I pendelns rörelse

Jag vet inte om det handlar om Arsenal eller om det är något typiskt engelsk. Om det bara är vi eller om det är något som odlas överallt på det engelska öriket? Bland fåruppfödare, brottare och koloniserande krigarsjälar? Kanske är det så här för alla engelska fotbollsfans eller är det rent av någonting typiskt för alla fotbollsfans världen över, örike eller inte? Sjöfarare såväl som landkrabbor? Korsfararättlingar såväl som ateister som muslimer, judar, hinduister och buddister? För det förekommer nog inte bara bland oss Arsenalister, eller hur? Jag har aldrig följt något annat lag, bortsett från mitt lokala svenska, så jag har ingen som helst aning, men jag har svårt att se att det bara är vi, bara följare av engelska lag, bara arsenalister.

Men eftersom jag är arsenalist och inget annat, så kan jag bara utgå ifrån mitt och vårt perspektiv och utifrån detta lyfta fram De Två Syndromen. Det ena är Frälsarsyndromet vilket innebär att vi följare glorifierar och överskattar skadefrånvarande spelares egentliga kompetens vilket medför att den frånvarande spelaren, i våra ögon, blir mycket bättre än vad han egentligen är och att denne kommer frälsa oss så fort han kommer tillbaka i spel. Det andra är Pendelsyndromet, vilket innebär att en spelare som hyllats och ansetts presterat oerhört bra, förr eller senare måste falla offer för en pendelrörelse som gör att de, som referens till sina tidigare utförda eller upplevde, fina insatser måste dras ned i dyn. Någon form av fotbollens jantelag, fast knutet till tidigare hyllningar, såsom om den som hyllats måste stå till svars för detta och att lösningen då blir en ökad kriticism gärna på gränsen till uttalad skepsis.

Ett av pendelsyndromets mest tydliga spelarföremål, i dagens trupp, är Mesut Özil vars insatser ordentligt lagts under lupp och där förstoringsglaset inte bara grumlas av hans enorma prislapp utan också repas av hans intetsägande ansiktsuttryck, av folks syn på hans kroppspråk samt av ett ständigt refererande till andra spelares känslomässiga generositet, vilket i sin tur skulle ställa Özil i en sämre dager. I skrivande stund har Özils pendelrörelse börjat närma sig mitten. Han anses av gemene man vara en bra fotbollsspelare, många kan se hans passningsbriljans och allt fler börjar till och med tala om honom på sätt som liknar det vi gjorde hösten 2013, när han spred ymnigt med assistenstjänst till alla och en var. Och när ett spelarföremål avverkats och malts ned av pendelsyndromets kvarnar, vad gör man då?

Jo, man finner ett nytt objekt för denna typ av behandling och detta objekt verkar vara/har blivit Francis Coquelin. Coquelin som kom från ingenstans, klev fram och fyllde en funktion vi så länge saknat och därefter hyllades i smått religiösa tongångar. Jag var en av alla som stod och sjöng falsett i hyllningskören och referenserna till ligans alla defensiva mittfältare stod som spön i backen. I efterhand skulle somliga säkert påstå att körens lovsång främst tonsattes av forna falsarier, en kollektiv tonartshöjning rörande det defensiva spelet och av en medburen psalm om en defensiv mästare, inte helt olik vissa av frälsarsyndromets symtom.  Andra skulle hävda att Coquelin faktiskt stagade upp någonting som tidigare svajat rejält, att hans fantastiska statistik inte endast är ett redskap för lögnaktigheter och att Arsenal, med honom på det defensiva mittfältet, har fått den pusselbit vi så länge stått utan.

Men efter solsken kommer, enligt pendelsyndromisterna, alltid regn varför Coquelin, trots insatserna mot de båda Manchesterlagen, i lördags ansågs stå inför ett så kallat avgörande test. Han hade, enligt vissa, egentligen inte stött på något motstånd att tala om och nu, i lördags, skulle han till slut ställas inför det tydliggörande och besvarande testet. Frågan är då om han klarade testet? Är han verkligen fågel eller visade påskaftons eftermiddag att han egentligen är fisk? Är han en sol på den arsenalska himlen eller damp han ned som en pannkaka ungefär när ungarnas ägg skulle öppnas? Är han verkligen the real deal eller är han endast ett symptom på att vi mår bra av att få någonting vi inte har haft, men också länge saknat?

Om konsten att få andra att se dåliga ut. Bild från Flickr.com: ”arsenal_wallpapers”

Personligen stod jag inte i sällskap av dessa frågor, men jag vill ändå lyfta dem, mycket för att jag känner att svar faktiskt finns. För efter att ha varit en bidragande orsak till att vi stod pall Manchester Citys alla tekniska spelares teknikaliteter och efter att helt manövrerat ut Uniteds vapen, långa bollar på måltavlan Fellaini, samma vapen som bidrog till att både liverpool och spurs har fallit under våren, så var Coquelin en ytterst bidragande orsak till att vår seger blev så säker som den blev i lördags. Visst kan vi tala om Kolo Tourés hjälpande hand/fötter, visst skall ljus skina på Özil, Sanchez, Cazorla och många med dem och visst skall Arsenals totala laginsats prisas högt. Men vad såg du av Hendersons och Allens leverenser? Vad såg du av Sterling, Coutinho och sedan även av Sturridge? Var någonstans var Rodgers liverpools så omtalade passningsspel?

Ja, just det. Mycket av dessa spelarmässiga ting låg nedkörda i Herr Coquelins byxficka. Självklart var han inte ensam, självklart vilade segern både på en god offensiv och en kollektivt fungerande defensiv med utmärkt press på bollhållare. Men maken till tillslutet centralt mittfält har jag inte sett sedan … vi mötte ett nedskapt city. Eller någonting liknande. För mig råder inte ovan ställda frågor längre, Coquelin gjorde ännu en match där han visade att han är en synnerligen begåvad defensiv mittfältare och han visade också, ännu en gång, att han är både spelintelligent och villig att offra sig för lagets bästa. Hans spel med bollen var både förtroendeingivande och användbart, men det är/var framför allt i spelet utan boll som han utmärkte sig. I hur han läste av liverpools försök att finna rättvända spelare, hur han succesivt monterade ned deras försök till uppbyggnadsspel och hur han, hela tiden, låg som en skyddande vågbrytare framför backlinjen. Vi kan ju alltid skylla på att motståndet, säga att de för en gångs skull var dåligt, men vi kan ju också titta på varför motståndarna blev dåliga i matcherna mot just oss.

För mest av allt tänker jag på en situation som utmärker Coquelins briljans. Det är en under matchens inledande period när vi stormade fram, då vi jagade dem till att backa och då det typiskt Arsenalska anfallsspelet svepte över liverpools defensiva tredjedel. Vi har sett det så många gånger förr, Arsenal spelar lysande passningsfotboll i våg efter våg, alla spelare är med och bidrag till det vackra. Och sedan åker Arsenal på ett kontringsmål i baken. Coquelins insats i lördags visar att vi nu har någonting annat, för situationen jag tänker på var en då han slår en lysande passning fram till Sanchez som vänder in i banan för vidare leverens, men då Coquelin, efter att han slagit sin passning, redan vänt sig om, backat hem och intagit en defensiv position för att säkra inför eventuell kontringsrisk. Situationer liknande denna återkom sedan vid ett antal tillfällen och dessa understryker inte bara Coquelins begåvning som vi ser i närheten av spelet eller i närheten av bollen. Den tydliggör den än mer viktiga begåvningen, att ha möjlighet att göra något men avstå från det, och att göra det för lagets bästa. Det var i dessa situationer som eventuella frågetecken, om behov fortfarande fanns, rätades ut. För resten visste vi, nu vet vi även det här.

Jag vill därför slå fast att Francis Coquelin absolut inte är att anse som ligans bästa defensiva mittfältare eller varandes bland världens toppskick och han är ännu ingen defensiva mittfältets motsvarighet till Sanchez eller Özil. Men han har en synnerligen stor talang för någonting som ofta brukar ta lång tid att utveckla och som brukar visa sig i en högre ålder än de mer tekniska rollernas dito. Coquelin är idag bara 23 år, fyller 24 om en och en halv månad och han har en statistik när det gäller brytningar, tacklingar och anfallsstoppande som ligger ligatopp under detta år. Han har, som före detta offensiv mittfältare också med sig en god passningsfot och en förmåga att slå öppnade crossbollar a la Arteta när denne var som bäst.

För mig är han inte en helt färdig spelare, han är inte i absolut världsklass och har kvar att visa att han kan hålla hög nivå under längre tid. Men i hans spår följer inte (längre?) en mängd frågor om hur bra han är. Dessa är redan besvarade. De frågor som kvarstår är hur bra han kan bli i framtiden, när han uppnått den ålder då den defensive mittfältaren brukar vara som bäst. Bastian Schweinsteiger fyller snart 31, Xabi Alonso snart 34 och Citys Fernandinho fyller 30 i början av maj. Frågan som kvarstår, mitt i pendelns rörelse, är istället hur bra Coquelin kommer att vara om två, tre, fyra år, när han är lika gammal som Matic och Busquets är nu. Hur bra är Coquelin då?