Rank

Nu är ligans tjugofemte omgång avslutad och bortsett från att ordningen i norra London nu är återupprättad bjöds vi på ett antal Arsenalrelaterade tingelser att förhålla oss till. Innan vi går vidare till väsentligheter vill jag ändå be att få gratulera och glädjas med våra vänner från Middlesex för deras tre dagar ovanför oss i tabellen, vilka nu är och förblir en del av en falnande historia som hetsporrarna världen över är förvisade till att leva i. Men om vi lämnar hjärtskärande bedagelse och ständigt krossade drömmar för mer realitets- och nutidsanpassade frågor vill jag knyta ihop tisdagens match med söndagens mot Middlesborough, jag vill se vad vi har att lära oss av Leicestermatchen, inventera eventuellt slitage på vårt realkapital och forma en acceptabel startelva bra nog att ta oss vidare från FA-cupens femte omgång. Min tanke är att, till skillnad från mitt förra inlägg som var skrivet i affekt efter en derbyförlust, huvudsakligen hålla mig till fakta och tankar snarare än emotioner och virrvarr.

I tisdags kväll mötte vi som du vet Leicester hemma på Ashburton Grove och vi tog tre poäng efter att ha avlagt en match med två olika ansikten. Tämligen olikt Arsenal så började vi lysande och hade, trots viss trubbighet i avsluten, en till synes betryggande tvåmålsledning efter första halvlek. Men Arsenal anno säsongen 14/15 hade inte varit Arsenal anno säsongen 14/15 om vi inte hade haft en tendens att tappa både spel, struktur och kompetensnivå genom att, i det här fallet, inte bara låta gästerna reducera vår ledning utan också helt ta över initiativet över matchen. Nu hade de förvisso ganska välriktad assistans av Mike Jones, som efter nyårsdagens straffsparkskalas där Leicester både tvåfaldigt och orättvist hamnade i skamvrån, var mer än generös mot det blåklädda laget.

Men ingen skugga skall falla över någon annan än oss själva. Efter vår goda första halvlek då rörelse utan boll, ständiga positionsbyten och pulserande kreativitet plötsligt förbyttes till en andra halvlek med krampaktig desperation, rörelseavbrott som gräsade till katatoni och med ett lag där i varje fall åtta av elva spelare mest verkade vilja gå och gömma sig, är ansvaret till fullo vårt och ingen annans. Vi höll inte måttet, vi kunder inte upprätthålla den spelidé vi hade från start och vi var inte riktigt så modiga som vi trodde. Till detta går att lägga att en av första halvleks mest vitala delar, Alexis Sanchez, under Mike Jones tillåtande översikt blev bryskt nedsparkad av gamle Arsenalrejectet Upson, vilket i andra halvlek tog sin tribut i en Sanchez om inte längre kunder spela boll.

De små plus som jag vill dela ut går, bortsett från att vi faktiskt tog de tre poängen, till Mesut Özil som förvisso var rent bedrövlig i andra halvlek men ändå kommer undan med äran i behåll tack vare sin fina första halvlek, till Nacho Monreal som fortsätter visa offervilja, driv och förmåga att underkasta sig det smutsiga arbetet för lagets bästa, samt till Laurent Koscielny som inte bara gjorde matchens första mål utan genom sitt slitstarka spel och aldrig sinande ström av kraft upprättade en viss del av den i lördags förlorade hedern.

Resten var väl, om vi skall vara snälla, lite sådär. För även om han var helt okej så gjorde Coquelin, som har gjort flest brytningar av samtliga spelare i Europas fem främsta ligor och flest brytningar i Premier League under 2015, sin sämsta match på länge. Ospina tappade bollar och visade osäkerhet i luftspelet och Bellerin hamnade på mellanhand titt som tätt. Vår store tysk var likt Coquelin helt okej men levde inte upp till sitt fjolårsrykte, Walcott gjorde mål och löpte friskt under matchens inledning men försvann helt i andra, medan firma Rosicky och Cazorla var jättebra i första halvlek när allting bara rullade på men symptomatiskt nog trampade vatten rejält när deras bollhållarförmåga så desperat hade behövts i andra. Ramsey byttes in, var blekt överarbetande och byttes ut tretton sekunder senare med en förmodad hamstringskada som enligt rapporterna, med största sannolikhet, kommer att hålla honom borta i minst fyra veckor, mest troligt fem till sex.

Ja, men då är det väl dags att sjunga FA-cuppens visa. Bild: Bildbyrån

Ja, men det var väl det. Och då är det bara att se framåt och eftersom denna vecka präglas av en hög arbetsbelastning i relation till familjerelaterade åtaganden blir detta inlägg ett så kallat kombinationsinlägg som inte bara avhandlar matchen mot Leicester utan också söndagens möte med gigantdödarna Middlesborough. Ett Middlesbrough som inte bara nedlade city i kuppens fjärde omgång utan också accelererat upp i ligaspelet och nu leder The Championship framför oligarkägda Bournemouth. Jag tror att vi på söndag kommer att möta minst lika kompetent motstånd som vi gjorde i tisdag och spelar vi då som vi gjorde mot Leicester så ryker nog avancemanget all världens väg. Jag hoppas vi ställer upp med följande lag:

Szczesny
Bellerin – Gabriel – Koscielny – Gibbs
Flamini – Rosicky – Özil
Gnabry – Welbeck – Walcott

Back Five: Jag har ingen omedelbar önskan om att peta Ospina utan hoppas Szczesnys spel på söndag vilar på att vi brukar använda en målvakt i ligan och en annan i kuppen, samt att den unge polacken, oavsett om han har någon framtid i klubben eller inte måste hållas redo för inhopp vid eventuell skada på Ospina. Gibbs och nyinköpte Gabriel behöver speltid, medan någon av Koscielny och Bellerin, om vi verkligen kan anse oss våga detta, skulle kunna vilas till förmån för höstens stora sak, Chambers som även han behöver spela A-lagsmatcher för att åter komma i form.

Mittfältet: Här vill jag att de självklara spelarna Coquelin och Cazorla vilas och jag anser att Flamini borde hålla för motståndets art, medan både Rosicky och Özil skall spela, inte bara för att de är duktiga bollspelare som kan leverera när så behövs, utan också för att alternativ saknas. Men dessa två skall spela denna match för att den är perfekt för att återinföra Özil på hans naturliga plats som nr 10 framför en B2B (Rosicky) och en DM (Flamini), eller varför inte pröva den uppenbart viktlyftande Özil som en av de två centrala mittfältare Wenger insisterar på att använda i sitt 4-1-4-1? Jaja, vi får väl se hur det går med den saken…

Anfall: Här inser jag att det kan vara något prematurt men jag vill ändå sätta in Gnabry på högerytterpositionen och min önskan grundar sig inte bara på Oxlade-Chamberlains frånvaro (som enligt rykten skall vara över mot Monaco den 25:e) utan också i att Gnabry nu är skadefri, har gjort sin comeback i reserverna och borde vara mogen för en match där motståndet kommer bjuda på högt tempo och stort hjärta, men kanske inte riktigt håller EPL-klass rent kvalitativt. Vidare skall Walcott spela på sin bästa position, som vänsterytter, medan Welbeck får göra riktig comeback (nej, som högerytter mot spurs räknas inte) på den centrala anfallspositionen.

I skrivande stund talas det om att Alexis Sanchez skada inte är så illa som den först såg ut (för visst såg den rejält hemsk ut?), utan att han paradoxalt nog skulle kunna vara redo för spel redan kommande helg. Men även om så är fallet så skall han, precis som han borde ha gjort i matchen mot Brighton & Hove, vilas helt för mer krävande behov inom den närmsta framtiden. Däremot ser jag gärna att den just kontraktsförlängde Chuba Akpom får sig ett inhopp om läge uppstår.

Summering: Om du varit smart så har du lite nonchalant småskummat dig fram till nu eller till och med helt hoppat över all text fram till denna summering, men om så inte är fallet skall jag ta det varligt för att undvika retliga upprepningar. Tre poäng hemma mot Leicester skall vara en självklarhet, nu blev det inte självklara tre poäng men ändå tre poäng. Detta i sällskap av att Balotelli nu hoppade upp på samma målskyttnivå som Hector Bellerin och därmed återförvisade spurs till den eviga skuggans ligatabellvariant, gjorde att jag, om ryktena om att Sanchez knä inte är skadat är sanna, ser veckans ligaomgång som riktigt trevlig.

Trots de tre poängen mot Leicester och trots omgångens eventuella trevlighet i och med Hammers poängstöld på St Marys igår, så tror jag söndagens kuppmöte med ligaledarna från Championship kommer bli en minst lika stor utmaning som den det innebar att spela hemma mot ligajumbon. En utmaning som ligger just i motivationen, i viljan att underkasta sig det hårda arbetet även när vi inte har flytet med oss och i att göra detta arbete utan att riskera än fler skador på vitala truppdelar. Jag säger inte att vi skall ställa upp med bästa möjliga trupp utan att vi skall rotera för att spara vissa spelare, men jag vill slå fast att rotationen skall ske varligt och att Wengers förberedelser av spelarnas inställning till matchen kommer att bli avgörande. Vi är bättre än Middlesborough och vi skall självklart vinna över dem. Men det är, som ni vet, inte i alla lägen klass slår vilja. COYG.