Kvällsrotation

Jag hade verkligen planer att använda gårdagslunchen, eller snarare stunden för densamma, för att runda av helgens möte med Burnley och sedan skriva upp kvällens match mot Anderlecht. Nu blev det inte så, jag fick knappt i mig lunch och att hinna skriva blogg blev till en än större omöjlighet. Men det som inte hanns med igår kan väl säkert vänta tills i morgon. Om det inte hade handlat om denna fotbollsmatchuppskrivning.

För ikväll möter Arsenal RSC Anderlecht hemma på The Ashburton Grove, på Emirates Stadium eller som den heter i Champions Leaguesammanhang, The Arsenal Stadium. Lördagens match fick jag, efter nästan sju timmar i en idrottshall för att se sonen spela sammanlagt 24 minuter inomhusfotboll (5-manna uppdelat på 10 småpojkar), se på en minecraftinfluerad fulstream. Wenger hävdade att vi då spelade 4-4-2, medan jag mer såg det som 4-2-3-1 eller 4-4-1-1 med Sanchez i en högst frigjord roll.

Det viktigaste för mig är, trots senaste tidens svallvågor på spelsystemsoceanen, inte primärt vilket system vi använder, utan vad vi gör av det, och nu har vi mött ligans två formsvagaste lag och ja… det har ju inte sett så välorganiserat ut, det har inte på något sätt sett ut att vara under full kontroll och det har ju inte fyllt en med tillförsikt eller trygghet. Men vi har tagit våra 2x3 poäng, på samma sätt som vi tog vår bortavinst mot Anderlecht senast det vankades europaspel. Det har sett ut som f-n, många av oss har varit tvungna att spela sugna, och Arsenals kranka spel har hållit liv i den, högst osköna, diskussionen om vem som skall eller snarare inte skall vara manager för Arsenal.

Jag är och förblir förstetenor i klagokören, men måste också tillstå att en kille som Monreal har skött sina sysslor tämligen acceptabelt som nyinskolad mittback och även om jag, å det bestämdaste, motsätter mig sådana lapptäcksrockader, så har vi kommit undan matchsviten Anderlecht, Sunderland, Burnley med nio poäng och, i varje fall bitvis, stärkt självförtroende, mycket tack vare en smått fantastisk Sanchez som inte bara spelat bra och gjort poäng på löpande band, utan också infört något så unikt som löpning utan boll i laget. Nu måste vi bara vinna ikväll och på söndag, mot Swansea, sedan väntar landskampsvila och förhoppningsvis en comeback för 33,3% av truppens mittbackbestånd och kanske lite mer soliditet, eller? Sedan är det ju bara att hålla tummarna fram till nödvändig truppåfyllning i januari. Nåväl, kvällens startelva bör se ut som följer:

Szczesny
Bellerin – Mertesacker – Chambers – Monreal
Flamini – Ramsey – Rosicky
AOC – Welbeck – Podolski

Back Five: Den fragile Gibbs skall inte övermatchas om övermatchning inte är högst nödvändig, och det är den inte mot Anderlecht. Samtidigt måste Bellerin skolas in (tillsammans med Hayden om inte även denne drabbats av Arsenalsjukan och blivit långtidsskadad, i nuläget uppskattas frånvarotiden till ca sex veckor) och Chambers skall spelas på sin rätta position. Frågor på det?

Mittfält: Som jag nämnde ovan så hävdade Wenger att vi spelade 4-4-2 mot Burnley. Jag väljer oavsett Wengers ord, att ha sett fjolårets dubbla pivot, vilken ikväll åter skall få mer kreativitet genom att Ramsey startar bredvid den mest defensivt kompetente (minst defensivt nonchalante?) Flamini. Eftersom Sanchez behöver en stunds vila innan även han riskerar att gå in i skadeväggen, tinas vår tjeckiske temposättare, Rosicky, upp för att ta över ”nr 10-light-positionen”, eller vad man i dagslägets oreda skall kalla den.

Anfall: Här skulle jag vilja vila även Welbeck, som sett aningen trubbig ut på sistone, men eftersom Wenger verkar avsky allt vad Campbell heter och för att vi därför skulle riskera att starta med Sanogo, låter jag hellre Welbeck få jogga omkring ännu en match och hoppas att Hodgeson gör sin klassiker och väljer Liverpoolspelaren Sturridge framför Welbeck, som i sin tur skulle få sin vila nästa vecka. Vidare skulle många säkert ropa Walcott, men jag ser hellre att han sparas till ett länge inhopp till förmån för en AOC som, under Sanchezeufori-radarn, smugit fram ur vassen och som såg oerhört lovande ut i lördags. Avslutningsvis spetsar vi anrättningen med att låta Cazorla vila sig i form till förmån för Prins Poldi som hoppat in och avlossat kanoner på löpande band, vilka jag tycker skall få chansen från start denna gång.

Matchen: Vi kan, genom seger ikväll samtidigt som Dortmund besegrar Galatasaray, säkra vidare spel mot barca, Bayern eller kanske Real Madrid, och allt annat än tre poäng ikväll skulle vara ett superfiasko. Jag hoppas att vi slår Anderlecht medan Dortmund tappar poäng mot turkarna, vilket skulle öppna upp för två högst rafflande sistaomgångar, där vi förvisso inte blir klara för avancemang, men fortfarande skulle ha en teoretisk chans att vinna gruppen och således bryta en lika oskön som olämplig trend. Allt är möjligt, bollen är rund och Arsenal är, hur det än sett ut senaste tiden, världens vackraste lag. COYG!