The Headmasters Ritual: Småpojkar

Igår, onsdag, var vi gäster på en bjudnings som regisserades av fotbollseuropas allra mest finklädda värdfolk. Borden var dukade med både hembakt och lättdrucket och vi, Arsenal FC, skulle få äran att sitta ner och umgås med SSC Napoli i deras paradvåning Stadio San Paolo. En arena i en stad, någonstans ungefär ovanför ankeln på den italienska stöveln som kickat mången sjöfarare ut i Medelhavet vidare ut i Atlanten.

När startelvan dök upp i offentligheten förstod jag genast vart hän det balkade. Kombinationen Arteta-Flamini har jag skrivit så många rader om här i bloggen och det har för mig alltid varit uppenbart att de aldrig har fungerat tillsammans. Igår verkade arbetsfördelningen vara något ändrad då vi fick se Flamini kuta upp och stressa långt uppe i banan, ta skott och söka djupledspassningar, medan Arteta, tydligen, skulle stå för den defensiva strukturen och tryggheten. Det gick väl sådär, kan man säga.

Skall du spela av en match och förlora den med 2-0 mot ett lag som egentligen är sämre än det egna, så skall du lufta reserver, spara stjärnor och bygga upp energibanken inför kommande lördag. Du skall inte spela ordinarie elva bortsett från en, i Sagnas skadefrånvaro, insatt Jenkinson, och ett centralt mittfältsblock där endast Ramsey behövde vila. Gårdagens match hade en första halvlek som i vackraste ordalag skulle kunna betecknas som tråksmart.

Det hände precis ingenting. Och det var väl, så länge vi höll det oavgjorda resultatet, gott nog. Men där ett moget lag som är redo för de stora scenerna kan spela av en sådan match eller ännu hellre pressa fram det för motståndet knäckande ledningsmålet, där släppte Arsenal av igår allt mer iväg initiativet. Vi skapade absolut ingenting och lät Napoli, steg för steg, ta över matchen. Vi hade inget tempo, ingenting som utmanade och ingenting som tvingade Napoli bakåt i banan. Vi försökte spela en match vi inte på långa vägar var redo för och vår bluff blev så smått genant synad. Vi bröstade upp oss men hamnade med brallorna nere. Vi trodde detta var en samling smarta män, ledda av en ännu smartare herre, men igår var vi bara en samling förvirrade, osäkra och nervösa småpojkar i för stora kläder.

För i takt med att vi gav bort mandatet, makten och möjligheterna så tog, fullt logiskt, Napoli vara på det som bjöds dem. Higuain tilläts göra 1-0 i 74:e och där jag väntade mig ett försök till initiativåtertagande där gick kapten Arteta i bräschen genom att ta ett lika onödigt som löjligt andra gula kort och därmed tvinga ned lagkamraterna i parterrunderläge. Bra tänkt där, tänkte jag och fick, tillsammans med övriga fotbollsvärlden, se Arsenal ge bort platsen som gruppetta ännu en gång.

Och jag undrar hur det var möjligt. Hur spelarna kunde vara så otroligt passiva, så lamslagna och så resignerade. Är det så fyllda med självuppblåst grandiositet så att de tror att de löser vilka motståndare de än kan få? Är de så korkade så att de inte förstår att grupptvåorna får möta någon av gruppettorna? Eller är det så att de bara inte bryr sig? För igår gav vi, för tredje gången på fyra år, bort en förstaplats i gruppen. Vi står för tredje gången på fyra år inför en otroligt svår åttondelsfinal och vi gör det för att vi fumlade bort någonting vi redan skulle ha bakom kassaskåpssäkra väggar. Som fumlande småpojkar stod de och såg på när en fotbollsvärld full av vuxna män snurrade förbi dem. Med brallorna nere. I skam, i pinsamhet och i genans. Mina betyg är som följer:

Szczesny: 2/5. Gjorde några fina nedplockningar och stod rätt på det mesta under första halvlek, med ett visst aber för någon tveksam utrusning i 38:e minuten och ett högst nonchalant försök till chipp över Higuain i 44:e. Boxade bort frispark och räddade returskottet i 71:e, men släppte sedan till mer än han borde. 1-0-målet säger jag inget om, men 2-0-målet borde han ha gjort bättre på.

Jenkinson: 2/5. Mycket svag 2:a till en Jenkinson som inte alls var vän med bollen igår. Lämnades ofta helt ensam mot en napoleansk vänsterkant som slapp defensivt hemjobb och helt kunde koncentrera sig på det offensiva. Hade några fina brytningar och till dessa en liten mottagningsdelikatess i 22:e, men kom aldrig fram i banan och blev aldrig det inläggshotet som han måste vara för att berättiga sin startplats. Sattes ofta under press av två till tre motståndare och blev då märkbart störd av denna uppmärksamhet.

Mertesacker: 3/5. Var stor försvarschef i första halvlek och var som detta både lugn, utväntande och kungligt brytande när så behövdes. Blev i andra halvlek mer av en minröjare som täckte upp när medspelare, i allt större förvirring, gick bort sig. Blev ofta placerad som siste bollhållare och led av medspelarnas passivitet, både i det defensiva och i det bristande kreativa, och kändes allt mer obekväm med så mycket uppspelsansvar.

Koscielny: 3/5. Var inledningsvis inte alls så synlig, men gjorde sig, ju längre matchen led, allt mer påmind för mig som TV-tittande soffpotatis. Utmärkte sig med ett stort antal brytningar, både med fötterna och med huvudet, men också genom att, bland annat i 58:e, bara löpa med och screena bort motståndare i stället för att attackera och därmed riskera att det, på löpande band filmande, hemmalaget skulle få straff. Passiv vid 2-0-målet och slarvig drällning med bollen som gav Napolichans i 62:e, men annars både löpstark och smart i sitt spel.

Gibbs: 2/5. Precis som Jenkinson så är hans 2:a så smått hängande på gärdsgården. Han hade några fina brytningar, men var inte alls så synkroniserad i sitt positionsspel som han brukar vara. Och hade behövt vara. Passiviteten på Evertons kvitteringsmål verkade ha smugit med även till Neapel och Gibbs kom, trots ett par fina offensiva link-ups med främst Cazorla i första halvlek, aldrig riktigt in i matchen. God följsamhet inne i boxen i 27:e (se Koscielny), redig täckning i 60:e samt bra nick och uttäckning i 79:e, men annars inte märkbart synlig.

Flamini: 3/5. Kanske en av tre, kanske fyra, spelare som verkade vara där för att vinna matchen. Var ettrig, pådrivande och uppdrivande av tempot, såväl med som utan boll. Energirik, och hade någon form av No Fear box-to-boxroll som han skötte väldigt bra. En enforcer som dessutom visade att hans fötter inte bara är till för att tacklas eller sparka undan, utan också har förmåga att slå riktigt vällavvägda passningar.

Arteta: 1,5/5. Var precis som hela Arsenal, under första halvlek, tråksmart. Spelade enkelt i sidled eller bakåt, föll oerhört lätt och mycket i närkampsspelet, men spelade upp sig ju längre matchen led och ju mer grinighet domarens överkompensatoriska avblåsande skapade. Stångades och bråkade bra i matchens mer griniga mittdel. Men så kom korten som fick huset Arteta att rasa. Det första, i 63:e var väl lite onödigt men fullt acceptabelt, medan det andra, i 76:e, var så korkat så att jag blev smått vansinnig i min annars relativt gnuggiga personlighetsstruktur. Som nämnts ovan fungerade han inte alls med Flamini och hans funktion blev oerhört tveksam och svårberättigad, dels utifrån att Flamini gjorde det bättre, men tyvärr även för att Arteta inte gjorde det bra.

Özil: 1,5/5. Inte lika provocerande som Arteta, men ändå inte alls nära varken sin prestationspotential eller sin rollbeskrivning. Hade några småfinesser i matchens inledning och en bra period mellan 55:e till Napolis 1-0-mål, men var bortsett från dessa, tämligen osynlig. Sökte sig ut till högerkanten, men blev där mer ett problem för Jenkinson i dennes gravt ökade försvarsansvar, än en offensiv lösning.

Rosicky: 2/5. Hade en ljuv glidtackling i 15:e som domare, såklart, helt felaktigt ansåg var frispark. Slog en fin cross till Özil i 24:e och drog igång en härlig kombination med Cazorla i den 33:e. Men mycket av Rosickys jobb skedde i det tysta. Sprang oerhört mycket centralt för att dels bidra i det defensiva men även göra sig användbar i det offensiva. Men han fick inte ut så mycket av det. Tyvärr.

Giroud: 3/5. Missade den enda chans han fick, när han i den 23:e, hamnade ur vinkel och drog på ett skott som målvakten knappt kunde missa. Men Girouds insats igår lägger sig på minnet mer ur hans funktion som targetplayer. Som en ständigt närvarande måltavla för höjdbollar och en måltavla som var oerhört användbar för laget. Var under matchens första tredjedel precis överallt och synlig såväl offensiv som defensiv och jobbade stort för laget, även om vi knappt skapade några målchanser alls. Enda minuset får han för en smått löjlig förstärkning/filmning i den 23:e minuten, men var annars oerhört stilig i sitt uppoffrande arbete. Han var igår det som Bendtner aldrig blev.

Cazorla: 2/5. Kom inte heller i denna match någon vidare stans (eller hur man nu skriver), men till skillnad från vissa andra så försökte Cazorla bidra. Defensivt stödde han Gibbs föredömligt, främst i första halvlek, och offensivt försökte han dra igång maskinen med några fina passningar, ett par läckra tvåfotsdribblingar och ett antal kombinationsinitiativ. Drog också, med sitt aviga och småknixiga spel, på sig en del frisparkar. Men trots alla försök så kom Cazorla inte riktigt igång, i går heller. Överlag blev han ganska ensam där ute på kanten, fick inte hjälp av varken Arteta eller Özil och hamnade ofta i ett ingenmansland i en vandring som slutade på några utsträckta Napoliben.

Wenger: 1,5/5. Ett centralt mittfält med Arteta och Flamini, borde han vara på tok för klok för att ännu en gång sätta ut i ett väntande vattentrampande. Walcotts löpningar hade kunnat sätta press på Napolis frisläppta vänsterkant, men den krocken ville han inte slänga ut och när vi, efter Napolis 1-0-mål, skulle ta tag i matchen och söka kvittering, ja då satte han in Monreal som vänsterytter. Agerade för sent, för fegt och för lite. Förlorade managermatchen stort mot den fete spanske servitören.

Viktor Kassai: -/5. Tredje matchen som denne 38-åring dömer Arsenal och tredje gången det slutar i förlust. Blåste helt sönder matchen och var dessutom både sin i sina avblåsningar och konsekvent inkonsekvent. Var skyldig till mycket av den dåliga stämning, filmandet och de infantila fjanterier vi tvingades bevittna. Var rakt igenom bedrövlig från 15:e matchminuten och framåt.

D&M: 2/5. Kom till matchen efter att ha varit på sonens fotbollsträning och där tvingats se när två av hans lagkamrater hade satt i system att lägga sig ned och skrika efter frispark så fort den minsta touch hade uppstått, gnälla stort över livets alla orättvisor och varit allmänt förstörande och demoraliserande för både träningen och lagandan. Av denna anledning var jag var på ett riktigt grinigt humör vid avspark. Jag försökte lugna mig med ett glas av något ekologiskt rött vin jag glömt namnet på, men det gjorde inte på något sätt situationen bättre.

Till detta hade jag chansat på någon form av vitt snus till matchen, vilket även det visade sig vara en smärre katastrof. Jag ger ändå mig godkänt i betyg, mycket beroende på att jag lät bli att banka i väggarna och således väcka både familj och eventuellt sovande grannar, när Arteta gjorde bort sig, Napoli gjorde mål och när Dortmund sedan gjorde detsamma.

Det finns vissa som hävdar att ett bra lag (läs: ett kuppvinnande lag) måste kunna besegra alla lag, varför det inte är något konstigt eller dåligt att vi nu står inför något av PSG, Real Madrid, Atletico de Madrid, Bayern eller barca. Men jag är ingen av dem. Jag tycker det är uselt, bedrövligt och smått vämjeligt att vi ännu en gång, för tredje året av de fyra senaste, satt oss i en urusel situation. Med extremt svåra åttondelsfinaler insprängd i en såväl hektisk som avgörande del av ligan. Piss, pest och senapsgas. Over and out.