Mannen med den ljusblåvita halsduken

Jag har i princip haft samma väg till mitt arbete i nästan tio års tid. Jag har inte haft samma arbetsuppgifter, i perioder har jag varit ute och flängt i utomsocknes verksamheter och jag har kunnat utveckla både mig själv och min yrkesperson under åren som varit och gått. Man jag har haft nästan samma väg till arbetet under en herrans massa år. Ni vet hur det är, under ett tidsspann som detta hinner man stöta på ett antal människor som antingen delat delar av eller korsat samma väg till arbetet, varför man till slut nästan nickar eller hejar som om man vore bekanta. Man går samma steg och delar samma vanor, har inget annat gemensamt men hjärnans förkärlek till igenkännedom lurar en att tro att det finns andra relationer än dessa just vanemässiga.

På min arbetsvägs allra sista del möter jag ofta en cyklande man i högt tempo. Han är ganska tanig, är säkert vältränade och har alltid en fokuserad blick på sträckan just framför sig. Han brukar varken verka vara sådär jättesprudlande glad eller mister bister, han har inga speciellt utmärkande drag, men verkar vara ungefär som du och jag och som alla andra är. Denna man brukar jag möta nästan varje morgon. Jag ser honom, men han ser inte mig. Jag ser honom, men tänker inte mycket på det.

Måndagen den 14:e maj 2012, var en annan dag än de vanliga och den cyklande mannen visade sig då vara en annan än jag trott. För måndagen den 14:e maj, 2012 var första dagen jag såg honom bära en halsduk med ljusblåa och vita ränder. Och måndagen den 14:e maj, 2012 var dagen efter att Manchester City hade vunnit sin första ligaseger sedan 1968 och sin totalt tredje ligaseger, någonsin, sedan klubben grundades 1880.

Nu känner inte jag alls mannen jag talar om och jag vill vara den siste att försöka sätta mig till doms över andra människor, speciellt de jag inte känner eller har någon verklighetsbaserad relation till. Men när jag såg denna ljusblåvita halsduk på en i brådska cyklande man, en halsduk jag aldrig tidigare hade sett honom bära, blev han för mig en bild av den moderna fotbollens nya ansikte. För jag vet ingenting om honom, han har säkert följt Manchester City under en mängd svåra år, främst i skuggan av deras framgångsrike granne. Han har säkert följt, våndats och lidit med laget under så många år, eller så har han inte det. Om detta vet jag intet, med det jag vet är att han aldrig burit sin ljusblåvita halsduk på väg till, vad jag antar är, hans arbete tidigare, men valde att göra sin halsduksdebut dagen efter att de vunnit ligan för första gången på över fyrtio år.

En av vår familjs stora kärlekar. Bild från Flickr.com: ”FredIsDead”

Laget som den cyklande mannen med den ljusblåvita halsduken följer kommer nu också stå som värd för söndagens stormatch med Arsenal som en av kombattanterna och Arsenal kommer då att möta ett lag som är något så ovanligt som helt befriat från spelarskador. Manchester Citys ända avbräck får anses vara den i Africa Cup of Nations medverkande Yaya Touré, som kommer att lysa med sin frånvaro vilket även gäller klubbens avbytarbänks senaste 30-miljonerpundsman, Wilfried Bony. Jag åtgår ifrån att Wenger formerar laget utifrån ett 4-2-3-1-system och gör det enligt följande:

Ospina
Bellerin – Mertesacker – Koscielny – Monreal
Coquelin – Rosicky – Cazorla
Oxlade-Chamberlain – Giroud – Sanchez

Som ni ser så är de elva utvalda spelarna, med undantag för det av Arnautovic framtvingade högerbacksbytet, exakt samma som Wenger valde att ställa framför Stoke i söndags. Vissa vill påstå att vi då spelade 4-1-4-1, men jag vill hävda att Rosicky, trots dennes ofta höga defensiva presspel och offensiva byten med Cazorla, hade sin utgångsposition bredvid Coquelin och inte framför den i sådana fall mer ensamstående unge fransmannen. Högerbacksplatsen skall innehas av den snabbare och på kanten mer tryggare Bellerin framför mittbacksbackuppen Chambers, Ramsey får bida sin tid i den, mot Stoke, så temposättande Rosickys skugga medan Özil får göra detsamma i den i nuläget smått opetbare Cazorlas dito. Anfallstrions utformning bryr jag mig inte ens om att kommentera.

Till denna startelva har vi något så lika magiskt som ovanligt som en bänk värd namnet. På den kommer det förhoppningsvis gå att finna spelarnamn såsom Szczesny, Gibbs (eller Chambers), Flamini, Ramsey, Özil, Walcott och Campbell, vilka inte är några dåliga förutsättningar att ta till vid behov av en Plan B när matchen står och väger. För det hoppas jag den fortfarande kommer att göra även när de, ofta allt för försenade, Wengerska bytena skall göras och att vi inte har tappat matchen redan i inledningen, som vi brukar göra när vi möter topp 5-motstånd. Jag kanske inte kan kräva att vi skall leda och styra matchen när den skall gå in i dess slutskede, men jag önskar så oerhört mycket att matchen inte skall vara över och förlorad redan innan Arsenals spelare behagat starta sitt söndagsskift.

Jag har ingen aning om hur spelet kommer vara, hur matchen kommer gestalta sig eller vilket slutresultatet vi kommer att behöva förhålla oss till. Jag vet bara jag kommer att sitta där i soffan med mina stora förhoppningar och med armen om min lille pojk. Han i någon av alla sina Henry 14-tröjor och jag med min rödvitrandiga halsduk med kanoner av guldfärgad tråd i var ände, över axlarna. Efter en stund kommer jag att resa mig för att vanka av och an med en Brooklyn Lager i ena handen och en snusdosa i andra. Han kommer att hämta något av sina svärd att fäkta runt med, någon av sina pistoler att skjuta vilt omkring med eller någon starwarsansiktsmask för att skydda sig mot den annalkande faran och den frätande känslan av ovisshet.

Med största sannolikhet kommer vi båda att lida, jag över att ännu en gång ha sett mitt hjärtas lag förlora mot ett lag som vi egentligen borde kunna konkurera med och besegra. Han under oket, och förbannelsen, av att ha en far som hade ovettet att märka honom för livet med en falnande klubbs stigmata. I goda tider och i dåliga tider, i med- såväl som i motgång. För i vår familj byter vi inte preferenser, vi byter inte färger och vi byter inte lag. I vår familj bär vi inte våra halsdukar efter seger. Vi bär dem efter seger, efter oavgjort och vi bär dem efter förlust. Och så även på måndag om det skulle behövas. COYG.