Smuts

Ännu en måndag morgon, ännu en första arbetsdag på den nya veckan efter en helg i fotbollens sällskap och ännu en dag då vi Arsenalister möter världen i uppförsbacke. Med ösregn från sidan, in under regnkläderna, med pannan i djupa veck och med sammanbitna käkar, pressar vi oss fram och upp i vardagen. Vi går in i arbetsveckan som förlorare. För vi lämnade just ännu en helg där Arsenal gjorde oss besvikna, ledsna och krökta.

Arsenal mötte i lördags kväll Manchester United hemma på Emirates Stadium, ett United som är det sämsta, eller i varje fall mest ofärdiga, på mannaminne och ett United som ännu inte, trots matcher mot Sunderland, Burnley, Leicester och West Bromwich, hade lyckats vinna på bortaplan. Ett United som toppade skadelistan överlägset och ett United som hade två ungdomar och en mittfältare i sin backlinje. Detta Manchester United mötte Arsenal i lördags kväll. Och ni vet ju alla redan hur det gick.

Arsenal började sådär bra som Arsenal ibland gör, vi anföll och skapade chanser genom deras schweizerosthåliga försvarslinje och välde fram i våg efter våg. Men Arsenal anno hösten 2014 hade inte varit Arsenal anno hösten 2014 om vi inte hade missat precis alla chanser, skjutit rakt på målvakten De Gea och gjort honom till en oerhört mycket bättre målvakt en han faktiskt är. Och vidare hade vi inte varit Arsenal anno hösten 2014 om inte en offsidestående Fellaini fått gått upp i duell med Gibbs och Szczesny, som tydligen inte övat kommunikation utan krockade, varpå Szczesny fick utgå skadad och Gibbs försökte rädda ett skott men själv blev siste man på bollen innan den ramlade in i Arsenals mål och gav gästerna ledningen.

Vidare var vi Arsenal av idag när skadorna, på Szczesny och Wilshere, satte bytena innan den stora hönsgården tog vid. Lika bristande på skärpa som vi var i avsluten var vi i det defensiva positionsspelet och det tordes inte finnas en motståndare i västra Europa som inte känner till Arsenals parodiska sårbarhet för kontringar, varför United lätt gjorde 2-0 genom Rooney innan domare Dean gav oss åtta minuter att rycka till på. Giroud ryckte till en synnerligen välsmakande reducering, men Arsenal av idag är inte ett lag som kommer närmare än en tjusig reducering. Vi kvitterar inte och någon vinst är absolut inte inom räckhåll. Den var det inte i lördags och den verkar inte vara det speciellt ofta för oss längre. 

Vi är vraket som ligger fastspänt vid kanalkanten. För annars sjunker vi. Bild: Flickr.com: ”Ken_Davies_Archive”

Så vi förlorade, för vilken gång i ordningen vet jag inte, mot ett United som inte ens är ett topplag, som helt saknar försvarsspelare och som ännu inte lärt sig vad den nya tränaren tänker. Och vi är nu mitt inne i den sämsta ligastarten sedan 1981. Sedan 1981! Och för det betalar vi, du och jag och alla andra Arsenalkonsumenter, £8 miljoner/år. Och nej, då blir man ju inte bitter. För det är ju inte Wengers fel att Wilshere och Ramsey inte kan skjuta, det är ju inte Wengers fel att Arteta är så långsam som han är men ändå får starta matcher i Arsenals tröja och det är ju inte Wengers fel att vi över huvud taget inte har några försvarsspelare som kan spela försvarsspel. Det måste ju, så klart, vara spelarnas fel.

Wenger ansåg inte vi behövde någon Fabregas i Arsenal, inte någon fjärde mittback och inte den engelske U21-landslagsmannen Jenkinson på högerbacken. Han ansåg inte vi behövde någon central mittfältare med defensiv spetskompetens och verkar, i princip, inte anse oss behöva någonting annat än Wenger själv. Nej, Wenger var inte på planen i lördags, det var såklart spelarna som var det. De spelarna som är utvalda endast av Wenger, tränade endast av Wenger och instruerade att möte aktuellt motståndarlag endast av Wenger. Men det är ändå inte Wenger som bär ansvaret för att vi inte heller denna gång kunder rubba stora, stygga United.

När jag skriver denna text och tänker dessa tankar, när jag tänker på vår sämsta ligastart på över 30 år, på FA-cupsegern i våras och på att Wenger för bara fem-sex månader sedan skrev på ett nytt treårskontrakt, så känns det inte längre bra att vara en medelålders man med dessa tankar. Det känns inte vackert, inte rent och det känns inte värdigt. Det känns besudlat, som ett varigt sår som börjat lukta riktigt illa och det känns som om allt som finns kvar bara är smuts. 

Det finns inte längre fler ord att hitta på, det finns inte fler bevis att lägga fram och det finns inte fler retoriska krumbukter att försöka bemöta. Allt är över, allt är slut och allt är uttömt. Jag kan inte längre förmå mig lägga fram argument för att Wenger skall göra på annat sätt, att han skall tänka i nya banor eller för att han bör bytas ut och skiljas från sitt arbete. Jag vet att han inte kommer att förändra sig, jag vet att han inte kommer kunna leda oss till något bättre än det här, detta nuet, och jag vet att han kommer att vara kvar i minst två och ett halvt år till. Mer än så finns inte kvar. Inget mer än smutsen, inget mer än den krypande stanken av förruttnelse och inget mer än att tiden för länge sedan har sprungit förbi oss. Detta Wengers Arsenal, anno hösten 2014. Hösten då Wenger själv slog sista spiken i kistan.