Varför känner jag som jag gör inför Mathieu Flamini?

Jag måste erkänna att jag ibland inte riktigt inser hur jag framstår i andras ögon. Min fru hävdar att jag, om jag inte tycker om någon viss person, är oändligt tydligt med detta faktum, samtidigt som jag själv ofta glider omkring i villfarelsen om att jag framstår diplomatisk, följsam och vän, dvs .inte alls som verklighetens representant, dvs. min fru, upplever och uppger att jag gör. Att jag själv ser mig som en lagspelare, medan samma fru hävdar att jag är mer av en manager, snarare än lagkapten och absolut inte en lagspelare vilken som helst, vilket ibland skapar diskrepans.  Samma eventualitet har idag smugit sig in här i bloggen, just nu i denna stund, just idag. Och den gjorde det när frågan, som en tvåkilos hammare, slog mig om jag som bloggare brukar framstå som viljestark, pådyvlande och proklamerande åsiktsframförare eller som en diplomatisk och följsam mentor för generöst högtakliga diskussioner.

Jag har en bild, av mig själv som bloggare, av att jag faktiskt är ganska diplomatisk, att folk inte behöver tycka som jag men att resonemanget, dialogen och vändandet på de gemensamma, eller olika, frågeställningarna utifrån våra relationer till klubben Arsenal FC, är den stora vinsten med mitt bloggande. Samtidigt som jag ser den bilden framför mig hoppar en liten men tämligen gräll och oerhört intensiv variant av min fru upp på vänster axel och påminner mig om hur j-la smidig, diplomatisk och vänlig jag brukar vara när misstycke eller otycke för annan person uppstått inom mig. Hur resonabel och följsam jag brukar vara då. Minifrun tittar liksom menande på mig och säger ”ja, men visst… visst var du trevlig, inbjudande och öppen. Absolut. Och det var ju precis ingen alls som fångade upp vad du tyckte eller kände i den saken eller om den personen”.

Så dagens blogginlägg har liksom, i dessa tider av meningslösa landskamper, gått och blivit en självrannsakansblogg. Ett biktbås, en sänkt guard och ett raskt förstasteg enligt en Minnesotamodell. Typ. För där jag i mitt förra inlägg tämligen handfast betade av det centrala mittfältet och lovade att snart återkomma till dess framtida utformning, i form av förslag på vilka spelare vi skulle handla in, så slog det i helgen helt stopp inom mig. Jag var inte färdig och jag var inte redo att lägga undan frågan för inom mig poppade en mängd osäkra, ofärdiga och onyanserade känslor upp. Känslor som jag tidigare trott var tankar, åsikter och säkerställda sanningar. Och allt detta utifrån läsarkommentarer om en viss spelare, om en viss mittfältare, om en viss Mathieu Flamini.

Idag är det denne till synes brydde man, som bryr mig. Bild: Flickr.com: ”Ronnie Macdonald”

Det var liksom inte så att jag inte kunde förutse reaktionerna, det är inte så att jag är helt utan omvärldskoll eller helt saknar förmåga att ta in och hantera andra personers åsikter. Det kom inte som en blixt från klar himmel att alla inte tyckte som jag i frågorna om Flaminis framtid i Arsenal och om vad han egentligen tillför. Det som slog mig var att mina säkerställda och fasta åsikter så snabbt vändes till tveksamhet, undran och tvivel. Att behovet av invärtes rannsakan ökade så enormt och att så gjordes utifrån frågan: Varför känner jag som jag gör inför Flamini? För jag älskar verkligen Flamini. Jag känner ren och skär kärlek till honom. Kärlek som till en lite tanig och finnig lillebror, som till en något mindre välmöblerad vän eller som till en person vars vilja med råge överstiger hans förmåg. Några droppar ömsinthet blandat med ett mått barmhärtighet, kryddat med en rejäl skopa cynism. Eller?

Varför känner jag som jag gör för Flamini? Är det hans förvirrade uppsyn som väcker faders- eller storebrorskänslor inom mig? Eller är det hans obönhörliga vilja att ta en för laget som väcker respekt? Hans elakhet, mot såväl motståndare som sig själv, som imponerar på mig? Hans förmåga att optimera ringa resurser till acceptabel outcome? Hans enorma olikhet i relation till övriga spelare vars mjukhet, vekhet och sårbarhet irriterat mig så många matcher under så många år? Att han erbjuder en galenskap vi inte har sett sedan Vieiras dagar (inga andra och absolut inga spelmässiga jämförelser)? Är det de avklippta ärmarna, de hetlevrade gesterna gentemot lagkamrater som fuskat i det defensiva arbetet eller är det viljan att påtala en brist som det Wengerska Arsenal tenderar att lida som gör att min kompiskärlek spirar?

För jag kan någonstans förstå att jag inte, per automatik, har helt rätt och att alla andra, som inte håller med mig, har helt fel i frågan om Mathieu Flamini. Mina kognitiva resurser kan faktiskt jobba fram en klarhet som vittnar om att Flamini, egentligen, inte borde ha en plats i ett lag på Arsenals nivå. Men min emotionsapparat vägrar, som en på magen liggande trotsåldersunge i snabbköpet en regnig tisdagskväll på väg hem från dagis, att hålla med och acceptera. Varför är det så? Varför råder så ringa korrelens mellan tanke och känsla? Så bäste läsare, vill du bara för en kort stund vara min minufru sittandes på min vänstra axel? Och kan du förklara för mig. Varför känner jag som jag gör för Flamini?