Är Chelsea det nya Liverpool?

Ingen som har läst den här bloggen kan väl ha kunnat undgå vad jag tycker om fotbollsklubben Liverpool FC? Vad jag anser om dess enorma dubbelmoral när de säger sig vara på folkets sida, folket som aldrig vandrar ensamt, hand i hand mot onyanserade tabloidpressen och mot de elaka smutskastarna som vill illa. Klubben som bara haft oturen att bli offer vid läktarkatastrofer och klubben som representant för en stad som blev omåkt av en grävd kanal till Manchester, där de blev berövade sin livsnäring medan andra (städer) växte sig stora och starka. Alltid offret och själv aldrig ansvarig eller skyldig.

Uttalar sig en spelare rasistiskt så ställer de upp för varandra och tycker synd om rasisten själv. De talar gärna om sin äkthet men låter helst bli att prata om när en massa scousers gjorde digra plundringsraider Europa runt under 80-talet, om Heyselkatastrofen 1985 och de låter definitivt bli att prata om klubbens succesiva dränerande av området runt den magnifika och ”äkta” Anfield Road Stadium. Men de pratar gärna om sig själva som de genuina, de riktiga fotbollsfansen och om Captain Fantastic, som lojal som en Sankt Bernhardshund stått kvar vid klubben i hans hjärta och över huvud taget aldrig velat bli såld till Chelsea för att vinna titlar, han minsann. Bla, bla, bla ända tills man känner kväljningarna slita magen i bitar och spyan tränga sig allt mer på. Så nej, klubben Liverpool FC är ingenting för mig.

På samma sätt som min historia har formats av klubben Liverpool FC:s ständiga historierevisionism, påverkas min nutid av ett annat litet fotbollslag som, på de senare åren, seglat upp på fotbollens omskrivningsocean, för att slutligen angöra den stora livslögnens kajplats. Denna skuta seglar inte längs med Merseys ödelagda stränder, utan startar sin irrfärd på självaste Themsen där den kastar loss från Chelsea Bridge norra sida för att sprida sin dynga längs med fotbollsvärldens allt mer försurade farvatten.

För det som en gång var Liverpool FC heter idag Chelsea FC och de sistnämnda har blivit en moderniserad karbonkopia av de förstnämnda. Tokfurste Mourinho skriker högt om en ”Campaign against Chelsea” medan klubben knuffar fram klubbens läkare, Eva Carneiro, som offer för en utbredd och allmänt vedertagen sexism inom toppfotbollen. För samtidigt som jag är mot all form av sexism, kränkning och förfördelning oavsett uppgiven orsak, så skapas stor komik -nästan i paritet med den som scousers brukar klämma ur sig, när det just är skolgårdsmobbare Mourinho och när det just är klubben Chelsea, vars historia såväl som nutid är nedkladdad av stinkande rasism, som trycker på alarmknapparna.

Så denna lilla patetiska pseudoföreteelse till fotbollsklubb, som ligger inklämd mellan ett burget rugbybälte befolkat av internatskoleungdomar, överklassdekadens och en black-goals-don’t-count-white trash, förväntar sig inte bara att vi skall lyssna på den utan också att vi till och med skall tycka synd om den. Att vi skall tillstå att de är offren och inte förövarna och att de är klubben som behöver en omhändertagande arm över axlarna. Inte helt olikt en annan fotbollsklubb, en rödvitgul klubb någon stans uppe i nordväst? Nu är jag inte dummare än att jag ser att det är Mr Mourinho själv som regiserar oväsenet, men min farfar brukade säga att tomma tunnor skramlar mest och borta vid Abracadabrovich fuskbygge, där skramlar det lika högt som det brukar göra uppe vid Merseysides geggiga stränder. Samma sak med olika namn, samma lögner från olika halsar och samma skräp att kasta i geografiskt olikt belägna tunnor.

Världens finaste hållplats, här är det bra. Bild: D&M

Dessa tunna tunnor skall nu skräpa ned Emirates gröna matta och kommande söndag riskerar, om det vill sig illa, att bli en riktig oskön tillställning. För även om Mourinhos smaklösa samling människor har spelat skräp, i princip, hela våren så har de spridit uddamålsvinster som ett pärlband för svinen borta i SW3 och dessutom oftast gjort det med försmädligt hjälp av motståndarnas målvakter som just i mötet med SW3-svinen visat säsongens fulaste tryne. Och även om jag aldrig över huvud taget trott oss vara närheten av någon ligaseger denna säsong, så vill jag så till den milda grad slippa se en sådan oskön samling mänskliga avarter glädjas hos just oss. Så nej, någonting för gästerna att glädja sig över, det önskar jag inte. Så för att mota denna osköna olle i grind föreslår jag att vi ställer upp med följande lag:

Ospina
Bellerin – Gabriel/BFG – Koscielny – Monreal
Coquelin – Cazorla – Özil
Rosicky – Giroud – Sanchez

The Back Five: Att Ospina är att föredra framför Szczesny är väl inte många som ifrågasätter just nu och att Bellerin och Monreal i nuläget rankas högre än Debuchy och Gibbs är väl inte heller någon högoddsare. Fast sedan kommer Bellerins eventuella överansträngningsskada vilken, enligt vissa, var orsaken till att Debuchy fick spela mot Reading i lördags. Och sedan var det den där klumpfoten som Mertesacker lämnade Wembley i, (det talas om en 50 %-ig chans till spel på söndag) och som kommer i sällskap av ett tämligen digert omfång oro. För även om jag utgår ifrån att Bellerin vilades för att ge Debuchy speltid och på samma sätt som jag gillar Gabriel i dennes offensiva såväl som uppoffrande spel, så anser jag Debuchy vara allt annat än redo att möta chelseas vänsterkant och att Gabriel har en bit kvar innan hans spel med fötterna är gångbart i ett lag som Arsenal. Och nu möter vi chelsea.

Jag vet att Gabriel är ny i laget såväl som i ligan som i spelet på det brittiska öriket och att han därför har rätt till en adaptionsperiod. Jag tycker om hans uppsyn, hans nästan Keownska nylle som kommunicerar allt annat än barmhärtighet och acceptans att släppa någon över bron. Till detta kommer dock en viss oro vilket grundar sig i en rädsla att det kring Gabriel vilar en smått Vermaelsk aura av offensivlusta och kampvilja, men också risk för sämre positionsspel och chansbrytningar gone bad. Gabriel skall ges tid att bevisa sin kompetens såväl som tid att lära sig hur spelet i England spelas, men jag hoppas att han kan frambringa ett större lugn än hittills, både i spelet med boll och i spelet utan. Då har vi en storback i vardande. Om inte så…

Mittfältet: Här har jag faktiskt ingenting jag känner att jag varken behöver avhandla eller förklara. Som läget är nu finns ett klockrent alternativ och det är det ovan nämnda.

Anfall: Ja här kan man däremot tveka. För Wenger har ju visat att han, i sann wengersk logik, tror på Ramsey ute på högerkanten. Ramsey har, å sin sida, med lika stor tydlighet visat att han, målet mot Burnley till trots, absolut inte har någonting där att göra. Skall Ramsey spela så skall han göra det på det centrala mittfältet och är den platsen nu upptagen av en formstark Cazorla, ja då får det bli bänken för Hipstern från Wales. Så in till höger kommer istället en annan central mittfältare, men en central mittfältare som visat sig kunna hantera kantspel utan att lämna sin kant helt, utan att överge sin ytterback och utan att ägna sig åt lika onödiga som uppstoppande klacksparkslekar. In till höger kommer självaste Rosicky för att skapa ett lika fartfyllt, tekniskt kompetent som tvåvägskompatibelt komplement till de självklara Giroud och Sanchez.

Matchen: Det finns väl få skuggor som fallit över Wenger i den utsträckingen som Mourinhos har gjort genom åren. Ständigt har Mourinhos lag backat hem och lurat oss i den höga fälla som sedan slagit igen i form av en snabb omställning mot en närapå felvänd backlinje, varefter ledningsmålet varit deras och matchen likaså. Jag skulle självklart kunna göra lite research och ta reda på hur många gånger Wenger förlorat mot Mourinho, men eftersom jag, mitt gubbgnäll till trots, saknar självplågarens huvudsakliga personlighetsdrag så avstår jag gärna för att stilla konstatera att det nog vore lämpligt med ett trendbrott i den kolumnen.

För även om jag, mitt i all den bedrövelse som då rådde, flinade lätt när folk jämförde höstens chelsea med The Invincibles, så har vi miljontals skäl att vinna på söndag. Jag vill inte se Fagregas lämna gräsmattan som en vinnare, lika lite som jag vill att nämnde portugis skall göra det och jag vill att Arsenal, trots att vi är det multinationella storföretag vi är, skall trycka till denna första oligarkstyrda skamfläck som spridit sig över den moderna fotbollskartan. Jag avskyr att chelsea, i kidsens ögon, har gått och blivit Englands svar på Bayern, real och barca och jag skulle avsky än mer att, ännu en gång, behöva se oss bli besegrade av dem. Så min starkaste av längtan är att vi skall slänga skräpet där det hör hemma, i den tunna och skramlande tunnan de är och alltid kommer att förbli. Och att Arsenal förbaske mig ser till att äntligen vinna över det hycklande skumraskpatrasket från Fulham Road. COYG.