Wilshere: The Comeback

Om du har läst Davidsson & Mannenbloggen tidigare så vet du att Herr D&M, dvs jag, är en man som är uppvuxen på brittisk heavy metal spetsad med amerikans thrash. Som i mer eller mindre vuxen ålder breddade mig i brittisk syntmusik från 80- och 90-talet, storvulen stadiumindie från samma örike och sedan även med farmarmusik med rötterna i den amerikanska södern. Jag är en produkt av tesen ”en bra låt är en bra låt oavsett genre”, vilket lika mycket har berikat mina musikaliska uppleveler som trasslat till det socialt då en viss sorts person, som föredrar en viss sorts musik, förväntas se ut på ett visst sätt och absolut inte förväntas vara kapabel konsumera annan musik än den ursprungliga.

Men det är vad jag är och det är den jag kommit att bli. Jag är i dag en ganska öppen, icke dömande och icke kategoriserande person vilket, förhoppningsvis, gäller både musik, sport och människor i allmänhet. Ni vet ju att även jag har fläckar, att även jag har fotbollslag som jag bara inte tål och att även jag kan vara hur dömande som helt när det kommer till några av den moderna toppfotbollens stinkande avarter och extrementer. Men vissa ting kan även sätta mig i ambivalensens flagnande förmak, såväl musikaliskt som fotbollsmässigt, såväl i dag som under min uppväxt och en av de sistnämnda är det paradoxalt väna popbandet Prefab Sprout från Englands hårda nordöstra hörn. Prefab Sprouts väna, välspelade och strömlinjeformade popmusik retade närmast gallfeber på den då oerhört distade tonårige varianten av bloggskrivaren, dvs. jag, när den tre år äldre storasystern tog ett djärvt musikaliskt kliv från Michael Jackson till slick smartnesspop för universitetsstuderande.

Gruppen hade byggt på framgången från ”Steve McQueen” med hittklättrande succéer på ”From Langley Park to Memphis” vilka i sin tur skulle följas upp och ”Jordan: The Comeback” blev gruppens svar på populärmusiksvärldens ställda frågor. Och när min syster försökta pracka på mig denna tillrättalagda, fläckfria och med öppna majackord avrundade variant, så befriad från ilska, agiterande och tonårsuppror, gav jag henne det musikaliska fingret med en bestämdhet som bara en allvetande högadolescent kan ge. Jag gav hennes generositet den kallaste av händer och avfärdade gruppen som en produkt från det musikalsiska helvetet, eller i varje fall från fel musikaliska helvette. Men idag är jag inte längre så säker, idag kan jag inte med samma bestämdhet kategorisera gruppens låtskatt som skräp och jag kan idag inte helt avfärda låtar som ”Looking For Atlantis”, ”We Let The Stars Go” eller titelspåret ”Jordan: The Comeback” som ren och skär dynga.

Och ungefär som det idag är med ”Jordan: The Comeback” är det med Wilshere: The Comeback. Eller kanske precis samma, fast tvärtom. För när Jack Wilshere kom fram i seniorlagsljuset var jag ganska tidigt oerhört kategorisk och slog nästan direkt fast att detta var Arsenals näste storspelare, näste härförare och näste lagkapten. Det fanns ingen hejd på hur mycket framtidshopp jag fyllde min bild av den då tonårige Wilshere med. Han var (är) sprungen ur den egna akademin, engelsman i relation till det då franska eller afrikanska Arsenal vi anklagades för att vara och han visade en never say die-attityd som inte bara tilltalade mig oerhört utan också gav mig känslor som jag inte känt sedan Keowns, Adams och Romford Pelés dagar.

Som han dansade in mot Hull, så skall det både låta och se ut. Bild: Bildbyrån.

Wilshere slog igenom med dunder och med brak. Han hade flyttats in från den högerytterposition han innehaft under åren i pojk-, junior- och reservlag, blev av Wenger omtalade som en blivande nr 10 a la Bergkamp men placerades framför Song och bakom den dåvarande nr 10, Cesc Fabregas. Och han var lysande, han var kraft och teknik i ett och samma paket och han spelade ungefär tusen matcher på ett och ett halvt år. Sedan gick han sönder och in i väggen. Fysiskt och säkerligen även mentalt, även om vi om vi bara kan spekulera kring hur hans psyke formats av denna närmast Jacksonskt påtvingade mognadsprocess. Bilder i skvallerpress och nästan osmart framträdande på fotbollsplanen har skvallrat om att han har en del mognad att återta. Han har kamikazekastat sig in i dueller, utsatt sig för ofantligt mycket onödigt övervåld och utvecklat en tämligen oskön ovana att befinna sig på gräsmattan klagandes över smärta eller domares oförmåga att se motståndarnas oförätter.

Men nu kan han vara tillbaka, nu kan vi stå inför hans comeback och nu kanske han har fått/tagit sig tid att få den mognad han inte hann få när han gick från spätt sjuttonårigt framtidshopp till en av få uppstagare i ett då synnerligen svajande Arsenal. Nu kanske vi kan se den riktige Wilshere stiga fram, han som kanske kan vara i varje fall något av allt de vi önskade av honom och den Wilshere som kan lyfta upp och bära de storvulna engelska mantlar som kastats från herrar Lampards och Gerrards axlar. Jag är inte säker, jag är fortarande lite kluven och ambivalent, precis som jag är i relation till ”Jordan: The Comeback”, man jag bär ett hopp och, vad jag tror, förväntningar som vilar på realismens valar snarare än desperationens drömmande suktande.

För Arsenal står idag inte och faller med Jack Wilshere, han behöver inte bära laget och klubben på sina axlar och vi är inte så desperat beroende av symboliska plustecken som vi då var när vi gick med kvalitativa minus transferfönster efter transferfönster. Vi har idag faktiskt några riktiga väldsstjärnor i laget, vi har en backlinje vi tror på och ett centralt mittfält som både visat sig kunna staga upp och grundlägga ett försvarsspel men också omsätta bollerövringar i progressivt skapande. Vi har såväl andraplats i ligan som ännu en FA-cupseger i egna händer och truppen har på många positioner både djup och spets som den trupp som Wilshere kom fram i helt saknade. Om vi bortser från några frågetecken som skall rätas ut under sommarens transferfönster så återfinns nästan bara de frågetecken som lindas runt just Wilshere. Hur bra kommer han vara? Vågar vi lita på att vi faktiskt skall kunna använda honom, vecka efter vecka, nu? Men framför allt, på vilken plats på planen skall vi sätta in honom?

I min värld är dörren till hans tidigare innehavda kontor stängd och tillbommad. För han är inte defensivt bättre än Coquelin och inte mer kreativ än Cazorla. Däremot finns en plats som tämligen skriker efter uppmärksamhet och det är en plats som varit styvmoderligt behandlad ända sedan Fredrik Ljungberg stämplade ut för gott. Eboué, Bendtner, Diaby och nu på senare tid även Danny Welbeck och Aaron Ramsey. Den sistnämnde har förvisso gjort både mål och assisterande passningar och på många sätt visat gryende form och vilja att, även han, göra comeback fast då till form som matchar hans fjolårssäsong. Men det är ändå på denna position, som just högerytter jag vill att Wilshere skall spela. Som han gjorde som pojk-, junior- och reservlagsspelare, när han med kraft och teknisk precision bröt in från kanten, där han dansade in med sin underbara vänsterfot rättvänd inåt banan, antingen för att söka skott eller för att slå magiska passningar. På en position där han kan skydda den offensiva högerback som behöver understöd, där han kan omvandla spelbredd som en högerfotad spelare har svårt för och där kan han få lite mer tid och ytor än han fått i den ofta överbefolkade centrala delen av planen. Som en relevant matchning av den box-to-box-variant av vänsterytter som Sanchez visat sig vara, som ännu ett hot för försvarare att behöva förhålla sig till och som potentiell platsbytare till såväl Cazorla som Özil i spelet med bollen. Från den utgångspositionen vill jag på högsta volym och utan ambivalens njuta av honom, Jack Wilshere. I Wilshere: The Comeback.