That Joke Isn’t Funny Anymore

Jag hade egentligen tänkt skiva en text under titeln “varför, varför, varför?”, där jag ville ställa frågorna. Varför kan vi inte vara förbedda på att spela fotboll när matcherna börjar? Varför kan inte spelarna spela någon form av ens elementär variant av försvarsspel? Och varför sköts vårt lag så oerhört dåligt, generellt, som det sköttes i lördags och har skötts den här säsongen (och vissa avgörande delar av andra säsonger)?

Men när jag, under gårdagen, funderade så kändes det som om mina ord inte riktigt räckte till, som att mina frågor bara blev parodiska förenklingar, generaliseringar och ett skrapande på ytan. Att det blev ord på tanker, på intellektets respons av det elände vi bevittnar och som någon form av embryo till lösningar eller imperativ. Och det känns bara fel, styltigt och konstlat, bara apart, förlegat och försent. För futtigt, för smutsigt och för ovärdigt. Så därför väljer jag att låna från den store poeten och endast konstatera, i all min samlade stillhet:

“That Joke Isn’t Funny Anymore. It’s too close to home and it’s to near the bone. More than you’ll ever know…” “I’ve seen this happen in other peoples lives and now it’s happening in mine”.

För det är kul längre, inte på något sätt. Det är inte kul att se Arsenal i så enormt dåligt kondition som vi såg under, främst, lördagens första halvlek. Det är inte kul att se hur mentalt och taktiskt oförberedda spelarna var, hur felpositionerade mittbackarna var i relation till varandra och hur många inlägg en spelare som Gibbs tillåt Stoke slå. Hur förvirrade, hur rädda och hur utan metod spelarna stod. Hur värnlösa Arsenal av idag är så fort en motståndare identifierat våra svagheter och är cyniska nog att utnyttja dem. Hur skrämda vi, återigen och ännu en gång, lät oss bli.

Det är inte heller kul att se hur Wenger, som förr slog på stora trumman för sin vilja att sporra unga spelare att anta utmaningar och utvecklas, bytte ut den offensivt begåvade Bellerin och satte ned den offensivt tämligen begränsade Flamini på högerbacken. Hade vi haft ledningen hade bytet varit begripligt, logiskt eller till och med smart, men när vi jagade reducering mot ett muskelärt överlägset Stoke hade just Bellerin, med sin fart och offensivt användbara högerfot, kunnat vara ett synnerligen användbart redskap. Istället gjordes han till syndabock och det var inte kul att se.

Det inte heller kul att se hur naiva, väna och till och med mesiga Arsenal var. Jag förespråkar inget av det Stokespelarna stod för förr eller står för nu och sörjer FA:s usla beslut att låta Anthony Taylor få göra bort sig på denna idrottsliga nivå, men saknar enormt det motstånd som ett lag som Stoke hade behövt i form av tuffhet, kropp och cynism. Av det hade vi inget i lördags och har heller inte haft på mycket, mycket länge. Och det är inte roligt längre.

Det är heller inte roligt att se det lag man älskar så mycket vara omgärdad av så mycket osnygghet. Interna slagsmål mellan fansen och Wenger som blir utbuad och kallad för både det ena och andra osnygga på väg mellan den lokala bussen till tåget till London. Det är hemskt att höra att människor skall känna så mycket frustration och vrede över dagens Arsenal och det är hemskt att höra hur det tar sig uttryck. Det känns futtigt, smutsigt och ovärdigt. Ingen som läser bloggen är väl osäker på hur jag tidigare kände inför Wenger och hur jag känner inför honom idag. Att min kärlek till honom är över och att jag önskar att han lämnade över klubben i andra händer, som vet vad den skall göra för att klubben skall optimeras att återigen skall bli framgångsrik. Men det vi har blivit idag, det är inte längre roligt.

Det är tragiskt, smärtsamt och nedslående. Lagets prestation, Wengers beslut i relation till laget och truppen och hur helheten påverkar många av oss som följer klubben. Fansens inbördeskrig, okvädesord i ansiktet på Wenger och alla svart-vita diskussioner där anonyma tangentbordsriddare slår vilt omkring sig. Jag känner mig inte hemma, det är inte så här jag vill ha det och det här är inte roligt. Jag vill att Arsenal skall vinna, vinnandet är allt för mig och jag vill inte att det skall se ut så här. Varken på planen, i maktens klubbkorridorer eller vid sidan om. Jag har tillåtit mig att binda fast mig vid klubben Arsenal FC och som det ser ut just nu gör mig bara illa. För det här är inte kul längre. Inte på något sätt. Vackra Arsenal har blivit till ett skämt.  Och det är inte ens roligt längre.