Shit-Chat: Ännu en dag i paradiset

Jag är fullt medveten om att Phil Collins-referenser är att anse som en ren och skär styggelse, där endast en match mot Steven Gerrards liverpool fc kan ses som ett acceptabelt undantag. Men jag kan ändå inte låta bli at göra det och hoppas ni tillåter mig att dra till med den titel dagens shit-chat har fått. För det är ungefär så det känns. Ännu en dag i fotbollens paradis. Vackra soliga Emirates Stadium med ett tämligen välspelande Arsenal som ändå fastnar loopen av att dels inte kunna besegra ett annat topp 4-lag, men dessutom fortsätta den endast under fjolåret pauserade ovanan att släppa in mål på fasta situationer. Ännu en förutsägbar storsäljande poplåt med monotont komp, med gäll och smått pekoral sång och med en given utgång som var lika mycket trygg som intetsägande.

Jag skall inte låta min bitterhet ta över, för när vi låg under med 0-1 hade jag tackat ja till det oavgjorda resultatet alla dagar i veckan. Men nu blev det som det blev, vi vände matchen genom ett par underbara prestationer där båda målen och dess framspelningar var lysande exempel på vad vi är kapabla till, speciellt när motståndet lät mittfältet vara vidöppet i smått Arsenalsk naivism och där vi, för första gången denna säsong, verkligen rörde oss utan boll. Vi tog mer löpningar, var mer spelbara och kunde därför också prestera ett spel som faktiskt var både underhållande och fruktbärande. Om vi väljer att bortse från zonförsvaret vid fasta situationer, där shittys kvittering och all den tid och yta Demichelis fick på sig, till slut sänkte den vinst som kunde ha skapat ett trendbrott för oss. Nu blev det inte så.

Shit: Poängtappet, Özil som ytter och zonförsvaret vid fasta situationer. Självklart är en poäng bättre än ingen och självklart var allt bättre än ännu en förlust mot ännu ett topp4-lag, men jag kan inte annat än känna stor besvikelse över att vi släpper den tillförskansade ledningen till två förlorade poäng. En seger hade varit så oerhört skön, så oerhört värdefull för laget och nästan ännu mer värdefull för oss tämligen krökta fantaster.

Vi har ältat ämnet till förbannelse och jag blir smått förbannad på mig själv för att jag fortsätter älta det, men trots att Özil gjorde sin bästa insats denna säsong och trots att han mestadels befann sig på den för honom klart bättre högra sidan, så är och förblir det ett enormt slöseri att spela en av världens bästa kreatörer som ytter. Özil skall spela central bakom en eller två strikers. 'Nuff said.

Förra året skötte vi sysslorna tämligen väl, men denna match föll vi tillbaka i gamla synder. Vi ställde upp för att försvara oss vid en hörna, shittyspelarna tog sina löpningar och vi lät oss bli lurade, varefter Demichelis nickade in den svidande kvitteringen. Att vi aldrig lär oss! Vi kan inte spela zonförsvar på fasta situationer mot bra lag och förvänta oss att de inte försöker, och i många lägen också lyckas, lura oss. Vi måste kombinera vårt defensiva spelsystem med partiell man-man-markering. Har våra motståndare en eller flera farliga huvudspelare, ja då kan du inte lämna han eller dessa fria. 'Nuff said.

Chat: Rörelsen, Sanchez och Wilshere. Efter fem matcher av gåfotboll, segdeg och sömpillrande var Arsenal idag i idel rörelse. Det centrala mittfältet gavs förvisso generöst med yta, men förvaltade den också genom att dra upp löpningar och tempo och både Welbeck och Sanchez var ständigt i rörelse. Det var underbart att äntligen få se ett vaket Arsenal, ett kreativt Arsenal och ett Arsenal som löpte även utan boll.

Den tre äpplen höge chilenaren var precis så rörlig, med och utan boll, som jag önskat mig och han var närmast sagolik i sitt sätt att, i rörelse, förvalta bollen och göra det smått omöjligt för motståndare att ta den ifrån honom. Och som vi inte var glada redan, så var hans 2-1-mål ren och skär fotbollslördagsgodis. Hela påsen full, alla barn tindrar med ögon och de har älskvärda rosor på kind. Grymt.

Den ofta så baktalade Wilshere har under år fått brottas både med förväntningar och med därpå följande besvikelse. Idag var han nästan så bra som han var i den där Champions Leaguematchen mot det där osköna laget, då klädd i pyjamasgrönt, för en herrans massa år sedan. Wilshere drog upp tempot, tog initiativ och höll sig på benen som vi inte sett på ett och ett halvt år. Hans bolltransporterande bar Rosickys fornstora adelsmärke, vändningarna var lysande och hans passningsspel var näst intill perfekt. Ett mål och en målgivande (nick-)passning som kryddor på den välsmakande anrättningen.

Dagens hoppas 1 och 2: Om jag har förstått det hela rätt så har Debuchy inte brutit något ben och jag hoppas att hans skada är av enklast möjliga och snabbast övergående art. Hans säsongstart har lovat gott och vi var redan före hans skada fragila till förbannelse i de bakre leden, så dagens första hopp står till att hans skada snart är historia och att han snart är åter i spel. Och jag hoppas, som nr 2, också att denna match, trots det snöpliga poängtappet, är ett trendbrott. Att vi, trots att Özil kastas bort ute på kanten, kan fortsätta hålla det höga tempot, fortsätta stressa motståndare när de har bollen och fortsätta att faktiskt se någonting annat än kissnödiga ut, så fort motståndet ligger i vår tabellmässiga närhet. 2-2 är en förlorad poäng, men ändå en tagen av en lagtyp vi haft så enormt svårt att stå upp emot. Men det gjorde vi, vi stod faktiskt upp idag.