Om du älskar fotboll

Jag vet inte hur många gånger jag har hört eller läst det de senaste två, tre åren. Jag vet inte när jag såg det första gången, jag vet inte när jag såg det senast men jag smärtsamt medveten om andemeningen. ”Om du älskar fotboll måste du älska dessa tre” under en bild av Messi, Neymar och Suarez firandes ännu en utrullning. Eller ”om du älskar fotboll måste du älska den här mannen” under en bild på Zlatan Ibrahimovic som just gjort hattrick mot ett söndertrasat Lens i fritt fall. Eller ”Om du älskar fotboll måste du älska Ronaldos magi” efter att C-Ron utdelat ännu en förnedrande örfil genom att sänka en dröshög med mål hemma mot, typ, Almeria.

Jag vet att jag framstår som en grinig gammal farbror som går runt i kissfläckiga byxor och surar, grymtar åt alla och en var och som har gjort till livsuppgift att sträva bakåt på tillvarons vandring. Jag vet att jag framstår som en stockkonservativ reaktionär, med diger fallenhet för stinkande bitterhet och jag inser att somliga till och med skulle anse mig vara snål som, uppenbarligen, inte unnar alla dessa fotbollsliga underbarn deras tid i det högupplösta strålkastarljuset. Och ja, den risken tar jag. För nej, bara för att jag älskar fotboll behöver jag inte älska detta ovan nämnda.

För jag älskar fotboll. Jag älskar när ett lag som Reading, som slåss för sin överlevnad i The Football League Championship, faktiskt kan pressa Arsenal till förlängning i FA-cupens semifinal. Jag älskar när Bradford, på en arena som Valley Parade, kan slå ut blivande Premier Leaguevinnarna Chelsea från samma kupp och jag älskar när småstäder såsom Burnley kan inhysa lag som klättrat ända upp i ett lands förstadivision. Jag älskar ovissheten, kampen och oförutsägbarheten. Jag älskar när det oväntade faktiskt händer, när underhunden biter herremannen och jag älskar när topplagen behöver mönstra sin absolut bästa startelva när de skall möta någon av nedflyttningskandidaterna.

För jag älskar fotboll. Men jag älskar inte ekonomisk dopning, jag älskar inte nepotism och jag älskar inte uppenbara orättvisor. Jag älskar inte underhållningsvåld, jag älskar, som du redan vet, inte individualiseringen av en lagsporten fotboll och jag älskar inte när man självklart vet matchens utgång redan innan den har sparkats igång. Jag älskar inte när vissa av de Europeiska toppligorna har förvandlats till fotbollens motsvarighet till den amerikanska låtsasbrottningen Wrestling, där det ena laget är det fulländat goda med fläckfria leenden, perfekt skulpterade kroppar och perfekt tillrättalagda frisyrer. När det är laget, eller spelaren, som alla förväntas älska och där det andra laget är den uttalade slagpåsen som skall lekas med, gärna förnedras och slutligen skall knäckas.

Visst fanns det stjärnor att älska även förr i tiden. Men de var av en annan sort. Bild: D&M

Och jag avskyr när ett lag nästan har större finansiella muskler än resterande ligakonkurrenter har tillsammans och därför år efter år kan dränera ligatvåans satsning genom att köpa loss stjärnspelarna eller locka över dem gratis när de, på agentens inrådan, spelat ut sina kontrakt.  Jag avskyr när två lag delar på 50 % av alla TV-intäkter medan övriga arton får dela på andra halvan och därmed endast får plocka smulorna som blivit kvar när de två stora glufsat i sig nästa stora spelarnamn. Och jag avskyr när en hel värld av journalister slänger allt vad objektivitet, kritiskt tänkande och analyserande heter åt skogen i sitt ohämmade dyrkande av en spelare som sparkar lagkamrater i bakhuvudet för att visa övriga att ”jag är en sådan ni skall vara rädda för, jag är en sådan du skall hålla dig väl med”. För det är inte fotboll för mig. Det är någonting helt annat.

För mig är fotboll när elva små delar har svetsats samman att bilda en solid enhet som är mer värd än summan av delarna. Fotboll för mig är de strategiska genidragen, den ogenerade blandningen mellan kärlek och cynism och fotboll för mig är känslan av att allting faktiskt är möjligt. Fotboll för mig är det som förenar, som för åsiktsmotståndare samman och möjligheten att, i vilket oanade sammahang som helst, kunna finna en minsta gemensam nämnare. Inte retsamhet, inte ett sätt att få motståndare att tappa ansiktet och inte ännu ett redskap att visa sin aldrig ifrågasatta rättighet att utöva makt. Inte den starkes rätt att förtrycka, demontera och förgöra den svage.

Så om du älskar fotboll så älskar du den rättvisa kampen på något sånär rättvisa grunder. Självklart lever vi i den värld vi lever i och självklart hade Arsenal oändligt mycket bättre förutsättningar att gå till final än vad Reading hade. Men Liverpool hade bättre förutsättningar än Aston Villa och ändå åkte de ur. Och Chelsea hade avsevärt bättre förutsättningar att gå till åttondelen än vad Bradford hade, men misslyckades detta till trots. Manchester City borde såklart ha vunnit över Middlesborough, men åkte ändå på stryk. Och det är, bland annat, detta som gör en företeelse som FA-cupen så fantastisk och så fantastiskt viktig.

Att David faktiskt kan utmana Goliat, att allt inte är fastslaget, färdigt och bestämt på förhand och att den lille killen inte bara finns till för att den store skall ha en ful slagpåse som referensmaterial att se bäst och vackrast ut bredvid. Du kan kalla mig grått gubbig, allmänt 70-talssvartvit eller lågdefinitionsaktig. En allmänt bakåtsträvande rättshaverist, en Don Quijote som fortsätter tampas mot en allt stridare ström av fotbollsliga väderkvarnar och du kan säkert få för dig att kalla mig missgynnsam, när jag inte tar ställning för den starkes rätt att hånfullt förnedra den svage. Men om du älskar fotboll, så är det den i varje fall relativa rättvisan i en cup som FA-cupen du måste älska.