North London Derby. ’Nuff said.

Vi kan med all rätt hävda att Arsenal under veckan har fått sin/vår beskärda del av spott och spe, men ett vid slutsignalen utbuat Tottenham Hotspur förlorade i söndags, för första gången på trettio år, mot West Bromwich som därmed tog sin första seger för säsongen. West Bromwich, utan svenske Jonas Olsson var absolut bra, de hade ett ypperligt press-spel och var både defensivt solida och rörliga såväl med som utan boll, men lika mycket som West Brom var bra, var spurs tämligen uddlösa. Med en trupp knökfylld med spännande spelarnamn såsom Erikson, Lamela, Chadli och Capoué, med en målvakt som pretenterar på att tillhöra den absoluta världstoppen i LIoris och med en försvarslinje som är både inarbetad, spelintelligent och stabil, borde de ha kunnat prestera bättre.

Till alla spännande spelarnamn har spurs, i argentinaren Mauricio Pochettino, också en coach som inte bara växlade upp Southampton till att bli fjolårets poppislag utan också av många snackas upp som nästa stora sak på managerfronten. spurs borde ha kunnat börja säsongen bättre än att förvisso ha vunnit över West Ham och QPR, men också förlorat mot Liverpool och nämnda West Bromwich. Somliga skulle säkert vilja skylla söndagens förlust på en psykiskt påfrestande bortamatch i torsdagsklubben, men eftersom endast LIoris, av söndagens spelare, startade i torsdags anser jag inte riktigt att det kan ses som laga förfall för söndagens blekhet.

För spurs var i söndags lika ojämna som de har börjat säsongen i stort, de växlade mellan att prestera kvickt kombinationsspel och att slå bort passningar tämligen ohotade. Erikson var lysande i alla sin kreativitet och galenpannan Adebayor tog rikligt med löpningar, men när passen väl skulle möta foten var han ändå två, tre decimeter ifrån. Och Lamelas vackra överstegsfinter väckte säkert hopp på skolgårdarna runt om i Middlesex, men när trixandet skulle omvandlas till avslut, blev de ändå aldrig vad de lovat. spurs har liksom vad som behövs för att vara riktigt, riktigt bra, de är bara inte riktigt där ännu. Som att vara nära, nära, men inte riktigt färdig. Eller som en tickande bomb som väntar på att brisera?

Arsenal å vår sida har ju haft den högst ofina smaken att spela ett stillastående 4-1-4-1 med en Özil som iskall på kanten, men där lördagens match mot Aston Villa får ses som ett förhoppningsvis varaktigt trendbrott. Den mot Dortmund så omsprungne Arteta hade bättre understöd i en Ramsey som flyttats ned något, medan Özil var åter centraliserad på hans rätta position som nr 10. Sedan är matchen, utifrån sin utformning, svår att läsa in så mycket av, men eftersom jag hellre ser oss ställa upp och spela som vi gjorde mot Villa än som vi, i princip, gjort fram till dess, så ser jag i varje fall bitvis hoppfullt på framtiden. Och i den framtiden ligger ett möte med Norra Londons självaste smutsfläck, med våra debila kusiner från landet och med The Greater London Councils genom tiderna sämsta beslut.

Där framme, där ser det allt bra gott ut. Bild: Davidsson och Mannen

Tottenham Hotspur, laget från bonvischan som 1965 knödde sig in i ett finrum där de absolut inte hör hemma, skall nu få möta Englands vackraste lag på Ashburton Grove. Den i mitt tycker oerhört pålitlige Michael Oliver kommer vara domare och lika mycket som jag ser fram emot matchen bävar jag inför dess eventuella konsekvenser. För mötena med spurs har de senaste åren blivit något av trendsättare, vi har legat dåligt till, vunnit mot dem och sedan vänt vår skuta, och det är ett sådant resultat som vi så evinnerligt desperat skulle behöva få med oss. Ett 5-2, ett 5-4 eller ett av de där härliga 2-0-resultaten. Där vi lämnar matchen som segrare för att vandra vidare uppåt och de sjunker ned i den gyttja av miserabel medelmåttlighet där de hör hemma. En sådan match, med ett sådant resultat, inget annat. Jag önskar mig se följande startelva:

Szczesny
Bellerin – Mertesacker – Koscielny – Gibbs
Flamini – Ramsey– Özil
Sanchez – Welbeck – Oxlade-Chamberlain

Back Five: Eftersom Arsenal idag har ungefär fyra ordinarie försvarare tillgängliga, torde The Back Five se ut som ovan, bortsett från att Chambers skulle återfinnas till höger. Men utifrån just denna skadesituation vill jag ändå se honom vara utvilad och redo att steppa upp som tredjevalet centralt, snarare än att sidsteppa den Hector Bellerin som inte bara var orsaken till att Jenkinson gick på lån till West Ham, utan också gjorde en riktigt lovande insats mot Southampton i tisdags. Årets, lövtunna, Arsenal kan inte chansa med att spela samtliga tre mittbackar vi förfogar över samtidigt och vi måste därför, om vi skall framstå som trovärdiga, satsa på den i nuläget ende skadefrie högerback som vi har i truppen, eller i varje fall dess utkanter, och det är orsaken till att Los Espalda Cinco ser ut som det ovan gör.

Mittfältet: Jag vet att Wenger föredrar Arteta före Flamini och jag vet att Wenger gärna vill se både Wilshere och Ramsey på det centrala mittfältet. Men i min värld kan Arteta vara en hur mycket bättre och mer kompetent spelare än Flamini, han är ändå inte vad vi behöver på den positionen och Flamini har, trots alla sina brister, all den frenesi, den energi och den brinnande låga som Arteta uppenbarligen helt saknar. Och någon av Ramsey och Wilshere måste faktiskt petas från det centrala mittfältet, till förmån för en Özil som återförts till sin rättmätiga plats som nr 10, så trots att Wilshere varit i god form och Ramsey inte har det, så väljer jag att behålla Ramsey för stabilitetens och för den snart briserande storformens skull.

Anfall: Till skillnad från backlinjen så har vi här tämligen angenäma problem. Vi har ett stort antal acceptabla startspelare att välja mellan och självklart kommer också några av dessa att väljas bort. Jag hade gladeligen sett Wilshere på sin ursprungliga position som högerytter, jag hade gärna sett den bollsmarte Cazorla eller klassiske spurssänkaren Rosicky från start, men ingen av dessa kan bräda den trio av självklar höghastighetsfara som Sanchez, Welbeck och Oxlade-Chamberlain utgör just framför leverantör 1, Mesut Özil och leverantör 2, Aaron Ramsey. Jag ser också den enormt arbetande Sanchez om ett perfekt stöd för den i Dortmund något vingklippte och mot Soton lätt övergivne Bellerin.

Matchen: Min önskan är att vi skulle hålla tätt framför backlinjen och satsa på snabba och för motståndet skadliga omställningar, men eftersom vi spelar på hemmaplan och eftersom Wenger är så o-t-r-o-l-i-g-t förtjust i det där med bollinnehav, så befarar jag ett nedsövande sidledspassande med överhängande risk för förrädiska kontringar mot oss, vid bolltapp a la Dortumund. En annan av mina rädslor är vårt schweizerostaktiga försvar vid fasta situationer, där boll efter boll brukar ramla igenom för motståndare att knoppa in. I lördags räddades vi av Szczesnys handbollsmålvaktstäckande, men på lördag står vi inför motstånd av helt annan art än ett av virus drabbat Aston Villa.

Som om Krösa-Maja-D&M inte kunde få nog av ojande så  är jag också ganska rejält osäker på hur Arteta, som jag vet kommer att starta matchen, skall få bukt med den rörlige Christian Eriksens passningsfötter och jag tror att Arteta kommer att behöva åtskilligt understöd från sina medspelare, Detta öppnar i sin tur luckor för andra osköna spursare att ställa till osmakligheter med. För även om målen inte satt mot West Bromwich i söndags, så fanns rörelsen där, spelmodellen och ambitionen. Och det är inget jag mår bra av att känna till eller tänka på. Så vi säger väl i stället att Adebayor ger spurs ledningen, att han sedan tar det klassiskt övertända röda kortet varefter vi vänder tillställningen och vinner med sedvanliga 5-2. Dramaturgin kan inte bli bättre, dikten kan ibland inte överträffa verkligheten… COYG, it’s The North London Derby, ’nuff said.