nu, hösten 2014, skall starta sin andra säsong i klubben, säsongen då han verkligen skall bevisa att han är en av de största och då klubben inte bara skall ha avlagt en så kallat Big Summer, utan även visa att FA-cupvinsten inte var målet utan bara vägen fram till större segrar, vad händer då med Fabregas arvtagare? Med pusselbiten vi saknade under så många år, men till sist slog transferrekordet gånger tre för att få till oss?

Jo, vi sätter honom ute i anonymitetens vänsterflank och fyller områdena kring honom med medspelare i sävligt lunkande. Och den plats som var utformad efter Cesc Fabregas mall och sedan till slut fylld av Mesut Özils magi, den ersätter vi med två eller till och med tre roterande box-to-box-mittfältare. Vasa? Vad? Vafalls? Kan det verkligen vara sant att en av världshistoriens mest utvecklade fotbollshjärnor, Arsène Wenger, när han till slut får den saknade pusselbiten, väljer att pressa ned den på fel ställe? Och låter den i många år tomma platsen, trots att vi nu i Mesut Özil har en bättre pusselbit än den som lämnade för lyckan i Katalonien, bestå obesatt? Hur kunde detta ske? Vad är meningen och hur tänks det?

Här har vi en magi som Arsenal måste optimera. Bild från Flickr.com: ”FRESHFAUXX/Herman Lee”

Under föregående säsongs möten med så kallade storlag, läckte Arsenal som ett såll och det blev allt mer smärtsamt hur uppenbart fel Wenger tänkte i dessa möten. Han spelade med hög backlinje och valde att spela med en dubbel pivot där den ene, Ramsey, är en renodlad tvåvägsmittfältare och den andre antingen, i Arteta, är en omskolad offensiv spelare som saknar både tempo, hårdhet och förmåga att sätta sig i respekt, eller, i en Flamini, en rivig rufflare med stort hjärta men tämligen hög riskfaktor.

Wengers val hade gjort att vi fortfarande hade ett centralt mittfält som saknade förmåga att täcka av ytan framför backlinjen. Och istället för att fylla platsen bredvid Ramsey med nödvändig kvalité så låter han nu, hösten 2014, systemisk räkenskap ersätta kvalité med kvantitet och på det sättet offra det centrala mittfältets kreativa spets, den forne så kallade Fabregas-positionen. När vi nu äntligen har en värdig ersättare så offras denne för det grava systemfelet, som i sin tur korrelerar med en ännu olöst ekvation på det centrala mittfältet.

På tio år har vi således gått från Vieira till Fabregas till ett systemfel som sätter rätt spelare på helt fel position. Vi har gått från snabba omställningar till possessionsfotboll till hängslen-och-livrem-fotboll. Vi har gått från ett fruktat Va-Va-Voom till en omtyckt underhållningsenhet till en sömnpillrande här-händer-absolut-ingenting-fotboll. Är det rätt väg att gå? Är det rätt sätt att optimera de resurser vi har i en fotbollsvärld där Jättar Glufs-Glufs roffar åt sig det mesta de kommer åt? Är det så man får spelare att trivas och prestera över sin egentliga nivå?

Jag väljer att utgå ifrån att Wengers sömnpiller anno sensommaren 2014 endast är en tillfällig lösning att använda i möten med de så kallade storlagen och att vi i resterande matcher återanvänder det system som optimerar den kvalité vi, bland annat i Mesut Özil, besitter. Att lördagsmatchen mot city blir en där detta system i brist på nödvändig mittfältskvalité fyller sin funktion, men att vi därefter släpper Özil från bojorna ute på kanten, friger honom åt den plats han hör hemma och sätter fart på det lag som fallit offer för systemfelets nedsövande paralys. Hur ser du på detta?