The Eleven Man Army

I ”Five Man Army” vandrade Horace Andy, Tricky, Daddy G, Cameron McVey och 3D den långa vägen från Bristols lokala tripp-hop- och klubbscen, genom en mellanlandning på ett väldigt speciellt ställe under Paddington Station, vidare ut i den stora vida världen och erövrar den sedan, som i ett trollslag, med skivorna Blue Lines, Protection och Mazzanine. De hade inte bara den enorma begåvningen att skapa en ny musikstil utan även att inse att de behövde lika begåvade medresenärer, bland annat Everything But The Girls sångerska Tracey Thorn. Nu har mycket vatten runnit under Bristols alla broar, de unga, arga och innovativa pojkarna från The Bristol Urban Areas har blivit äldre och mer mjuka och samtidigt sitter Thorn, i sitt burgna Town house ungefär 20 minuters bilväg från Emirates, och sjunger om sina väninnors alla skiljsmässor.

Så kan det gå. Även den starkast lysande lågan falnar, även de största begåvningarna faller offer för bekvämlighetens sederande stolspiller och även de mest påhittiga personerna upphör till slut att hitta på både bus och godis. Ingen undgår ålderdomen, tyngdlagen gäller oss alla och det som en gång var rebelliskt uppror slutar inte sällan i tv-soffans sönderfrätande komformativitet. Du och jag står inför en av kalenderns alla storhelger, i Casa D&M skall det ätas påskalamm tillsammans med släkten och samtidigt, eller i varje fall timmarna före, skall Emirates Stadium stå värd för mötet mellan The Arsenal och liverpool fc. Så kan det gå.

Och du som läst den här bloggen tidigare så vet du redan vad jag tycker om lördagens motståndare. Du vet vad jag tänker, du vet vad jag känner och du vet hur min relation till dem ser ut. Jag känner ett flertal LFC-sympatiserande människor som är både trevliga och angenäma att umgås med, men dessa ser jag som rena undantag eller som helt ovidkommande för diskussionen och sammahanget. För, för mig är allt som går att associera till klubben liverpool fc ungefär att likställa med kräksjuka. Klubbens uppblåsta självgodhet, deras passivt aggressiva offermentalitet och deras rakt igenom revisionistiska självbild som varandes Folkets Klubb.

Allways The Victim åkte under 70- och första halvan av 80-talet Europa runt för att plundra, skövla och dra den engelska fotbollskulturen i smutsen och idag förväntar de sig att man skall se dem som någonting genuint, någonting äkta och någonting värt att tycka om. Vilket skämt. Och detta skämt skall nu besudla Ashburton Groves gröna matta denna påskafton. Vilken anomali. Och mot denna anomali skall vi ställa upp med följande startelva:

Ospina
Bellerin – Mertesacker – Koscielny – Monreal
Coquelin – Cazorla – Özil
Oxlade-Chamberlain – Giroud – Sanchez

Back Five: Jag tycker Gabriel visat stor potential men tycker fortfarande att den store tysken tillsammans med den rörlige fransmannen är vårt bästa mittbackspar, kärleken till Gabriels underbara uppsyn till trots. Vidare anser jag Debuchy vara vår bästa högerback men ser honom ännu inte vara redo att starta än mindre att spela en hel Premier Leaguematch. Jag tycker att Monreal, dennes oglamorösa aura till trots, är vår bästa vänsterback just nu, varför han och inte Gibbs skall starta på lördag.

Dumheten har många ansikten, här är ett vi kommer att sakna på lördag. Bild: Flickr.com: ”Mig Dophin”

Mittfält och anfall: Jag är varse om att den Arsenalska pendeln i nuläget har kommit att drabba Coquelin, som efter alla hyllningar nu skall ifrågasättas och enligt uppgifter på lördag stå inför någon form av avgörande test. För mig är han, med Newcastlematchens insats i färskt minne tillsammans med många andra han bidragit med, en av de första att tas ut till lördagens startelva. Han skall i dess centrala del få sällskap av Cazorla samt av Özil, vilka får växeldra på kontorets kreativa avdelning. Men Ramsey då, skriker någon. Arteta? Den nu skadefrie Diaby, då? (Nej det utgår jag ifrån att ingen gör.)

Som du ser har jag placerat AOC som högerytter och Sanchez som vänsterytter. Detta trots att jag vet att Sanchez torde blinka knallrött på Wengers utmattningsometer och att AOC uppgivits vara skadefrånvarande avsevärt längre än till på lördag. Men jag har gjort så dels för att Sanchez inte bara sägs vara smått allergisk emot bänkplatsens bänkplast, utan också för att rykten om ett rekordsnabbt rehabiliterande för Oxlade-Chamberlain har florerat under veckan. Detta sistnämnda kan såklart vara helt falskt varför vi kan komma att få klara oss utan honom på lördag vilket jag helst skulle se löses genom att sätta in Ramsey bredvid/snett bakom den framstigande Cazorla och lokalisera ut Özil på högerytterplatsen. Du vet vad jag tycker om att spela Özil på en kant, men höger är i varje fall avsevärt bättre, eller mindre dåligt, än den vänstra. Så därför får så ske och i så fall öppna en plats för den av många efterfrågade Ramsey.

liverpool fc kommer till spel utan avstängda Martin Skrtel och Steven Gerrard av vilka den förstnämnde kommer att bli ett tämligen stort avbräck för dem medan den sistnämnde självklart är det för oss. Ärkeclownen Steve G roade oss kungligt, under sina 46 sekunder i strålkastarljuset, i deras match mot Manchester United och jag hade så gärna sett honom i gästernas startelva eller i varje fall redo för tidigt inhopp på lördag. Men man kan ju inte få allt och jag får glädjas över att deras backlinje inte kommer innehålla den notoriske målnickaren Skrtel utan mer troligt någon av killarna Kolo Touré och Dejan Lovren.

Till det elände som Clownen Steves avsaknad medför går också att lägga de alltför hastiga comebacker som, även detta enligt ryktesfloran, både Lallana och Sturridge kommer att göra på lördag. Båda dessa var så skadade att de inte kunde delta i landslagsspel och båda två kommer, högst troligen, föra Clownens stolta tradition, att vara ”skadad” vid landslagsuppehåll för att sedan mirakulöst tillfriskna lagom till ligaspelet, vidare. Ett sådant beteende satt i system väcker lika mycket ilska som löje hos alla och en var. liverpool fc är och förblir ett stort skämt och det kan varken notoriska lögner eller ständiga historieomskrivningar göra något åt. De är vad de är och kommer så alltid att förbli.

Så när vi nu möter denna fotbollens kräksjuka vill jag att vi skall vara en enda tätt sammanflätad och elvahövdad arme redo att kväsa den från floden Mersey välvande geggamojan. Redo att förvisa stanken tillbaka dit den hör hemma, få undan slemmet som lagt sig som en ovärdig hinna över den engelska fotbollen och förpassa dem till det skikt i fotbollens rangordning där de hör hemma. Allra helst till dess totala och absoluta botten, i värsta fall till tabellens mittenskikt. Där de står långt från Champions Leagueplatsdiskussioner, långt från uppblåsta förhoppningar om Premier Leaguetitlar de aldrig vunnit och heller aldrig kommer att vinna och långt från sammanhang där de associeras med Arsenal FC. Vi är här, de är där långt borta. Vi är toppen, de hör hemma på botten. Vi är kvalitativt mervärde, de är löjeväckande mindervärde. Jo, så är det. COYG.