Frankensteins Monster

Jag vet att denna blogg har innehållit på tok för många hockeyreferenser denna vecka, jag vet att jag därmed vandrar på en ytterst krokig stig och jag ser mig själv som någon form av Arsenalbloggandets Indiana Jones, hängandes i en synnerligen rank rep- och träbro över en avgrundsdjup ravin som är knökfull av hungrigt dreglande hockeykannibaler. Och så kan vi ju inte ha det. Men innan jag lämnar rinkretoriken för denna gång måste jag bara stampa igång en sista hockeyrock och jag gör det genom att citera mig själv när jag låg utslagen av uppgivenhet i hemmets sköte och i förtvivlan skrek ”men släpp sargen då, för h-vette, gubbar”.

Jag vill påminna dig som läsare om att jag faktiskt inte var under influenser av olagliga substanser. Jag hade, denna lillördag, lovat mig själv ett glas rött vin, lite snus och en skål jordnötter varefter glaset vin var uppdrucket redan efter 13 spelade matchminuter. Då var det inte roligt och det blev sannerligen inte mer skoj under de därpå följande 75 minuterna. För maken till dålig match var länge sedan jag såg. Maken till osäkert, räddhågset och darrande Arsenal var länge sedan jag tvingades konfrontera. Vi hade uppenbarligen övergivit det både rosade och risade kortpassningsspelet för det nydanande felpassningsspelet och de enda som borde kunna stå ut med sig själv under denna tid av fotbollsparodierande torde vara målvaktsdebutant Martinez och den store lille mannen, Sanchez. För alla andra, ja precis alla andra var genomusla. Alla andra var rädda, bortgömda och krökta. Alla andra var skuggbilder, karikatyrer och nidbilder av vad de skall och hade kunnat vara som spelare och delar av ett lag som Arsenal FC.

Och värst av allt var det mittfält som Wenger hade valt att skapa, detta Frankensteins monster som bestod av Ramsey och Wilshere. Flamini var inte bra, men han var ändå en av de minst sämsta, men hur Wenger fortsätta spela Ramsey och Wilshere ihop och dessutom till denna säsong bytte spelsystem vars huvudsakliga mening verkar vara att få in dessa två i laget samtidigt, är en gåta lika stor som den om att folk tror att KSE någonsin kommer att vara till något gott för det multinationella storföretaget Arsenal FC. De enda tillfällen som Ramsey och Wilshere har fungerat tillsammans genom åren, har varit de matcher då Wilshere spelat högerytter och gårdagens match var ännu ett exempel på hur dåligt dessa två passar ihop när de skall dela på samma spelarroll, jobba med samma bollar och söka samma löpvägar. De krockade, de gnagde på varandras hälar och de stod i vägen för varandras passningar. De, som var satta för att vara lagets kreativa motor, drog ned tempot, stod still i sidledspassningar och gungade oss till mardrömsfylld sömn med sina respektive ickeframträdanden.

Arsenal var igår så utspelat att endast några Martinezräddningar och ett stolpskott av Vanden Borren (ja Holmgren, vi vet att han har spelat i Pompey) stod i vägen för den riktiga förnedringen. Sedan släppte Wenger plötsligt sargen. För bara minuterna före Vanden Borrens stolpskott hade Wenger tagit ut konstant rensande Flamini och den urlakade Vellbeck (återigen, tack Holmgren) för tempohöjare AOC och innovatör Campbell, flyttat ned Ramsey och Wilshere till en dubbel pivot och låtit Cazorla (nej, han heter inte Carzåååla) spela just bakom den centraliserade Sanchez. I 84:e vågade Wenger till och med toka till det något så fantastiskt så att Arsenal, i och med bytet Wilshere-Podolski, gick över till någon form av 4-4-2 och därefter fick denna kväll, som vandrat genom en stinkande sankmark av hopplöshet, ett lika orättvist som oförtjänt slut i seger för Arsenal.

Gibbs fick upprättelse genom sin vackra bresideskvittering på Chambers fina sagna-antites till inlägg och den misshandlade och nedfruste Goldi Poldi fick stå på rätt ställe och peta in en boll efter ännu en fin arbetsinsats av Alexis Sanchez. Vipps så var katastrofen vänd till segeryra, vipps var det fest och gamma och vipps var alla mörka moln på himlen som bortblåsta. Eller? Nja, att döma av spelarnas ansiktsuttryck efter slutsignalen var de högst medvetna om hur illa ställt det var och är med dagens Arsenal och Sanchez upprepade huvudskakande sade oss tusen gånger mer än Wengers alla tomma ord vid presskonferensen.

En av få spelare som faktiskt var på planen igår. Bild från Flickr.com: ”MarcosJP”

Inför matchen önskade jag att Wenger skulle ta ett steg ned från sin fotbollsideologiskt höga häst. Och om det skall tas fram något positivt från gårdagens bedrövelse till fotbollsmatch, om det går att finna någonting gott i all fotbollsont, så var det denna desperationens förlösare, denna livlinans plötsligt sunda förnuft och detta den hägrande undergångens katalysator. För när Wenger släppte det 4-1-4-1 vi inte har spelare för, gick över till det 4-2-3-1 vår trupp är anpassad till och sedan crazyade till det helt med att köra TVÅ anfallare samtidigt på plan, då såg vi plötsligt Arsenal glimta till, det riktiga Arsenal, det som kunde ta bollen, höja tempot och sätta de självklara avsluten som vi tidigare förstört i en stinkande (fel-)passningsorgie. För lite och på tok för sent, men ändå…

Så när vi ser på kommande lördag utifrån gårdagens match vill jag slå fast en serie åsikter och önskningar: 1: Mertesacker och Monreal är inte ett fungerande mittbackspar och om Koscielny fortfarande är skadad på lördag måste Chambers flyttas in till sin rätta position varefter Bellerin får spela högerback. 2: Arsenal har inte defensiva kvaliteter nog och varken Arteta eller Flamini är bra nog att vara ensam på det centrala mittfältets defensiva spets, varför 4-1-4-1 skall skrotas en gång för alla och överges till förmån för det 4-2-3-1 som vi har spelare för att använda. 3: Om inte någon av Wilshere och Ramsey kan ta ett större defensivt ansvar i en dubbel pivot så måste någon av dem ställas över. 4: Campbell gjorde igår ännu ett piggt inhopp och torde nu stå och banka på dörren till startelvaplats, kanske på bekostnad av Sanchez eller Welbeck vilka båda troligtvis blinkar rött i Wengers allsmäktiga dataprogram.

Vidare måste Bould få möjlighet att arbeta med lagets kollektiva defensiv, för någon sådan gick inte alls att se igår. Precis som i ligaspelet så lät vi igår motståndet Anderlecht dansa förbi oss gång på gång och den höga backlinjen har inte en chans att stå emot om inte, det nu totalt splittrade, mittfältet tätas ihop och blir till ett sammanhållet. Till detta måste Wenger och hans vänner börja arbeta med spelarnas mentala förberedelser och mående. För det som Wenger själv, efter ännu en vändning, hävdar är mental styrka ser jag som dess raka motsats och istället som en gigantisk svaghet. Att vi inte kan spela på vårt maximum om vi inte står med ryggen mot väggen och undergången upptryckt i ansiktet, det kan inte vara någonting bra.

Vi har sett det tusentals gånger de senare åren, när spelarna inte är förberedda och inte alls är närvarande när domaren blåser igång matchen. Där det krävs ett eller ett par mål i baken för att de skall vakna upp ur sin dvala, sluta tänka svåra tankar och börja känna fotboll. Somliga hävdar att Wenger maniskt tränar sönder sina spelare, andra att hans ständiga fotbollsideologiska krigföring sätter grillor i huvudet på dem, medan ytterligare andra pekar på bristen på ledarskap på plan, vilket skall vara en logisk följd av att Wenger ständigt utsett lagkaptener som antingen varit på väg bort från klubben eller varit för dåliga för att ha en given plats i startelvan. Jag vet inte vilken eller vilka av alla potentiella orsaker som är bovarna i dramat, jag vet bara att vi, i princip, aldrig är fullt närvarande när matcherna startar och då vinner man ingenting, FA-cupfinalen undantaget. 

Mot Sunderland räknar jag med en back five som består av: Szczensy, Bellerin, Mertesacker, Chambers och Gibbs. Med ett centralt mittfält som består av Flamini, Wilshere/Ramsey och Cazorla och jag hoppas att anfallstrion inbegriper tre av följande fem spelare: Welbeck, Sanchez, Oxlade-Chamberlain, Prins Poldi och Campbell, där någon av de två förstnämnda vilas till förmån för någon av de två sistnämnda. Men framför allt önskar jag att Wenger får någon form av lidnersk knäpp och gör något åt vårt bedrövliga försvarsspel, i backlinjen, på mittfältet men även längre upp i banan. Jag tror hans tanke med den nya mittfältstriangeln var just att ge backlinjen understöd, men den person som anser att mittfältsomformningen i det nya spelsystemet är en fungerande lösning, bör nog se sig om efter annan arbetsuppgift. COYG.