Rätt spelare på rätt plats

Nu har vintermörkret lagt sig över nejderna, i landets näst största stad är marken fylld av gråbrun gegga och vi skall alldeles strax tvingas skilja oss från det juleljus som lyst upp vår tillvaro de senaste veckorna. Fotbollens transferfönster står nu sedan fyra dagar vidöppet, Arsenal har ännu inte signat någon spelare och jul- och nyårshelgernas täta matchande är över för den här gången. Men allt är inte tandagnissel och eländesojande, allt är inte en vandring längs med jämmerdalens branta sluttningar och allt är inte efterhängsna förkylningar, värktabletter som håller på att ta slut eller en oresonlig mängd annalkande VAB.

För i Arsenalland finns vissa ljuspunkter att ta rygg på och låta dem lysa upp vår tillvaro. I söndags besegrade vi Hull med 2-0 och tog oss därmed vidare till FA-cuppens fjärde omgång, där vi får möta Brighton & Hove Albion. Och i matchen mot Hull fann vi inte bara positiva förtecken i form av en aldrig sinande ström Sanchezenergi, ett nästan vettigt alternativ på det defensiva mittfältet i form av Coquelins högst dynamiska insats och ett fortsatt innovativt passningsspel signerat Cazorla med viss assistans av Rosicky. Vi såg också första matchen med Theo Walcott från start, på exakt ett års tid. Eller snarare var det hans första match från start sedan han skadades i FA-cuppmatchen hemma mot spurs, och nu verkar Walcott vara tillbaka i spelbart skick.

Till denna comeback kommer också nyheterna om att även Mesut Özil är tillbaka i full träning, vilket gör att vi nu står inför några oerhört viktiga och tidigare på framtiden skjutna frågor: Var skall dessa snart återkommande spelare spela, vilka positioner är bäst för dem och var på planen gör de mest nytta för laget? Just dessa frågor kommer jag därför att avhandla idag och jag kommer att göra det utifrån tanken att Wenger har tagit sitt förnuft till fånga och dumpat det imploderande 4-1-4-1 och det lika vidöppna 4-1-3-1-1 för det mer stabila och invanda 4-2-3-1, där ännu ett comeback-kid, Aaron Ramsey, bildar en dubbel pivot med, i väntan på nyförvärv av internationellt toppsnitt förslagsvis, Francis Coquelin. Så var blir då rätt spelare på rätt plats?

Mesut Özil: Sedan Özil skadade sitt knä i matchen mot chelsea, har främst Cazorla, ibland Sanchez, vikarierat på positionen just bakom anfallstrion, den vi ofta kallar Nr 10-positionen. Detta har gjort att Cazorlas form höjts rejält och att han producerat avsevärt mer än han gjort från ytterposition, vilket torde sätta både Wenger och oss soffcoacher i vissa bryderier. För det blir uppenbart att Cazorla ger mer värde för Arsenal när han spelar centralt än han gör från kanten och hand i hand med Özils återkomst går även en viss riskfaktor för Cazorla och dennes poängproduktion.

Japp, så skall det vara: Özil i mitten och Walcott på rätt kant. Bild från Flickr.com: ”aolifu664”

Trots det eventuella mervärdesminuset en återutflyttning av Cazorla skulle innebära, kan jag inte se Mesut Özil på någon annan plats en den centrala, offensiva mittfältarens. Jag vet att Tyskland vann VM med Özil som vänsterytter, men jag vet också att han var tämligen värdelös som ytter i VM och att han i princip var lika förminskad i värde när han sattes ut på kant under Arsenals inledande säsongskräftgång. Har du värvat en av världens mest kreativa Nr 10:or för nästan en halv miljard kronor skall du spela honom som 10:a och inte slänga bort honom på en vänsterytterplats där han inte bara kommer felvänd och får sin underbara vänsterfot devalverad till inläggsfot längs med sidlinjen, utan också saknar både teknik och framför allt fart att prestera som en ordinarie ytter kan förväntas göra. Özil som vänsterytter är två minus som inte blir plus och vi kastar en playmaker och ett fotbollsöga av världsklass rakt ned i frysboxen, vilket absolut inte är något som Arsenal har råd med. Detta trots risken att förminska Cazorla.

Theo Walcott: När Walcott värvades till klubben spelade vi med två anfallare och Walcott var värvad för att växa in i en av dem. Sedan förlorade vi Champions Leaguefinalen mot barcelona, Wenger förälskade sig i deras spelsystem varefter Walcott, hux-flux, blev betraktad som högerytter i ett 4-3-3/4-2-3-1. Ett år efter finalförlusten lämnade Henry Arsenal för vänsterytterplatsen i just barcelona, Wenger gav tröja nr 8 – vilket var den Walcott önskade- till Samir Nasri varefter Walcott hamnade med tröja nr 14 i knät, vilket inte direkt fick förväntningarna på den unge engelsmannen att minska. Walcott har själv uttryckt önskan om att spela centralt, men saknar många av de kroppsliga och spelmässiga attribut som behövs för att fungera som central anfallare i Arsenals nuvarande spelsystem, vilket har gjort att han blivit till en snabb men ganska endimensionell högerytter som tröstat oss genom att, då och då, levererat assist, främst till Robin van Persie under dennes sista säsong i Arsenal.

Walcott har hämmats av skador men påstår att han både har kvar sin snabbhet men också jobbat mycket för att bredda sitt spelmässiga register. Jag ser ett värde i Walcotts återkomst, men har samtidigt svårt att tänka mig att hans spelsinne utvecklats sådär fantastiskt mycket under året som gått, varför han nog är att betrakta som ungefärligen den spelare han var när han skadades. Jag ser inte heller Walcott som en självklar startspelare, mycket beroende på att han, precis som Goldi Poldi, egentligen är en spelare som inte passar vårt possessionsbaserade spelsätt särskilt bra. Däremot har han en fart som tordes vara oerhört nyttig för ett Arsenal som ofta hamnar i tröghet och stillastående, och rätt använd skulle han kunna bli oerhört nyttig för oss.

Skall Walcott vara detta och skall de egenheter han har optimeras för klubbens bästa, skall han lämna hörnet högerytterplatsen och det inläggsbaserade spel han före skadan trängts in i. Han skall istället placeras på andra kanten där han som vänsterytter skulle kunna komma rättvänd med sin fina fart och ha sin passnings- och skottfot riktad in åt banan. För även om Walcott lidit mycket av Henryreferenserna är vi många som mins den sistnämndes underbara vana att ta fart ute till vänster för att rusa in centralt i banan och avsluta med ett högerfotsskott i motståndarmålets bortre gavel. Skall Walcott lyckas i Arsenal och bli den fixstjärna Wenger hävdat att han har potential till, är det utifrån denna målbild han och Wenger skall jobba. Walcott saknar förvisso både Henrys teknik och spelintelligens men kan, rätt använd som vänsterytter, optimeras till att bli en sniper lika svårfångad som exempelvis Bayerns Arjen Robben, som alla vet kommer ta sig in från sin högerkant och avsluta med sin vänsterfot, men ändå lyckas gång på gång. Det Walcott saknar i Robbens teknik eller Henrys spelbegåvning, det kan han ta igen med sin acceleration och sina första 4-5 meter i relation till bevakande ytterback.

Konklusion: När Özil är redo för att spela hela fotbollsmatcher skall han vara en startspelare i sin rätta position som assistproducerande Nr 10. Walcott har inte samma självklara startplats, men skall då han spelar göra det som vänsterytter. Båda har oerhört viktiga roller att spela i Arsenal och båda är i behov av en resultatmässig och produktionsmässig upp-pitchning. Enligt mig skall detta ske på ovan nämnda sätt, vad anser du?