Centrumhets

Ingen arsenalist på detta jordklot har väl lyckats undgå den smärtsamma påminnelse om livets oändliga vedermödor som Cesc Fabregas spelandes fotboll i en chelseatröja har kommit att bli denna höst, nådens år 2014. Han som en gång var som en son för Wenger, som lämnade London för den stinkande nepotismens vagga för att sedan spottas ut ur fuskbuken när vår för några månader sedan övergick till årets sommar. Wenger tackade nej till den försköpsrätt vi hade på Fabregas med hänvisning till killar såsom Özil, Ramsey och Wilshere, vilket förvisso var vackert på något sätt, men som i skrivande stund, hur skall vi säga… inte riktigt har fallit väl ut.

Även om Wenger senare har mumlat om att Fabregas-till-chelsea-dealen redan var packad och klar i vintras, är och förblir den offentliga sanningen att vi tackade nej till Fabregas för att vi inte behövde honom och att vi redan hade en världsplaymaker i Mesut Özil och solida box-to-boxmittfältare i Ramsey och Wilshere. Sedan vet vi ju alla hur det gick. Özil förvisades till en kant, vi spelade med uppochnedvänd mittfältstriangel och allt blev en ända stor röra. I takt med förlusterna och med att spelet såg ut som just ingenting så kom också skadorna. Wenger tog en fräckis och spelade en knäskadad Özil i andra halvlek mot just Fabregas chelsea och där var den briljante tysken borta på obestämd framtid.

Med denna högst ojande textintroduktion kunde vi tänka oss ännu en text där D&M tar ännu en solostämma i klagokören, men så är inte fallet. Även om jag helst av allt hade sett Fabregas i Arsenal och även om jag smärtas något enormt varje gång jag läser om ännu ett Fabregasassist, så kan jag ändå förstå hur Wenger tänkte. För trots att vi förvisade Özil till en kant och trots att Wenger älskar att handla in centrala spelare för att göra om dem till just kantspelare, så är det någonstans vi inte lider underskott på spelare så är det på det centrala mittfältets mer kreativa positioner.

Wenger har talat om 4-4-2, men oavsett vad han uppgivit så spelade Sanchez på Özils, och Fabregas forna, position mot Sunderland, mot Burnley, mot Anderlecht och mot Swansea. Och även om Sanchez spelat bra när han utgått från någon av kantpositionerna, så har han som släpande anfallare i ett 4-4-1-1, eller som 10:a, i ett 4-2-3-1, tämligen exploderat i både poäng och fart, med såväl som utan boll. Och han har gjort det centralt. Från motståndarnas planhalvas centrum. Han också. Precis som alla andra offensiva spelare.

För i all defensiv oreda som råder i dagens Arsenal, kan vi enas om att det går att se en väldigt tydlig linje i Arsenals offensiva spel de senaste åren och det går att se ett tydligt mönster i hur de offensiva spelarna presterar utifrån deras utgångspositioner. De offensiva spelare som lyckas i Arsenal är de spelare som placeras centralt. De offensiva spelare som misslyckas eller underpresterar i Arsenal är de som placerats på en kant.

En man som tidigt identifierade Arsenals offensiva problematik. Bild: Bildbyrån.

Och går man igenom de just nu så populära heatmapsen från Arsenals olika matcher så ser man att höstens Arsenal, med de 60 första minuterna mot Anderlecht som enda och stort undantag, spelar som någon form av för tidigt barrande julgran. Alla spelare knôr in sig på samma centrala yta och endast ytterbackarna håller ett visst mått av bredd. Antingen är spelarna korkade och har för stor frihet som de inte kan hantera, eller så är de instruerade att söka sig in i banan oavsett utgångsposition. För det är så det ser ut. Alla irrar runt på stan, i Centrumhets.

Dagens Arsenal saknar allt vad bredd heter och herrar Özil, Cazorla och Sanchez firar triumfer centralt med svalnar betänkligt ute i ensamheten på den avkylande kanten. Precis som Arsjavin och Bendtner och precis som Ramsey gjorde under en jobbig period för några år sedan. Samtidigt trängs spelarna stillastående ihop just framför motståndarnas straffområde i den eviga väntan på den sista välsignade passningen. De nöter varandras hälar, går i vägen för varandras löpvägar och plottrar till det i meterstora boxar vilka motståndarna kan stänga endast genom att ta ett steg fram eller stå kvar i redan täckt yta.

Skall Arsenal åter bli ett lag som utmanar om ligatiteln måste vi inte bara få ordning på vår skälvande eller obefintliga defensiv genom att sätta ett kollektivt försvarsspel och inhandla en mittback som håller och en central mittfältare som kan säkra ytan framför backlinjen. Vi måste också lära oss använda hela planens yta, inklusive de offensiva flankerna. Vi kan inte gripas av en ständigt kollektiv centrumhets, kleta ihop oss i mitten och fastna i vår egen trångsynthet. Vi är både lätt- och genomlästa och motståndarna vet att det bara är att säkra den centrala ytan framför boxen, så skyddar man sig mot Arsenal. Helgens motståndare, Manchester United, lär trots Arsenalliknande missbalansering mellan offensiva och defensiva prioriteringar, inte bli något undantag och veckans Borussia Dortmund inte heller.

Självklart inser jag att mål görs framifrån, men skall du dra isär motståndarnas ofta kompakt hemsäkrande försvar, så måste rörelse både i djup- och i sidled införas och vi måste använda kanternas potential och finna ytor att locka ut motståndarna på. Först när vi börjar använda kanterna, som vi en gång i tiden faktiskt gjorde, kan vi dra isär motståndarna och de önskade luckorna kan uppstå. Så släpp drömmen om centrumhetsens genväg, ge dig ut på kanten för att därifrån sedan avancera. Gör det svårt för motståndet genom att bryta ett välkänt mönster, tänk 68 x 105 meter och inte bara sträckan i mitten och gör det självklara möjligt. Sluta irra runt i centrumhet och börja spela fotboll.