Saved by The Sunday Special of Cardiff

Okej, det kan regna rejält på de engelska öarna, dess invånare är inga nybörjare i grenen Vätska och Väta och det är tämligen få städer som snubblar på företeelser såsom daskigt duggregn, dis och fallande gråskalor. Men ett Cardiff en sömnig söndagsförmiddag i slutet av september kunde verkligen sin sak. Kunde det där med ett aldrig sinande duggregn, med färgen grått i alla betänkliga nyanser och kunde det där med en fukt som aldrig slutade krypa in under kläderna. Det kan förvisso gå att knyta till att resenärerna föregående kväll hade suttit alldeles för länge på en pub någon stans i Fulham, druckit alldeles för många bitter och gått upp på tok för tidigt därpå följande söndagsmorgon.

Det kan också ha att göra med att nämnda ressällskap trummat upp Cardiffanländandet med att dricka stadig frukost under den två och en halv timme långa resan och i den stunden liksom riskerade att peaka redan vid lunchtid. Det kan ha med sådana faktorer att göra, men jag tror inte det. Nu undvek ressällskapet med bravur den tidiga peaken och höll sig på topp i ungefär 12 timmar till, men det finns en aspekt som här måste lyftas fram, som måste benämnas och som måste ges den plats i sammanhanget som den på alla möjliga sätt förtjänar.

The Sunday Special. Räddaren i nöden, bojen i bukten och baljan i buken. Grunden på vilken allt själsligt renoverande vilar. Alla måstens omvårdande moder, alla gråskalors frälsande färgklick och alla skriande behovs balsamerande medikament. Vi måste lyfta fram henne, denna The Sunday Special. Ett vitt bröd helt befriad från nyttiga fibrer, en kryddig korv knökfylld av fläsk och späck och ett par handflatsstora skivor rökt skinka. Ett vändstekt ägg med högst konturlösa ytor, ketchup, senap och en armslängd majonnäsbaserad dressing.

Mot en sipprande grå Cardiffsöndag stod The Sunday Special upp som adrenalinspruta mitt i den allergiska chocken. Jag höll på att falla, höll på att krossas mot den blöta asfalten och höll på att sjunka under nivån för både värdighet och redlighet. I det fallet stod hon där, som en 75-årig tant som lägger huvudet på sned och utbrister ”oh darling”, framräckt ned från en bilframförd vagn och rakt ned i min skakande hand. The Sunday Special, the Queen of all bukfylla och min räddande ängel.

The Mother of all bakfyllefood. Dokumenterad och inmundigad av D&M himself. Môcke bra.

Nu skall Arsenal åka till Cardiff och laget skall göra det allt annat än bakfulla denna lördagseftermiddag. Efter att ha promenerat hem tre poäng mot Marseille står vi mitt upp i ett überhektiskt spelschema där lördagens match inte bara följer på tisdagens utan även följs upp av match mot Hull redan på onsdag. Tack och lov fick vi inga nya skador i veckan och den enda oro jag just nu när, är i vilken kondition vår i nuläget ende striker, Olivier Giroud, är. Allt annat känns tämligen kontrollerbart. Min startelva är därför som följer:

Szczesny
Sagna – Mertesacker – Koscielny – Gibbs
Flamini – Ramsey – Özil
Wilshere – Giroud – Rosicky

Bänk: Fabianski, Vermaelen, Arteta, Monreal, Gnabry, Walcott och Cazorla.

Förklaring: Det är ett härligt sundhetstecken då en så viktig spelare som Cazorla får börja på bänken och då en av mina personliga favoriter, Lee Jenkinson, inte ens får plats på denna bänk. Jag kan, utifrån skadeläge och form, inte se några som helst svårigheter i att ta ut en ovan nämnd startelva, utan gläds bara åt att vi i nuläget faktiskt har möjlighet att göra spelarbyten, inte bara för att en startspelare är slutkörd utan också, för att sätta in spelare som kan påverka, ändra och göra skillnad. Äntligen är vi i ett läge som vi alltid skall vara i.

Jag såg Cardiffs senaste match mot Manu, lade deras smått frenetiska insats då till deras redan tagna skalper i form av vinster över Villa, Fulham och shitty, oavgjorda mot Hull och Everton och en knapp förlust, som vilade på högst oskönt mål av Paulinho i felaktigt uträknad Clattenburgövertid, mot spurs. Cardiff må ligga i tabellens nedre del, men det är inget dåligt lag och att möta dem på Cardiff City stadium inför nästan 30 000 EPL-törstande walesare, är allt annat än en enkel match.

Jag hoppas att Arsenal inte kommer att behöva få någon räddning i en lördagsfotbollens motsvarighet till The Sunday Special. Men det kommer inte att bli enkelt, vi kommer inte att få någonting alls gratis och fallet kommer ständigt bara vara millimetrar från att inträffa. Vi är ett klart bättre fotbollslag men Wales forna 1:alag skriker efter upprättelse, publiken kommer att törsta efter blod och de kommer ständigt att sniffa efter ett nästa offer. Och vi måste vinna, vi måste hålla oss kvar i den upprätta tabellpositionen och vi måste nedlägga hemmalaget med tydlighet och handfasthet. Trots gråtonerna de lever i, trots den färgklick staden en gång gav mig och trots all den värme som kan skänkas från en serveringsvagn en frusfuktig söndagförmiddag i slutet av en september.

COYG!