Flight: 1-6-3 med destionation Monaco

Om fotboll endast hade innehållit anfallspel, om våra motståndare i sin tur ständigt hade låtit bli att anfalla och om Arsenals fyrbackslinje hade kunnat bestå av en försvarande spelare och tre offensiva dito. Då hade Arsenal varit mästare, bäst i världen och det hade varit solsken över Islington 365 dagar om året. Men så är det ju inte. Tyvärr.

Men i lördags var det nästan så. Samma Newcastle som hade besegrat chelsea föregående vecka kom i synnerligen urblekt form till AG och var på något sätt den perfekta sparringpartnern till ett Arsenal med fungerande offensiv men så gott som obefintlig defensiv. Newcastle hade, på ett ungefär, tre chanser varav en slutade i dubbelräddning av Szczesny, en blev till intet och en tredje blev till mål. Den oroliga delen i mig såg röran i samband med gästernas fasta situationer, den totala bristen på tydlig ansvarsfördelning och på att Arsenals vars enda konstant ännu en gång fick byta den säkra högra mittbacksplatsen till den osäkra vänstra.

Men samtidigt såg jag att Mertesacker verkade mer trygg i sin vänstra position än han tidigare gjort. Jag såg Debuchy, vid 29 års ålder, göra debut som mittback på ett tämligen glädjande vis och jag såg hans ersättare på högerbacken, Bellerin, visa både oss och Chambers hur en så kallat modern ytterback faktiskt skall spela. Gibbs var den vanlige Gibbs och inte Gibbs-som-möter-Stoke-Gibbs och plötsligt såg Arsenals lapptäcke och akutlösning till backlinje riktigt tilltalande ut. För min tolkning av Debuchys mittbackspel var att det inte bara berodde på att Newcastle lät bli att spela adekvat anfallspel utan också på att Debuchy läste spelet föredömligt, stod på rätt ställe vid rätt tillfälle och visade en förmåga att tima sina brytningar och framstötar riktigt bra. (Enda rädslan detta väckte var att Debuchys insats, tillsammans med Bellerins, gör att Wenger inte tror sig behöva köpa den där mittbacken i januari.)

Vidare tror jag att Bellerins box-to-boxbackspel inte allena berodde på att Newcastle saknade rätt personer på sin vänsterkant, utan också på att Bellerin inte bara har snabbhet utan också förmåga nog att optimera sitt spel utifrån snabbheten på bästa möjliga sätt. För han kom rätt i sina brytningar vid nästan samtliga tillfällen och hans offensiva räder var nästan elakt genomskärande och uppluckrande. Han valde löpvägare föredömligt och tvingade Newcastles spelare att förhålla sig till en så avsevärt mycket svårare uppgift än vad en konventionellt löpande ytterback hade gjort och det skall bli oerhört spännande att se hur Wenger formerar laget nästa helg, då även Chambers blir tillgänglig för uttagning.

Inte riktigt ännu, men om ett stycke text är vi där. Bild från Flickr.com: ” Domi Rolland”

Vidare gläds jag över Girouds och Cazorlas båda mål, men också över att Sanchez fortsätter vara så otroligt nyttig för Arsenals offensiva spel. Tillsammans med ovan nämnda ytterbackar adderat till Cazorla och Oxlade-Chamberlains synnerligen potenta mittfältsspel, slet han sönder Newcastles sittande mittfält och försvar. Två assist från Sanchez sida understryker endast det redan sagda, att han är oerhört viktig för Arsenal och att Wenger, trots storleken på hans prislapp, gjorde ett riktigt fynd i den mångsidige chilenaren.

Så trots manus och spurs söndagssegrar, lämnade vi helgen med smilbanden uppåt. Dessa togs ned något när Oxlade-Chamberlains utmattningsskada kom i dagern men lyftes åter uppåt när Fotbollens Finrum ännu ett år skulle ge oss Bayern eller barcelona i åttondelsfinalsmöte. För så blev det inte. Det blev en av fotbollens katter bland hermelinerna, ekodopade Monaco FC från …Monaco, vilken är en klubb som förvisso innehåller ett antal bra fotbollsspelare (med perverterat höga löner), men faktiskt är det lag som jag hade hoppats på inför lottningen.

Nu är ju Champions League för mig mer av ett nödvändigt ont. Något som klubben behöver ta sig till för att få in rätt omfång cash och för att kunna locka till sig spelare av den kvalitén som behövs i dagens fotboll. För mig är ligan det absolut viktigaste, men om nu en gynnsam lottning kan ge oss en något större möjlighet till avancemang, kan detta också innebära en högre grad av positivism in i såväl klubb som spelartrupp. Och kanske kan tanken om en vår med europaspel få Wenger att, i detta nu, säkra mittbacken och den defensivt kompetente mittfältaren vi är i så desperat behov av.

Självklart kommer vi återkomma till mötet med Monaco i Champions League åtskilliga gånger, men min spontana reaktion är endast positiv. Vi har en bra chans att besegra dem, att ta oss till kvartsfinal och att därmed plocka nödvändiga rankingpoäng vi tappat genom åren och således även ta oss åter till en del av klubbfotbollen som vi halkat ur i och med våra tidiga återtåg de senaste åren. Och ibland är det så otroligt skönt att, i all skadeelände och i alla spelmässig gung-fly, få ha lite tur, få ha lite flyt för en gång skull. Så med helgens 1-6-3-uppställning i ryggen lyfter vi mot en vecka som kommer att avslutas i Liverpool, men som också kommer att uppehålla sig vid det lilla furstendömet vid Liguriska havet. För där, i det ämnat, kan vi faktiskt må bra av att vara en stund. I en stund positivism, optimism och tillförsikt. Det har vi gjort oss värda av, vi Arsenalister, denna hösten 2014.