Och på det centrala mittfältet har vi…

”Släpp fångarne loss, det är vår” skanderades det i de svenska komikerleden under det glada 70-talet och eftersom jag inte är den som är den, tordes en rak översättning nutidens arsenaltillvaro vara ”släpp transfertankarna loss, det är vår”. Och visst skall vi göra det. För när en säsong håller på att spetsas till i form av rafflande ligaavslutning och allt färre lag med i FA-cupen så rundas den samtidigt av. Vi är allt mer fokuserade på en allt mer viktig nästa match. Men samtidigt som skygglapparna åker på blir man allt mer sugen på att lyfta blicken och försöka få en glimt av det Utopia som man varje vår skymtar vid horisonten, i form av nästa säsongs alla inneboende möjligheter.

Som livet ter sig, som följare av ett topplag av modernt snitt, har många av oss redan börjat spekulera kring hur vår trupp kommer att se ut nästa säsong. Så vill även jag göra och jag vill ta avstamp ur ett par snackisar som virvlat förbi oss i de dagsfärska informationsflödet. För som ni, hårt prövade arsenalister, redan vet så kan man endast i undantagsfall handla in låg- eller högkvalitativa spelare, om mina inte redan gjort sig eller blivit av med nuvarande spelare som blivit före detta Arsenalspelare. Vi måste släppa loss spelare innan nya kan fångas in och föras till klubben. Number vice, you know.

En av de snackisar jag vill ta avstamp ur är den att Wenger nu sägs vara redo att låta Diaby gå. Diaby som trots år av rehabiliterande åtgärder, av backslag och av brustna förhoppningar, stundtals gav oss hopp om en ljus framtid, men så många gånger kastat både sig själv och oss följare tillbaka i hopplöshetens skuggvärld. Hans statistik är närmast parodisk och hans kropp verkar, i och med alla skador han dragit på sig som följd, eller inte följd, av Dan Smiths fruktansvärda kapning, inte längre vara brukbar som redskap i fotbollsspelande på den nivå som Arsenal befinner sig i. Det har talats om att Arsenal, sommaren 2011, blev erbjudna £8 miljoner från en fransk toppklubb, men tackade nej på grund av Wengers tro på honom. I sommar går Diabys kontrakt ut och allt annat än att klubben låter honom gå, för ungefär £0 miljoner som fri agent, vore en smärre chock.

Vidare är Arteta nu tillbaka i träning och en av veckans snackisar har varit att den hårfagre baskern är redo att göra comeback redan i mötet med Liverpool på påskafton. Det kommer han såklart inte göra. För på den position som Arteta tidigare innehade huserar idag Francis Coquelin och till vilken Arteta, i för han självs bästa fall, kan fungera som back up eller rotationsspelare att använda mot ligans svagaste lag när Coquelin behöver vilas för större uppgifter. Under vintern som har gått har det talats om att Arteta skrivit på ett nytt kontrakt, som skulle hålla honom kvar i klubben fram till sommaren 2016, vilket skulle tyda påa att Wenger tror på honom och inte tänker handla in någon annan spelare på aktuell position. Inte heller detta scenario är det vi kommer att se.

Många spekulationer kring Artetas framtid, har landat i att han ämnar runda av sin seniorkarriär i hemstaden San Sebastians ligalag Real Sociedad för att där, med fotbollens mastermind David Moyes som mentor, fungera som spelande assisterande tränare. Detta som ett sätt att, i en enda rörelse, både runda av en karriär och starta en annan. Jag tror också att det är i hemstaden Arteta kommer att hamna och han kommer göra det oavsett eventuellt nytt kontrakt. Antingen går han som kontraktslös gratis i sommar eller så betalar Sociedad, om han nu skrivit på en kontraktsförlängning, en viss summa för honom och då var den eventuella förlängningen endast ett smart sätt av Arsenal att få viss avkastning på sin investering. Att han skulle vara kvar som tredjeval i Arsenal ser jag som föga sannolikt.

Vem och vilka hör egentligen hemma på Fotbollens Finaste? Bild: D&M

Nu klampar jag vidare på det centrala mittfältets ängsmark och kommer då fram till en frenetisk fransman som just hejdlöst kastat sig in i en glidtackling, som missar bollen med ungefär 30 centimeter, men som dragit med sig såväl motståndarben som ytterligare ett gult kort i fallet. Jag har alltid älskat Flamini som fotbollsspelare och som figur i Arsenal. Men efter att Coquelin tagit över det huvudsakliga ansvaret för mittfältets balansakt, har det blivit allt mer uppenbart vilka fotbollsmässiga brister Flamini faktiskt har. När han, sensommaren 2013, återkom till Arsenal signerade han ett kontrakt på 2+1 år vilket går ut i sommar men som har en redan framförhandlad förlängning.

Jag känner mig här ganska kluven inför Flamini och jag känner mig lika kluven när jag spekulerar i hur Wenger ser på honom. För även om han är tämligen begränsad som fotbollsspelare och även om han, som helhet, är en sämre spelare en exempelvis Arteta, så har han några av de egenskaper som vi lider (lidit?) ett sådant enormt underskott av. Han kan stå för det primitiva och oglamorösa, men har också visat sig vara villig att underkasta sig lagets behov och göra det hårda, men tämligen svåra, arbetet med defensiva förtecken. Så trots att jag är fullt medveten om Flaminis begränsningar så ser jag gärna att hans tredje kontraktsår kickar in och att han blir kvar. Jag vill inte ha honom som första- eller andraval på det defensiva mittfältet, men ser honom gärna vara kvar som truppspelare att rotera med eller som utpräglad rollspelare att använda vid viktiga punktinsatser.

Kvar i frågespaltens dammigaste hörn står den unge Jack Wilshere som nu vuxit sig högre än själva bönstjälken men som med tiden allt mer kommit att krokna av ännu inte införlivade löften, av alla kvartalslånga skadefrånvaros och av alla tecken på personel omognad i form av dåliga val i dåliga sällskap. Förra veckan uppgavs Manchester City vara sugna att lägga ut upp till £25 miljoner i sin jakt på homegrown och är det någonting de har respektive saknar så är det pengar och koll på läget. Denna stinkande ekvation skulle således betyda att Wilshere skall vara på väg till Manchesters bäbyblåa del. Jag är inte på något sätt redo att ge upp Wilshere och jag tror inte heller att Wenger är det. Bara det faktum att Wenger inför säsongen var redo att bygga om hela vår uppställning, från 4-2-3-1 till 4-1-4-1, tyder på att bossen ser Wilshere som en viktig del av Arsenals framtid. Jag är inte lika säker på detta, men ser Wilshere med sin stora versatilitet som en potentiellt stor funktionell vinst att ha tillgänglig i truppen.

Många hävdar att Wilshere har hamnat i kläm mellan Özil och Cazorlas odiskutabla kompetens och Ramseys lovande fjolårssäsong, men jag hävdar att han kan spela både defensiv mittfältare, som box-to-box bredvid en defensiv mittfältare och som högerytter, som en något subtilare variant av shittys James Milner. Wilshere måste dels få ordning på sin lättstötta kropp, men framför allt få vägledning i att både skydda och använda den på bästa sätt. Han måste skala bort alla gerrardska fallfruktstendenser och kamikazesatsningar rakt in i motståndarkroppar för att göra sig som mest nyttig för laget. Gör han det kommer han kunna bli oerhört viktig för laget och jag är beredd att ge honom den tid han behöver för att göra så.

Nu har jag, under en sen lunchrast en småförkyld fredag, fräst av stora delar av Arsenals centrala mittfält, eller i varje fall de delar som ryktas hänga löst inför sommaren. Jag kommer självklart återkomma till andra potentiella fallfrukter från Arsenals prunkande spelartruppsträd, men jag kommer också, tämligen snart, skriva av mig kring hur vi skall tänka när vi täcker de spelarmässiga vakanser som ovan nämnda avlossningar skapar. Väl mötta och nötta då. För nu är det vår!