TDD vs ALANS

Ja, men då var det över för denna gång. De stora killarna stod med sina stora plånböcker och i fönstrets elfte timme så hände… ungefär ingenting. Manu plockade in en ung förvarare från Bolton, på lån, vilket känns smått underbart. chelsea gjorde vad chelsea brukar göra, köpte in en spektakulär ytter tillika habil trupp-spelare, sålde en annan och lånade ut ytterligare en. Dessutom fick de £10 miljoner av Southampton för Ryan Berthrand, vilket får anses vara bra deal för båda parter. Detta medan våra vänner spurs gjorde vad de kunde för att vara just spurs genom att först försöka skeppa iväg den store id-oten till samtliga klubbar som kunde tänkas behöva en anfallare för att sedan, när någon väl nappade, få kalla fötter och dra sig ur. Levy vågade inte släppa Adebayor till ligakonkurrent West Ham och fortsätter således fylla den giriges pengapung med £100 000 varje vecka mot att snubben fortsätter sprida glädje och god stämning i omklädningsrummet. Vem sade att de debila kusinerna från Middlesex inte kan det där med underhållning?

De stora affärerna i detta transferfönster måste anses vara dels Bony till city, vilket ger dem ännu en oerhört bra anfallare om än till överpris (var väl nästan £25 miljoner), dels chelseas köp av Cuadrado för £23.3 miljoner, samtidigt som de förstärkte sitt rykte som världens mest framgångsrike och maktfullkomliga transitklubb, aka handel i människor, när de sålde Andre Schürrle till Wolfsburg för £22 miljoner och lånade ut Salah till Roma säsongen ut, inklusive utköpsklausul på nästan £15 miljoner. Man kan inte annat än imponeras av hur mycket chelsea får betalt för sina floppar och bänknötare och man kan inte annat än fortsätta hoppas att fotbollens styrande, till slut, framverkar någon form av verklighetsanpassat regelsystem för truppstorlek och organiserad och systematiserad utlåningsverksamhet.

Nåväl, innan vi rundar av snacket om de andra toppklubbarnas transferverksamhet måste jag puffa för Rickie Lambert som i går verkade ha halva benet i Birmingham och stadens krislag Aston Villa, för att således lämna sina drömmars storklubb Liverpool FC.  Tyvärr strandade affären på att nämnde Lambert önskade sitta kvar på Anfields bänk trots att klubben jobbade hårt för att kunna bli av med honom efter bara en halv säsong (denna gång) i klubben. Lika härligt som progressivt.

I Arsenalland var det, som ni vet, tämligen lugnt. Wenger hade förvisso hävdat att han skulle öppna dörren om en världsklasspelare, under fönstrets sista dag, knackade på men det verkar så här i efterhand inte varit något påknackande av världsklass hos Wenger. Ej heller realiserades ryktesflorans godsaker, Reus från Dortmund för ungefär £25 miljoner (utköpsklausul till sommaren på ca £20 miljoner) eller Schneiderlin från Southampton för ungefär samma summa, vilka båda väntas ligga kvar till sommarens kommande frosseri av bulimiska proportioner. Så Arsenals facit blir den sjuttonårige defensive mittfältaren Krystian Bielik, aka Den Nye Vieira, samt Vermaelens ersättare, brasilianaren Gabriel Armando de Abreu, aka van Persie på anabola stereoider.

I annan tröjfärg kan detta bli en bra lösning. Bild från Flickr.com: ”chao1989”

Utifrån truppens utformning är jag nöjd med hur detta januarifönster kom att gestalta sig. Även om jag inte har full koll på Gabriel och även om jag inte räknar med att Bielik skall ha någon inverkan på a-lagets verksamhet denna säsong, så är jag nöjd. Jag är nöjd över att vi ersatte Vermaelen med en till synes kompetent spelare och tycker att Bielik verkar såväl lovande som spännande, men frågan är om inte det som gör mig mest tillfreds är någonting helt annat. Att det jag är mest nöjd är något så ovanligt som en ALANS som faktiskt har reell verklighetsförankring.

För jag vet inte hur många gånger jag hört eller läst Wenger prata om färdigrehabiliterade spelares återkomst till laget vilka, enligt Wenger, är att anse som nästan ett nyförvärv. Jag vet heller inte hur många gånger jag har skakat på huvudet och irriterat mig över hans naivitet och plattityder som alla vet aldrig kommer generera positiv effekt på planen. Men jag är i detta fall fullständigt övertygad om att TDD inklusive massivt bihang har blivit besegrad av en simpel ALANS. För under denna vinter har vi fått Francis Coquelin, en av få ALANS med bevisad positiv effekt på spelet på fotbollsplanen, en ALANS som vi med 99% säkerhet kommer fortsätta få se i klubben även efter denna säsong.

Så för att summera Arsenals transferfönster lutar jag mig mot hur Coquelin har tagit steget från att vara en lovande box-to-boxmittfältare, genom en period av stagnerande som vänsteryttermittfältare till att bli en defensiv mittfältare av högst habilt Premier Leaguesnitt. Och dessutom gjort det i sällskap av ett antaget löfte om än större potential och än högre prestandanivå. För hade Coquelin stannat i Charlton och hade vi stått med Arteta och Flamini nu när fönstret har stängt, så hade jag sett det som ett stort misslyckande.

Nu står vi med rätt antal mittbackar och vi står med en mittfältare som visat sig vara både mogen, och ha kompetens, för att göra det jobb som både Arteta och Flamini misslyckades med: Att balansera och staga upp vårt centrala mittfält och därmed ge alla våra bollbegåvade och tekniskt kompetenta spelare grund att stå på för sitt yrkesutövande. DET är ett lyckat januarifönster, det. Och om detta beror på Wengers skicklighet, om en blessing in disguise (när Flaminis och Artetas skador tvingade Wenger att ge Coquelin chansen) eller om ren tur, det är omöjligt att avgöra. Men jag är ändå nöjd att så är fallet.