En fråga om utveckling

Nu har det gått exakt en vecka sedan föregående måndag, vilken i sin tur var dagen efter föregående söndags förlust mot chelsea. Vi var många som lade våra pannor i djupa veck, funderade över livets ständiga förgänglighet och kom fram till ett antal högst adekvata frågeställningar rörande klubbens nuvarande situation, utveckling och framtid. Själv var jag inne på det i mitt förr-förra inlägg då jag undrade vart vi, som klubb, egentligen är på väg. Sedan den texten skrevs har vi, att lägga till det övriga eländet, förlorat Mesut Özil till inte mindre än tre månaders skadfrånvaro, vilket gör oss Arsenalister än mer förvirrade. För i och med de nya sponsoravtalen och några tämligen rejäla prislappar som medföljt spelare till klubben, signaleras storslagenhet samtidigt som vi fortfarande står kvar med en trupp som inte bara är skör som balsamträ, utan även i sina bästa och mest hela stunder fortfarande är långt ifrån komplett. Truppen leds av en manager som ibland visar nästan unikt respektbringande fingertoppskänsla för att i nästa stund framstå som omkörd, idélös och tämligen malplacerad.

Efter att en vecka har gått har en del av melodramatiken svalnat av till mer jämntjockt ojande och när jag en kväll slöscrollade i mitt twitterflöde, snubblade jag över en frågeställning som, hör och häpna, var väckt av en gammal spurslegendar tillika tämligen sinnesslö new age-snubbe. En exxspursande flumtomte fick D&M att tänka till, kan ni tänka er ironin!? För ingen mindre än Glenn Hoddle hade varit ute i snillevärlden och spekulerat och jag måste erkänna att det inte bara lockade fram ett antal tankar utan också en ännu en sådan där, livsviktig, frågeställning. Den väckte frågan om utveckling.

Den gamle Hoddle berättade om Wengers förhållningssätt till det centrala mittfältet, att Wenger i Monaco främst använde Marcel Dib och Jean Philippe Rohr, vilka enligt Hoddle var två solida rackare som gillade att tackla och som, trots deras övriga fotbollskompetens, främst var ute efter att skydda sin backlinje. Vidare att Wenger gjorde samma sak i Arsenal där Patrick Vieira och Emmanuel Petit, senare Gilberto ”Den Osynlige Väggen” Silva, fick bilda solida centralblock. Vieira var förvisso en omställare och en box-to-box-mittfältare, men han medförde också en ständigt närvarande höggradig fysik som backlinjeskydd, samt en utstrålning som ingav tonvis med respekt, på gränsen till rädsla.

Med Wengers historia i rummets ena referenshörn ställde sig Hoddle undrande till hur Wenger nu har valt att tänka om, tänka på annat sätt och valt att… hur skall vi säga… utveckla sitt sätt att se på fotboll. Att vi i förra säsongens bortamöte med chelsea ställde upp med ett mittfält bestående av Arteta, Cazorla och Oxlade-Chamberlain och i det senaste med Flamini, Wilshere och Cazorla. Samtliga är fina fotbollsspelare, men knappast några backlinjebeskyddare i klass med Vieira, Petit eller Silva. Samtliga är goda bollhanterare men erbjuder ingen vidare samling gemensam muskelmassa att skrämma iväg trixande skolgårdsfintare med och de är knappast några att skrämma olydiga ungar till lydnad med, eller hur? Vi ställde upp med centrala mittfält där endast Flamini skulle gå att betrakta som defensivt kompetent (men egentligen även han är en box-to-box-mittfältare) och där övriga är offensiva spelare, alternativt offensiva spelare som skolats om under defensivspecialisten (obs: återigen ironi) Wenger.

”Is it raining, is it snowing? Is a hurricane a-blowing?” Bild från Flickr.com: ”vespaskank”

Här slutar Hoddle med att konstatera att de mittfältare Wenger brukade föredra inte är den typen av spelare som Wenger föredrar idag och att fransmannen således har ändrat sitt sätt att se på fotboll i allmänhet och det centrala mittfältsblocket i synnerhet. Min känsla är att Wenger i somras, men även förra sommaren, faktiskt var ute efter en bollsäker tvåvägsspelare med främst defensiva styrkor, men att de han var ute efter helt enkelt blev för kostsamma i relation till den vikt Wenger numera lägger vid just denna spelartyp. Att en kreatör eller snabb winger (läs: omskolad central spelare) gärna får kosta skjortan, men att den, i mångas ögon, något mer primitive spelartypen CDM skall kunna gå att fås för reapriser.

Om så är fallet så hävdar jag att Wenger faktiskt inte har valt att utveckla sin syn på fotbollen utan främst har missat en oerhört viktig poäng. Att denne spelartyp inte alls är någon vattenbärare, den billige brunkartypen eller ett nödvändiga ont som det går tretton på dussinet i den engelska grottmänniskopräglade fotbollen. Utan att denne spelartyp är en av de viktigaste spelarna i dagens fotboll, och således borde få kunna kosta mer, eftersom det är just denne typ som gör att de övriga, de dyra och offensiva investeringarna faktiskt kan bära frukt. Att den defensivt specialiserade mittfältaren är kittet som gör att vi hållet tätt, ankaret som gör att vi inte driver iväg i vild sjögång och låset som stabilt håller laget samman till ett. Att denna spelartyp kan bjuda på nödvändig fysisk närvaro, vara upp i motståndarnas ansikte och bryta mark för de offensiva spelarna att vandra i.

Och det är här känner jag att Wenger faktiskt har tappat kollen och där hans agerande väcker enorm oro inom mig. För ibland känns det som om det inte spelar någon roll vilka spelare vi ställer på banan, de är ändå inte redo att spela det spel som behövs. Om Wenger väljer att offra den nu skadade Özil för att ha tre, i stället för två, spelare att centralt skydda lagets backlinje, så verkar de ändå inte har fått användbara instruktioner att jobba med. Laget hänger inte ihop, laget läcker och det centrala mittfältet är, oavsett hur många spelare Wenger väljer att trycka in där, fortfarande för tunt och oförmöget att göra det jobb som hans forna mittfältsblock med bravur brukade utföra. Ibland blir jag rädd för att inte ens Khedira, Bender, Gustavo, Schneiderlin eller Carvalho skulle göra skillnad, eftersom deras faktiska primäruppgift ändå skulle fortsätta att vandra i motvind under Wenger naiva skuttande utmed de fotbollsideologiska ängderna. Och att vår genanta skadesituation går hand i hand med att fysikaliteten totalt har raderats bort från Wengers hårddisk.

Så är detta, det vi ett par år har skymtat och det vi nu ser idag, en Wengers dröm om totalfotbollen 2.2? Där alla skall kunna spela på samtliga positioner, där alla är välartade och väna bollhanterare och där ingen ansvarsuppdelning egentligen skall behöva finnas? Där alla spelare är stöpta i samma form, som små, snälla och tämligen veka, och där de alla är inlåsta i ett hermetiskt tillslutet spelsystem producerat i Wengers egna lilla ljusskygga tankesmedja? Där spelarna, bortsett från mittbackar och målvakt, bara är en aldrig sinande ström av tekniska, snabba och små omkulldruttande filurer? Där Arsenal idag är en enda stor sockerdoftande fotbollsfabrik, där spelarna är små tacksamt sjungande Oompa Loompier och där Wenger är en missförstådd Willy Wonka? Är det denna utveckling vi står och helt, utan aning om det, bevittnar?